dujaghanvi.blogg.se

Dagarna och veckorna rullar på i ett rasande tempo. Hinner knappt med. Vilket är skönt. Rätt vad det är sitter vi där i november och längtar de sista självande dagarna..om det nu blir så? Vem vet? Har vi tur får vi ett oktoberbarn. Nä, har vi tur får vi ett barn. OCh hon är välkommen precis när hon vill! 

 

Inte mycket händer mer än att jobbet tar upp det mesta av min tid. Och helgerna är mer eller mindre planerade med lagom avancerade saker. I helgen har jag haft lillasyster på besök. Nästa helg blir det mer stillsamt. Lite varannan helg aktvitet, varannan inte. Lagom med andra ord. Jobbar på trots foglossning, ådebråck och allt det där. Tycker det går bra. Fortsätter ta emot kommentarer om att jag är stor/liten. Drar dock någon syrlig kommentar tillbaka med jämna mellanrum. 

 

Lillan sparkar mer än någonsin, för det mesta tycker jag. Känner henne flera ggr i timmen. Sen kan det bli någon paus här och där, men hon är snart igång igen. Så vi får väl se om vi får ett barn som sover överhuvudtaget? Hennes snuttis och snuttedjur är placerade i vår säng, så att det ska lukta mamma och pappa om dem. Bb-väskan är i det närmsta packad. Profylaxkurs i veckan. Barnmorskebesök i veckan. Hektiskt, härligt och välfyllt.

 

Längtar så det gör ont.g

Ni som fått er lilla skatt, har ni märkt av om hon/han har samma dygnsrytm som hon/han hade i magen? Om ni nu kände av något mönster i "vakentiden" under slutet av graviditeten?

Ja, då visade det sig att jag var lite snurrig i kolan då. Mer än vad jag trodde kanske? Var helt övertygad om att jag hade ett sf-mått på 32 cm sist jag var hos barnmorskan. Så var inte fallet. Sist låg måttet på 30. Och nu på 31. Så inga konstigheter, magen växer och lillans hjärtljud slår på fint. Nästa koll är 3 oktober och då ska vi sammanfatta graviditeten och fylla på med eventuella behov/tankar inför förlossningen. Alltså förlossningsbrevet. Vet inte riktigt vad jag ska skriva? Ställer mig lite frågandes till att ha en bild av förlossningen som sen inte kommer vara i närheten av verkligheten, blir det då bara jobbigare? Kontrollfreak som jag är. 

 

Vet iaf att jag vill ha epidral och lustgas, skulle nog helst även ta bäckenbottenbedövning, men vet inte riktigt hur vanligt och lättåtkomligt det är? Som ni kanske förstår tar jag emot alla former av droger som är möjliga ;) I övrigt funderar jag på om jag vill stå och föda, kanske på knä? - för jag tänker mig att jag får bättre kraft och jag har ju så jäkla ont i ryggen, p.g.a. foglossningen. Så att ligga på rygg är absolut inget alternativ. 

 

Vet inte, vad skriver man mer? Att maken ska servera is/saft och hålla sig vid huvudet kanske. Fast det är ganska givet i vårt fall..det har vi redan diskuterat igenom ;)

Nu är spjälskyddet på plats. Fick bli ett vitt, enkelt och ekologiskt spjälskydd. Svärmor var förstås iväg och pillade på rosa varianter, men jag tycker det blir lite to much. Har lakan som är rosa, men även andra lakan som inte är rosa. Då kan man iaf varva söthetsgraden ;) Plus att ekologiskt kändes högaktuellt, och det fanns i vitt. Endast. Vad vi verkligen behöver införskaffa är bilskydd... DET är en djungel. Förmodligen det viktigaste av allt. Men ganska tråkigt att titta på och handla om jag ska vara ärlig. Men ja, nu är det hög tid att sätta sig in i detta..

 

Tittar på nyhetsmorgon och där var två små söta tvillingar som föddes i vecka 25. Helt fantastiskt att det faktiskt går att hantera och rädda dem. Och tänk vad små, små de var när de kom. Känner mig tacksam över att min lilla ligger kvar och gottar sig, och borde förmodligen inte vara så ivrig på att få ut henne. För tänk vad viktigt det är med de där veckorna. Att Sverige är världsledande inom vården av för tidigt födda barn känns fantastiskt, något att vara stolt över som svensk! 

I 11 års tid är det jag som klagat på snarkningar. Knuffat på honom när han sover, hållt för näsan på honom, ja rent utav dragit till honom emellanåt i ren desperation - jag måste få sova och snarkningarna gör det omöjligt!

 

NU, mina vänner, är det ombytta roller. Jag har t.o.m. lyckosamt nog fått det inspelat åt mig ;) Kanske inte den mest attraktiva inspelningen av mig själv - men det kanske inte heller är det mest attraktiva läget i livet just nu heller ;) Så det går väl liksom hand i hand. Jag snarkar järnet. Jag snarkar så att mannen vaknar. RIktiga sånna där "gubbsnarkningar". Såsom jag kommer ihåg att det lät om morfar när han sov. Det liksom dånade i hela huset. Så låter jag nu. Det låter hemskt. Samtidigt som jag tycker att det ändå är dags för lite pay-back-time för de senaste 11 åren... ;)

 

Funderar på om jag ska införskaffa något hjälpmedel, det finns ju en mindre uppsjö av saker mot snarkningar på apoteket. Men sen tänker jag "nej, då får han gå och införskaffa det själv och plantera på mig". För jag störs ju inte av det. Egoist - javisst! Jag är glad för de timmar jag lyckas sova. Och det är faktiskt mannen med, såpass att han är finkänslig nog att inte väcka mig trots snarkningarna...

 

Ja, så nu stoltserar jag med ännu en trevlig upptäckt i anslutning till graviditeten. Härligt. Borde nog göra en lista. Listperson som jag är. Det där med att "ja man får väl en vacker liten mage och det är det" är en sanning med modifikation. Jag som skulle springa runt och vara gravidsnygg, träna och hålla mig i form. Jo jag tackar jag - foglossningen och åderbråcken gör ju inte det direkt möjligt. Men vad gör det? Snart är hon här, vårt älskade lilla bär! 

Igår hade jag turen att lyckas filma lite sparkande på film. Häftigt värre. Och kul att ha sen förstås! Hon stökar på bra och jag njuter! Hon hade dessutom en ordentlig sessior för mannen igår kväll, till hans stora förtjusning. Det står att man ska kunna känna vad det är för kroppsdelar som far runt mot magen, men där är jag clueless. Gissar att det är fötterna som sparkar uppåt, och armarna åt sidorna - eftersom hon lagt sig med huvudet neråt. Men vad vet jag? Hon kanske har vänt på sig, eller snurrar runt några ggr/dag. Ingen aning!? Förstår inte hur man ska kunna känna sig till kroppsdelar - för jag vågar verkligen inte ta tag i något som far runt. För mannen får jag knappt peta tillbaka på henne "för det kanske gör ont jue!!". Han kommer nog bli den "hönsiga" av oss, eller vad tror ni? 

Det går så vansinnigt fort nu, veckorna, tycker jag. Tiden bara springer förbi! Frågade barnmorskan sist jag var där när hon tyckte att man skulle packa bb-väskan. Högst indviduellt förstås, men hon tyckte iaf att vecka 35, då bör den vara klar. Det känns konstigt. Det är två veckor till vecka 35. Eller nej. Inte ens det. Det är 1,5 vecka. 1,5 vecka tills barnorskan tycker att jag ska ha en väska startklar i hallen för att åka in och föda vårt barn. Vårt lilla älskade barn. Jag vet att jag tjatar om det, men jag kan inte förstå att det händer. Jag kommer nog aldrig vilja lämna ifrån mig henne när jag väl fått tag på henne. Nu har jag ju henne helt för mig själv, nästan ;)

 

Nu blir det stuvade mackaroner och falukorv. Det var fruktansvärt länge sedan jag åt något sådant! OCh jag har varit sugen på det nästan en vecka och det har inte blivit av. Nu blir det av. Tänk vad lite kan göra en så glad! :)

 

(Gårdagens skräckval orkar jag knappt kommentera. Men vill bara kort säga att jag anser att SD inte har någon plats i vår riksdag eller våra kommuner och landsting. Det skrämmer mig. Skrämmer mig att min lilla ska växa upp i ett samhälle där man dömer folk efter ursprung och hudfärg. Speciellt när min lilla kommer ha den bakgrund hon har, eller hennes pappa har. Hur kommer detta påverka henne?)

Har lyckats få till fel lösenord i bloggappen i mobilen. Lösenordet ligger kvar på datorn, och av någon anledning så godtas det fortfarande, trots att jag efterfrågat ett nytt. Det nya dyker aldrig upp i mailen, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att komma in i bloggappen..

 

Därav de få uppdateringarna, och jag känner dessutom att jag missar en massa i bloggvärlden generellt som händer hos er andra.

 

Hoppas få ordning på det snart och vara back in the game inom kort...

 

Haft en härlig helg iaf, lugn och härlig med mycket efterlängtat sällskap. Lillan har sparkat på som hon ska och har dessutom fått både lite nya kläder och foton av sina föräldrar..fyllda av kärlek och mage! Förhoppningsvis hittar vi någon som jag törs lägga upp på bloggen så småningom.

 

Imorgon är det måndag igen...

Ännu ett barnmorskebesök idag. Gick bra, lillans hjärtljud var fina och starka. Sf-måttet fortsätter att bli större, nu 32 cm, lite under kurvan - men följer sin egen kurva. Järnvärdet har gått upp, och sockernivån är normal. Allt ser normalt och bra ut. Och jag vågar knappt tro det, och har svårt att ta in att det faktiskt ser bra ut. Fortfarande har jag svårt med detta. Hur kommer det bli när hon faktiskt kommer?

 

Hade en mysig eftermiddag/kväll med en kompis och hennes lilla tremånaders igår. Lugnt och fikandes gick vi igenom barn/graviditeter/förlosningar. Jag tror knappt jag pratar om något annat med mina vänner nu. Men alla är liksom där. Så det passar sig. Och det känns som att alla vill prata om det. Min man tycker nog att det kan bli lite tjatigt även om han snällt lyssnar och diskuterar.

 

Fick ett litet utbrott idag, hemma. Igår på jobbet. Är inte riktigt mig själv känner jag och blir arg fort för ingenting. Kan inte riktigt styra över det. Och orkar inte heller egentligen bry mig. Låter kanske hemskt, men jag har så extremt mycket känslor i mig hea tiden känner jag.. Kanske inte så konstigt. 

 

Tampas med tankar kring att vilja bli sjukskriven för att vila, eftersom jag sover så fruktansvärt dåligt och lite. Samtidigt som jag tycker det är så skönt att ha ett jobb att gå till, ett jobb som jag faktiskt trivs på nu. Tanken på att gå över tiden och vanka hemma i många, många veckor känns inte alls tilltalande, en sak om man visste att hon kommer 5e, då hade jag varit ledig en vecka innan. Men, men, nu kan man inte förutspå sådant...

Tiden går, imorgon går vi in i vecka 33, idag har 80 % av graviditeten passerat. Lillan sparkar på och vi njuter. Mest njuter jag av tanken på att hon snart är här. Vill helst inte vänta en sekund till. Men samtidigt vill jag ju förstås att hon "gottar på sig". Imorgon ska jag till barnmorskan för vanlig kontroll, mäta magen, ta blodprov, etc. Känner mig lugn nu när hon boxas runt så mycket.

 

Idag fick en nära vän sin lilla, ännu en tjej. Känns som att det fullkomligen regnar tjejer i min umgängskrets. 

 

Annars hade hon en riktig show imorse och sprattlade glatt runt så hela magen gungade. Men höll sig lugn under natten. Så förutom de obligatoriska kisspauserna så har jag sovit ganska bra inatt. Mitt lilla mönsterbarn ;) Vi får väl se?! 59 dagar (förhoppningsvis) tills vi ses och inte bara känns! :) 

Så, då har den tredje och sista föräldrautbildningsföreläsningen varit. Dessvärre fick jag gå själv på den. Men så kan det vara. Kanske att vi hinner gå på någon av de andra amningsföreläsningarna så att maken får med sig det också? Repetering för min del är aldrig fel. Annars har jag plockat godbitarna och hoppas att det ger honom något! Iaf, temat för denna gång var alltså amning: 

 

Denna föreläsning var - såklart, eftersom mannen missade den - den helt klart bästa. Många konkreta tips kring amning. Vad som är viktigt att tänka på etc. Vad det finns för hjälpmedel. Och det jag tyckte de lyfte fram mest var "ta inte emot besök för att ni kan, utan för att ni vill". Man kanske vill gå runt med tuttarna bara hemma de första veckorna? För att de är såriga, för att de är gigantiska eller bara för att det är praktiskt - för att man är en matmaskin den första tiden. Och DET har jag verkligen lyft fram till min man som har en minst sagt "påflugen" (både på ont och gott, men i detta sammanhang upplever jag det lite mer åt det "onda" hållet) familj. Men han är fin, säger hela tiden att det är jag som bestämmer, för att det är min kropp som ska vara med om detta. Amning är ett heltidsjobb. Och det tar tid att lära sig det jobbet. Vissa barn och mammor fattar galoppen direkt, vissa tar det några veckor/månad för. Men man ska låta det ta tid. Inte stressa hem en massa folk mitt i allt det där. Utan sitta och amma hela dagarna, i princip. Och också komma ihåg att det är en period. Man ska inte amma resten av sitt liv...så man inte får panik heller ;)

 

På föreläsningen lyftes det även fram, lite till min förvåning, att man inte ska fortsätta försöka i det evinnerliga om amningen inte fungerar. Jag har fått en bild av att barnmorskor tjatar och tjatar om att man ska amma. Men dessa sa "det viktigaste av allt är att de får i sig mat". Det skapar en lugn mamma/bebis och hel familj! Tack! Det var orden jag ville höra. Missförstå mig inte. Jag vill verkligen, verkligen amma. Men om det ska gå så långt så att man känner sig misslyckad som person för det, då tycker jag inte att det är värt det. Blir hon galen av hunger och jag blir helt förstörd för att det inte fungerar - ja, då vill jag hellre ge henne ersättning. Och för dem i gruppen som inte vill amma så var det säkerligen ännu skönare att höra de där orden.

 

Kanske de allra bästa från föreläsningen: "Du är den bästa mamman för ditt barn, du känner ditt barn bäst. Välj och vraka bland alla tips och råd. Ta till dig av dem du anser vettiga, och strunta i övriga. Du vet bäst".

Skönt att det är helg! 

Är så förälskad i henne att jag inte vet var jag ska ta vägen! Längtar sååå efter att få träffa henne! ❤️

Måste prata med barnmorskan... 

Älskar det! Älskar henne! Fast hon knappt finns!..

Vad kan man göra för att förhindra plötsligt spädbarnsdöd? Sova på rygg, ingen nikotin i närheten, napp är bra. 

Baby blues etc. Japp tårar och hormoner fullkomligen flödar under och efter graviditeten. 

Amning är inte ett preventivmedel. Nope - men diskussionen känns ju lite som ett hån mot en annan. Ganska länge fastnade vi vid vikten av preventivmedel dessutom. Och det är ju långt ifrån aktuellt för oss. Vi skyddar oss aldrig igen förrän vi fått alla de barn vi vill ha. Om det så är 9 månader eller fem år mellan våra barn. 

Man ska inte skaka sitt barn. Nej - den är vi helt med på. Men det var faktiskt intressant - och naturligtvis skrämmande - hur allvarliga skador det faktiskt kan ge. Och hur snabbt det dessutom går. 

Glidmedel är bra och sexlivet kanske inte kommer igång på bra länge efter en förlossning, snittet var efter fyra månader. Men högst individuellt. Ja, så är det ju. Vi är alla olika med olika behov - alltid. Gravid, nyförlöst eller ingendera! 

Jag vet inte om jag har många vänner som är väldigt informativa och välmålande i sin beskrivningar av graviditeter, förlossning och första tiden med deras små? Men jag tycker liksom inte att det gav så mycket nytt att gå på denna föreläsning. Upprepning är iofs alltid bra. Och jag tror det är bra för att det genererar diskussioner om olika saker hemma rörande barn/förlossning/uppfostran - you name it. Men jag tycker inte att det ger något nytt! Men jag tror att det gör det för min man - och då är det ju värt det!