Att berätta
Nu vet min mans hela familj. Och dagen, och nyheten, gjorde inte helt oväntat succé. Min svärmor grät, mina svågrar grät och min svägerska grät. Också lilla 94-åriga mormor. Alla med andra ord. Men vi har bett dem ligga lågt och hålla det för sig själva tills vi säger att det är ok. Vilket får vänta i fem veckor till. Hoppas allt går bra. Vi passade även på att berätta om våra långt gångna ivf-planer. Det var skönt. Nu vet de allt. Och kan också lägga förväntningar och förhoppningar utefter det. Dela glädjen idag. Men också eventuell sorg om vi skulle hamna där. Det ska vi inte.
De blivande kusinerna kändes måttligt intresserade. Kanske att de känner av en smula möjlig konkurrens. De har - som enda barnbarn - fått en hel del uppmärksamhet under hela sina liv. Nu kommer de få dela lite. Det kommer säkert gå bra när de väl förstår och får tänka lite. De kommer dessutom bli förträffliga barnvakter om några år! :)
Somnar med ett leende på läpparna. I kväll igen (Hoppas dock att toalettbesök under natten inte håller mig sällskap - de har haft en förmåga att göra det den senaste veckan. Men återigen. Jag klagar inte, konstaterar bara. Bring it on bara. Det är SÅ jävla värt det).
De blivande kusinerna kändes måttligt intresserade. Kanske att de känner av en smula möjlig konkurrens. De har - som enda barnbarn - fått en hel del uppmärksamhet under hela sina liv. Nu kommer de få dela lite. Det kommer säkert gå bra när de väl förstår och får tänka lite. De kommer dessutom bli förträffliga barnvakter om några år! :)
Somnar med ett leende på läpparna. I kväll igen (Hoppas dock att toalettbesök under natten inte håller mig sällskap - de har haft en förmåga att göra det den senaste veckan. Men återigen. Jag klagar inte, konstaterar bara. Bring it on bara. Det är SÅ jävla värt det).
