VUL
Vul genomfört. Allt såg bra ut, ett hjärta tickade fint sa läkaren. Personligen, med medhåll av maken, syntes endast en vit böna. Men det var en fantastisk vit böna! Förmodligen den finaste bönan jag sett! Läkaren uppskattade det till 7+1. Enligt min egen beräkning pratar vi v 7+0. Så verkar som att 20 april kan vara en ganska bra uppskattning av bf.
Numer är det ombytta roller. Jag är coollugn. Känslorna som under ett års tid bra beskrev min personlighet: ledsen, arg, irriterad och frustrerad är som bortblåst. Visst inser jag att missfallsrisken är hög. Visst kan jag fundera på det ett stund. Men jag känner ett lugn som jag inte riktigt vet var det kommer ifrån. Jag tror att det kommer gå bra. Även om jag inte skenar iväg upp i det blå, jag inser att det finns risker, och att det kan drabba oss. Kanske är lugnet ett kvitto på att jag nu vet att vi kan bli gravida. Det är fullt möjligt. Tryggheten i det är enorm.
Min man däremot är livrädd för missfall. Han är överlycklig. Men vågar inte riktigt släppa iväg sina känslor och tro att det kommer gå bra. Det är som att hans lugn under det senaste året nu har överförts på mig. Och min hispighet på honom.
Vi kan inte göra annat än att prata om det. Och hoppas att det går bra. Och att ett lugn snart infinner sig även hos honom inom sin tid. Kanske att vecka 12 kan vara den magiska veckan. Jag tänker njuta nu. Inte göra för mycket på jobbet, inte allt det där extra som jag annars gör, tänker inte stressa sönder mig för ett jobbs skull. Nu pågår något tusen gånger viktigare som jag tänker rå om och njuta av.
Numer är det ombytta roller. Jag är coollugn. Känslorna som under ett års tid bra beskrev min personlighet: ledsen, arg, irriterad och frustrerad är som bortblåst. Visst inser jag att missfallsrisken är hög. Visst kan jag fundera på det ett stund. Men jag känner ett lugn som jag inte riktigt vet var det kommer ifrån. Jag tror att det kommer gå bra. Även om jag inte skenar iväg upp i det blå, jag inser att det finns risker, och att det kan drabba oss. Kanske är lugnet ett kvitto på att jag nu vet att vi kan bli gravida. Det är fullt möjligt. Tryggheten i det är enorm.
Min man däremot är livrädd för missfall. Han är överlycklig. Men vågar inte riktigt släppa iväg sina känslor och tro att det kommer gå bra. Det är som att hans lugn under det senaste året nu har överförts på mig. Och min hispighet på honom.
Vi kan inte göra annat än att prata om det. Och hoppas att det går bra. Och att ett lugn snart infinner sig även hos honom inom sin tid. Kanske att vecka 12 kan vara den magiska veckan. Jag tänker njuta nu. Inte göra för mycket på jobbet, inte allt det där extra som jag annars gör, tänker inte stressa sönder mig för ett jobbs skull. Nu pågår något tusen gånger viktigare som jag tänker rå om och njuta av.
