Jaha: I början av min graviditet fick jag bekräftad svår foglossning. I vecka 8 närmare bestämt. D.v.s. i slutet av mars. Det har blivit sämre och sämre, men jag har bitit ihop, för det har varit viktigt för mig att "komma tillbaka" i jobbet. Känna att jag mår bra där igen. Och att jag trivs och är "arbetsför" igen. Har ju varit sjukskriven mellan dec 2013-mars 2014. Och jobbat heltid sedan juni i år. När jag fick den svåra foglossningen bekräftad sa läkaren, i princip, säg till när du inte orkar mer så får vi titta på en sjukskrivning. Jag antar att det är delvis det som hållit mig flytande.
Jag har bitit ihop, och bitit ihop. Och varit ganska stolt över mig själv över att ha arbetat heltid trots allt som varit. Både med jobbet, den ofrivilliga barnlösheten, missfallet, ivf:en och nu slutligen det fysiska med foglossning. Men nu sista tiden har jag känt att när det skär i rygg/ben och värker i kroppen av att ställa sig upp och marschera iväg mot kopieringsmaskinen. DÅ börjar det bli dags att fundera på att lägga av. Sagt och gjort, igår hos barnmorskan meddelar de mig att det är försent för sjukskrivning i vecka 38. För sent? Va?
Jag har ett helt koppel av vänner som myglat sig till sjukskrivningar både en och tre månader innan förlossning. DE har inte haft ont eller jobbigt överhuvudtaget. De har velat varit hemma och vila. Lathet kallar jag det. Men alla är ju olika. Och deras sjukskrivningar har inte varit några konstigheter överhuvudtaget. Det irriterar mig något fruktansvärt nu. Det är förstås inte deras fel. Men om man kan mygla sig till en sjuskrivning SÅ lätt, varför i hela helvete kan man inte få en nu, när jag faktiskt har ont?
Nej, barnmorskan lät som sagt meddela att det var försent för sjukskrivning. Jag påpekade att det var väl en läkares bedömning. Jo, det fick jag medhåll på, MEN, de har tyvärr ingen läkartid förrän 4 november. D.v.s. en dag innan BF. Det känns nästan genomtänkt, men det är ju min egen tolkning och irritation. Jag tycker det är skandal och jag är ledsen över att jag möts av noll förståelse - plötsligt. Jag blir arg och irriterad av min egen naivitet - jag borde naturligtvis inte ha jobbat så länge, jag borde ha "utnyttjat" systemet från början som "alla andra" och blivit sjukskriven när jag erbjöds. Men å andra sidan, varför ska man vara sjukskriven av den anledningen? Är det inte bättre då att man jobbar så länge man kan?!
Vad gör jag då?
Antingen travar jag ner till vårdcentralen och ber att få träffa en läkare, och ber om sjuskrivning. Får jag inte det, så funderar jag på om jag ska sjukskriva mig själv. Gå till jobbet en halv dag, och sen sjuka mig fem dagar. Få lite mindre karens och sen på eget initiviativ gå hem. Sen gå tillbaka till jobbet och göra samma sak veckan därpå. Bara för att. Klart jag kan ta ut föräldradagar men jag blir så fruktansvärt principiellt förbannad över att behöva ta föräldradagar när andra sjukskrivs månader innan BF för att de vill vila. Jag kallar det lathet. Har en bekant som vet att jag har haft jättemycket problem med foglossning. Hon ringde mig och frågade hur det kändes. Detta för att hon skulle kunna beskriva det för sin läkare och bli sjukskriven. Det blev hon. Två månader innan förlossning. Indirekt baserat på min foglossning. Det stör mig, och jag blir ledsen att folk utnyttjar systemet, och någon som sköter sig och försöker och biter i, sen inte får hjälp.
Jag kanske är fånig och hormonell. Men det provocerar mig så inihelvete. Och av den anledningen vill jag inte ta ut föräldradagar i förväg. Dagar som jag annars kan spendera med mitt barn när hon finns här.
Vi får se hur det löser sig? Helst skulle jag vilja att hon kom inatt, så blir det ett ickeproblem. Och OM jag skulle ha turen att bli gravid igen tänker jag inte vara naiv och lojal, och kämpa på. Då tänker jag se till att bli sjukskriven om jag har ont. Inte ens överväga att köra på. Utan bara tänka på mig. För det verkar vara så man måste göra. I vanlig ordning ska man behöva slå sig fram och helst ljuga för att få hjälp.
Förbannad.
