Förlossning
Vi skrevs in runt 10.30 och skulle vara fjärde snittet för dagen. Det blev vi, men det drog ut på tiden och vi fick inte komma in förrän ca 13.30. Då var jag duktigt hungrig, och framför allt törstig. Trots dropp.
När vi kom in i operationssalen möttes vi av trevliga sköterskor, barnmorskor och tre läkare. En narkosläkare och två kirurger. Vi hade träffat en barnmorska, narkosläkaren och ansvariga kirurgen dagen innan. Vilket kändes bra. De hälsade glatt och frågade hela tiden hur jag mådde och om jag frös etc etc. Kändes genuint omtänksamma.
Bedövningen sattes i ryggen. Kateter sattes när bedövningen börjat verka. Och så var det dags när jag hjälptes ner att ligga på britsen. Trots alla vänliga människor så blev jag nervös. Dels för operationen, dels förmodligen överväldigad inför vad som komma skulle. Plus att jag var nervös över att råka titta i lampan över operationsbordet som tydligen skulle kunna spegla ingreppet enligt en av barnmorskorna. Koncentrerade mig ordentligt på att inte titta där, och på den playlist som sattes igång som vi hade tagit med. Jag och maken var båda nervösa och jag kommer inte riktigt ihåg vad vi pratade om. Alldagliga saker tror jag, och lite om hur det var när Nellie kom.
Det är en ganska obehaglig känsla med kejsarsnitt. Man känner att de är inne och gräver, rotar och drar. Men det gör förstås inte ont. Sen tog det lite extra tid eftersom jag har gjort snitt förut och det då har skapats lite ärrvävnad som gör det hela lite mer komplicerat.
14.28 hörde vi ett av de två mest fantastiska små skrik i världen. Hade försökt ställa in mig på att ett skrik kunde ta ett tag, eftersom bebisar kan ha lite svårt att komma igång vid snitt, och ville inte få panik direkt, utan försökte va lugn. Därför var det så skönt att han skrek direkt! Han var där - hos oss! Livs levande, med tio fingrar och tio tår. Indränkt i fosterfett och lite blod lades han på mitt bröst och jag och maken grät ikapp en stund. Sen fick maken klippa navelsträngen, han vägdes, mättes och fick en spruta för koagulering ifall att. Det får tydligen alla barn vid födseln. Hade jag ingen aning om? Men så var första förlossningen också ganska mycket mer dramatisk.
Två dygn blev vi kvar på sjukhuset, lite drygt. Dagen efter födseln kom storasyster på besök med mor- och farföräldrar. Det fick bra. Hon var inte jätteintresserad av sin lillebror, men heller inga tjuvnyp. Klappade lite, pekade och sa "bebis". Klart godkänt tyckte vi att första mötet var!
Sen nattade maken lillan och kom tillbaka till sjukhuset. Jag hade fortfarande väldigt ont, så det kändes skönt att inte vara själv över natten. Dagen efter hämtade han henne igen, och vi åkte alla fyra hem tillsammans. Vilken stor familj vi är nu! Plötsligt har vi fördubblat oss, på drygt två år. Ofattbart! ❤️
På det hela taget var det en fantastisk förlossningsupplevelse. Kanske än mer när första var relativt dramatisk, långdragen och tuff. Det här var verkligen ett bra sätt att komma till världen. Trots att jag fortfarande har ont och går på smärtstillande när han nu närmar sig två veckor så tycker jag det. Dessutom sa läkaren att jag har en tunn livmoder, ett påbörjat värkarbete hade kunnat bli farligt. Skulle det bli en nummer tre så kommer den att plockas ut tidigare än lillebror. För att inte riskera att värkar hinner dra igång.
Vi njuter. Han sover nästan hela tiden. Lite gnöl när han är hungrig, behöver bajsa eller repa, annars inga konstigheter än så länge. Med honom finns det alltid en lösning när han är ledsen, det beror på något. Så var det inte riktigt med storasyster.. Vi hoppas att det håller i sig!
Storasyster pussar och klappar ibland, frågar ofta efter honom. Men det är nog tur att han än så länge inte tar så stor plats, för hon tar desto mer! Så reaktion på att vi blivit en till i familjen har vi definitivt fått. Även om det inte går ut över honom så får hon riktiga spel några ggr per dag. Fullt normalt antar jag, även om det är tufft..
Nu sover lillan och jag ska njuta lite lugn i bebisbubblan!
