dujaghanvi.blogg.se

Äggvärk. Nja..vad är det? Kanske ett alldeles nytt begrepp? Eh? 

 

Iaf, jag får för mig att jag känner ömhet och stickningar pga av att äggen växer. Just i detta nu. Det kanske inte stämmer överhuvudtaget. Men tanken är förstås lockande. Därför väljer jag att bestämma mig för att det är just äggvärk. Gick så långt så att jag tog ett ältest imorse. Negativt såklart. Men. Ja. Jag vill ju liksom inte sluta tro att vår 8 millimeters bestämt sig för att växa till sig och kanske en dag fästa och allt det där. 

 

Så nu har jag äggvärk. Punkt. 

Googlat sönder mig på PCO och lchf. Det slår mig att denna ofrivilliga barnlöshet har skapat en oerhörd törst efter Kunskap. Kunskap om ägglossning, ivf, läkemedel - ja allt! Det tar liksom aldrig slut - hur mycket kan man gräva ner sig i olika detaljfrågor? Detaljfrågor som många aldrig ens behöver fundera kring.

 

Men nu skiter vi i dem. De där irriterande människorna som ligger en gång, blir gravida och sen klagar på sin graviditet. Vi skiter fullständigt i dem. 

 

Nu vill jag fokusera på lchf och PCO. För ju mer jag läser om det. Desto mer säker blir jag på att det kan vara en bidragande framgångsfaktor i målet "barn". 

 

Eller vill jag att det ska vara så? Försöker jag hitta en lösning? Och bara googlar på svaren jag vill ha? Jag vet inte - men placeboeffekten är inte dum den heller. Dessutom har jag och lchf varit kompisar förr och kom riktigt bra överens. Slapp några sådana där extra kilon som lurade runt magen - typiskt PCO btw. Och jag mådde bra. Kände mig lättare. Piggare. 

 

Så fort vi flyttar drar vi igång. LCHF. Nu jävlar ska jag bli på smällen! Skitsamma om det är pergo, placebo, ivf eller lchf. Jag SKA bli gravid. 

Konferens över. Fredag. Fruktansvärt skönt. Helg - njuter i fulla drag!

 

Ensam på ett hotellrum efter en lång dag påminner mig om att jag skulle avslöjat för alla att jag var gravid idag. Istället fick jag dricka vin..

Försöker vända på det lite - något desperat möjligen. Men tanken var ändå lite upplyftande: Hur många får se sin lilla när den är 8 mm och inte ens är redo att släppa än!? Hur många?! Få förunnat. För det är så jag försöker tänka, det är ju faktiskt inte kört än. Även om min kropp verkar allt annat än medgörlig. Så kan det ju faktiskt vara så att den där lilla 8-mm-rackaren är vår son/dotter. Tänk om!

Visste ni att det är jag, Victoria Beckham, Mel C och 8-15 % till av världens alla kvinnor som har PCO?! Joråsåatt. "You are not alone" - Michael Jackson...

Hel skulle jag vara hos läkaren. Halv ifrågasätter jag efter att tålmodigt väntat 30 minuter. "Han har gått på utbildning och du har nog glömts bort". Är det ett skämt eller? Snacka om att bli tagen på allvar. Känns som sjukhuset verkligen bryr sig om mig. 

 

Till slut fick jag iaf komma in. 8 mm var den största blåsan, på dag 11. Så ska det inte vara. Läkaren sa att de tidigare pergotimekurerna förmodligen inte har gjort någon nytta, utan att det var min egen äggproduktion som gjorde det. Och som blev gravid den där gången i juli. Jag vet inte vad jag ska tro. Fick ju iaf ägglossning, annars inte så vanligt förekommande hos mig.

 

Kontentan: Jag ska tillbaka nästa tisdag. Dessa tisdagar hos läkare förföljer mig... Beroende på hur det ser ut då så ska jag få dubbelkur nästa gång. Eller enkel. Men han trodde att det kunde vara vettigt att köra dubbel. Ifrågasätter varför jag inte fick det denna gång. Jag föreslog ju det. Inte normalt med ägglossning på dag 28. Pergotime ska ge ägglossning före dess. Själv ångrar jag bittert att vi inte körde igång med ivf när vi kunde. Nu är det för sent. För sent för att köra på mensen i december som förmodligen kommer komma i jul trots allt.

 

Jag vet inte varför, men de där 8 millimetrarna gjorde att luften fullständigt gick ur mig. Orkade inte gå tillbaka till jobbet. Bara ringde maken, vi åkte hem, och sen dess har jag legat och grinat. Grinat över hur bittert livet plötsligt blev. Grinat över orättvisa. Grinat över missfallet. Grinat över den ofrivilliga barnlösheten. 

 

Nu ska jag inte grina mer. Eller iaf inte idag. Nu ska jag försöka resa mig och börja räkna ner dagarna till nästa tisdag igen. Tisdag, tisdag, tisdag. 

 

 

Anar en nervositet i magen. Som små fjärilar..varför? Varför är jag nervös? Är inte nervös för gynstolen, den känns alltför bekväm nowadays. Jag är nervös för att något inte kommer gå bra med pergotimen. Nervös för att jag verkar vara tvungen att lära känna min kropp på nytt efter missfallet. Jag som precis tyckte att jag fått klämm på den. Fan också. 

Läkarbesök under dagen. Ska bli spännande att se vad kroppen lyckats åstadkomma! Förväntningarna är ju inte direkt skyhöga. Så det kan förhoppningsvis inte bli annat än bra. Och ett recept utskrivet tack! 

Det slår mig plötsligt. Nästa pergotimekur kommer inte att kontrolleras av läkare. För vi kommer vara utomlands. Men det blir absolut sista omgången. Efter den väntar ivf. 

 

Undrar egentligen vad det kan resultera i för komplikationer att inte kontrolleras?

1. Enkelkur ger mig ägglossning ca dag 28 - lång cykel alltså. Kortare än min egen - absolut - men fortfarande lång om man jämför med någon som är "normal".

2. Jag har aldrig överstimulerats. Kan man plötsligt bli det på sin fjärde pergotimekur - enkel hela tiden. Inte så troligt i min värld. Eller?

3. OM jag hade överstimulerats och fått sexförbud, hade jag då lyssnat på det. Nej. Absolut inte. Vi kör på, vi ska bli föräldrar - om det så är till en eller flera på samma gång!

 

Alltså, jag går bara till läkaren för att läkaren säger det till mig. För att jag inte ska få problem med att få nytt recept. Jag förmodar att jag på tisdag kommer få samma resultat som vanligt. På dag 10 är äggblåsan ca 13-15 mm. Och läkaren kommer titta på mig som att kuren inte fungerat. Och sen får jag gå hem och vänta i två veckor till på en ägglossning. 

 

Alltså, jag tänker inte ens nämna för läkaren att jag inte kommer vara hemma för kontroll nästa kur. Bara be om utskrift av läkemedlet som utlovats. Sen kommer jag förmodligen aldrig träffa honom igen. För efter det är det ju dags. IVF. 

Slås av en tanke - vi verkar hela tiden ha läkartider på tisdagar...återigen nästa tisdag. Ska man börja klassa tisdagar som sin otursdag eller turdag? Jag vet - jag tänker för mycket. Knäpp är ett återkommande ord för att beskriva mig i denna situation.

 

Nu är sista tabletten tagen och jag hoppas att det blir sista gången. Speciellt med tanke på hur jag mått denna gång. Är så fruktansvärt trött på denna barnhets/barnlöshet. Att "skaffa barn" är inte längre något roligt och härligt. Såsom jag tidigare föreställde mig det. Det är ett jävla heltidsjobb. Inte minst psykiskt. Fast jag vet att jag inte bara kan strunta i det, för då kommer det ta ännu längre tid. Månaderna går. Jag måste iaf försöka mitt yttersta när chansen kommer. Men jag orkar snart inte längre. Har egentligen bara lust att luta mig tillbaka och vänta på ivf. Skita i det, äta pergotime för att bibehålla en menscykel. Men inte räkna dagar och stressa. Önskar ibland att vi kört på med ivf från denna månad. Jag vet ju varför vi inte gjorde det. Men jag orkar snart inte hålla på med det här längre. 

 

Fyra veckor kvar till ledighet. 

 

Har en snart ohållbar boendesituation också. Orkar inte med det. VIll kunna krypa ihop i min soffa. Sova i min säng. Diska min disk. Städa min hall. Snart får vi iaf flytta. Snart. Räknar ner dagarna. Kommer göra livet lite lättare. Definitivt. Ha något att pyssla med och kanske rent av skita i barnskaffandet. Ansträngningar tidigare har ju inte direkt resulterat i något lyckosamt. 

 

Funderar och samlar mod till att ta den sista pergotimetabletten. Hoppas innerligt att jag inte behöver kräkas mer. Hatar att kräkas! Hatar det. 

 

Ja, sen är det bara att vänta då. På ägglossning, bim och mens. Låter bekant det där..väldigt bekant...som om att jag gjort det förr..

Hittade min egen blogg när jag googlade lite på pergotime. Intressant. Kanske att det borde skrivas mer om pergotime i så fall? Fick för mig att gå tillbaka och läsa om lyckan när vi blev gravida. Nästan så jag kände mig lite gravid en stund. Åh vad jag längtar tillbaka dit! Åh vad jag önskar att missfallet aldrig hänt! Kommer nog aldrig riktigt släppa det missfallet. Får ångest när jag tänker på att det kan hända igen. Eller när jag tänker på att det kanske inte blir en graviditet till - tänk om det var det som var vår chans?!

Nej, slår bort tanken. Så kan det ju inte vara. Klart vi ska bli föräldrar! Men när? Jag vill så förtvivlat gärna att "vi" ska vara tre igen.

Tung dag idag. Känner det i hela kroppen.

Jobbet tar över mitt liv denna vecka. Kanske är lika bra. Det får tiden att gå och mig att tvingas att tänka på annat. Idag har det varit den mest intensiva dagen på hela hösten. Presentationer hit och dit, gör jobbet duktigt energikrävande. Kul, men energikrävande. Avslutade med jobbmiddag ikväll. Visserligen trevligt, men..Puh!

 

Idag började pergotimekuren dessutom. En av fem tabletter. Dock förväntar jag mig ingen ägglossning förrän runt Lucia. Det är iaf vad min kropp hittills har kräft i tidsväg för att generera en ägglossning av pergotime. Men den verkar ha ändrat sig på många sätt:

1. Extremt mycket mensvärk

2. Lite blod vid mens

3. Ingen ömhet i brösten mellan äl och bim

4. Ingen ömhet i brösten vid mens

 

Törs man kanske efterfråga några till "små" förändringar till:

1. Ägglossning efter två veckor 

2. Gravid efter en pergotimekur

3. Inget missfall

4. Ett friskt barn om 9 månader

 

Just saying. Några små, små önskningar så här på kvällskvisten Inga konstigheter. Kör bara kroppen, kör!

Fem veckor. Fem veckors jobb. Sen är det julledigt. Två veckors julledighet åtföljt av två veckors semester. D.v.s. fyra veckors ledigt. En månad. Fantastiskt ska det bli! En tid att vilja stanna i, samtidigt som jag vill att vi ska vara igång med ivf. Trots att vi själva valt att vänta med ivf tills semestern passerat eftersom vi ska vara bortresta. Två pergotime, 2 veckor till flytt, 2 veckors julledigt, 2 veckors semester. Hoppas att det gyllene talet är två för oss. För då borde vi lyckas på försök nummer 2 med pergotime. Vi säger så. 2:an är vår (kan det vara så att det betyder 2 barn också - på samma gång?! Det vore något det - jag skulle bli glad. Håller mina 2 tummar för det). 

 

 

Vet inte om det är för att det är så länge sen jag hade mens så att jag glömt hur det är, eller om mensen är extra överjävlig mot mig denna gång? Men jag har extremt ont, men nästan inget blod. Har ett extremt bra läkemedel mot mensvärk - jag som annars mycket sällan tar värktabletter - men kan inte ta det eftersom det är som med ipren. Inte bra för den som vill bli eller är gravid. Alvedon hjälper inte överhuvudtaget. Ont. Ont. Ont. Längtar till tisdag. Då börjar pergotime igen. Och mensvärken borde ha lagt sig något. 

 

Så nu är vi tillbaka till maj, fast det har gått ett halvår. 2 pergotimeförsök, sen ivf. Fast kanske ännu mer förberedda nu än vi var i maj. Sprutor utskrivet och allt. Jaha, vad ska man förvänta sig? Jag vet inte? Borde antagligen inte fundera och vända och vrida på allt så förtvivlat mycket. Och framför allt sluta bry mig om vad alla andra gör. Varför kan jag inte släppa det? Jag ä stressad som jag är. Men andras graviditeter (i det "verkliga livet") stressar sönder mig. Men varför? Det gör ju inte mig mindre gravid. Och det är inte för deras skull vi vill ha barn. Men det gör bara för ont. 

 

Fan också. 

 

 

 Ja då hoppar vi över bim-3 dagar. Den va visst igår. Skönt. En dag närmare mens. 

Insåg precis att jag inte alls är på bim-4 dagar. Utan bim-3 dagar. Alltid något. Då hoppas vi på mens dagen innan bim istället, på söndag, så vi kommer på rull igen. 

 

 

 

 Har lite grann gett upp. Vaknade med ordentlig mensvärk - som visserligen gått över nu. Men som känns som just mensvärk. Inget annat. Fan också. Kan inte släppa det helt förrän mensen kommer. Men vill att mensen ska komma fort, för att få det överstökat. Fan också. 

Status: Ganska ordentlig mensvärk igår kväll. Men inga dragningar i magen som jag hade vid graviditeten. Inte alls. Visst det kanske sticker lite. Men förmodligen inte mer än vad det gör vid vanlig mens. Nu var det ju ett tag sen, med tanke på graviditeten och mina minst sagt sparsamma menstillfällen annars. Men. Jag vet inte? Herregud vad jag överanalyserar. Galet. Men som sagt, vad ska man annars göra?

 

En annan reflektion är att det är såpass många som vet. Vilket socialt stöd jag har. Även om jag ibland känner mig som ensammast i världen. Underligt det där. Och kanske framför allt ett stöd via den enorma bloggvärld som öppnats upp. Det är guld värt. Där hittar man verkligen människor i liknande situationer. 

Reflektion: passade på att fråga ivf-läkaren om min misstänksamhet mot huruvida jag har PCO eller inte. Jag googlade i ett tidigt skede sönder mig på sjukdomen, eftersom jag var helt övertygad om att jag har den. Varje läkare - har ju som bekant träffat ett antal - sa bara, "nej - du har inte PCO", "nej - det kan man se på proverna att du inte har". Men jag har hela tiden varit ganska övertygad om att något är fel, misstänkt likt PCO. Men säger tillräckligt många, tillräckligt många gånger att man inte har det - ja, då får man ju lyssna på det. De är ju faktiskt läkare. 

 

Ivf-läkaren konstaterade snabbt, efter min fråga, att "ja - det är klart du har det, du har en uppenbar ägglossningsstörning och hög produktion av ägg - mycket typiskt för PCO. Finnar? (Yesbox!) Lätt för att gå upp i vikt? (Indeed!) Japp. Solklart. Även om det inte är en "illa" variant av PCO".

 

Kvittot på det är på något sätt också skönt. Jag är inte dum i huvudet som inbillat mig detta. Läkare har inte alltid rätt, de är också människor. Jag väljer att tro på ivf-läkaren, i min värld har hon iaf bäst koll, som dagligen jobbar med liknande problem som vårt. Även om det är sorgligt att jag fått en sjukdom bekräftad, så är det också skönt.  En förklaring. Alla prover var inte så jävla bra som de sa. Ha! Och vad skrattar jag åt - det är ju jag som har sjukdomen. Som tidigare nämnts ett antal gånger, denna upplevelse har gjort mig en "smula" knäpp. 

Tick, tack. Varför räknar jag ens ner? Man ska väl roa sig med något? Ser fram emot pergotime. Även om ivf-läkaren inte tyckte att det var optimalt för mig, då det tydligen gör slemhinnorna torra och förutsättningarn är lite dåliga som de är. Jaja, det har ju fungerat en gång, så varför inte en gång till? Vi gör ett tappert försök iaf, då har vi iaf gjort vad vi kunnat. Förra gången kanske bara var ett lyckoskott. Även om det bevisligen inte var alltigenom lyckat. 

 

Status? Inte ont i brösten. Igår mycket uppsvälld. Lite lätt mensvärliknande på kvällen. 

Fråga? Kan man testa sig 6 dagar innan BIM (jag vet svaret. jag ska inte testa, förstås ingen mening. men klart man är desperat nyfiken. tänk om vi kan slänga sprutor, recept och all annan skit åt sidan! Nej, just det - man ska få behålla det i 9 månader också för att det ska gå vägen. Den lilla detaljen.)?

Då har vi gått igenom allt inför ivf. Jag har stuckit sprutor i min egen mage för att prova. Det trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle göra för två år sen. Det kändes läskigt, men gick bättre än förväntat. Vi har diskuterat, vänt och vridit på detta tillsammans med läkaren. Och kommit fram till att vi kör två pergotimekurer till. Sen går vi på IVF. Läkaren gav oss "mycket goda chanser" - för vad det är värt, går ju förstås inte att lova något. 50-70% chans att lyckas. Är det en glädjekalkyl? Vet inte - men trevligt att höra förstås.

 

De var mycket trevliga och omtänksamma på kliniken. Vilken skillnad mot behandlingen vi tidigare fått på sjukhus. Möjligen har jag inte så höga krav efter alla sjukhusbesök, men ändå. Lugnt, vänligt. Och massor av andra par i samma/liknande situation. Bara det känns bra. Missförstå mig rätt. Men man känner sig som en i mängden där. Till skillnad från att sticka ut i en grupp där alla har barn/är gravida. 

 

Det är med någon slags ångestfylld glädje som vi nu kommer att motta denna hjälp i januari. Ser fram emot det, men vi ville ändå ge oss själva en chans till. Och det blev två eftersom de förstås har stängt över jul. Jag antar att det löser sig i januari senast då. Jag vet inte om vi är dumma som tagit beslutet att ge det två pergotimekurer till? Jag har inte bestämt mig för svaret på den frågan än. Det lär väl utvisas svart på vitt. Man slutar ju aldrig hoppas - och tur är väl det. 

 

 

Nervös är bara förnamnet. Nu åker vi snart till ivf-kliniken. Känns skönt, skrämmande, nervöst, bra och nervöst - allt på en gång. 

Tänk om man ändå kunde bli gravid och slippa missfall - precis som "vanligt folk". Ibland blir jag bara så fruktansvärt ledsen och frustrerad över det här. Ska det behöva vara så här? Ja - det kunde till och med varit värre. Mycket värre!

Fan. Usch vad jag irriterar mig på orättvisa. Det gör jag generellt. Men den här upplevelsen tar priset. Orättvist!!!!!

Imorgon bär det av till IVF-kliniken. Undrar hur det går? Undrar hur det känns? Kommer det vara jobbigt att ens vara där? Eller kommer det bara kännas skönt att äntligen ha det alternativet helt klart för oss? Vad ska man ha för förväntningar? Vi har tänkt att prata igenom med läkaren våra tankar om pergotime, så att de helt förstår vår situation och att vi förmodligen har tänkt att vi ska börja med några kurer pergotime innan vi ger oss på ivf:en, väga för- och nackdelar rörande den tanken tillsammans med läkaren. Kontrollera så att det inte påverkar kölappen. Tusen tankar snurrar. På vägen hem från vår weekend stannade vi till hos en av alla de otaliga gravida i vår närhet. Det var jobbigt. För första gången tror jag också att min man tyckte det var riktigt jobbigt med en stor gravidmage leende mot oss. Måtte vi få ett augustibarn! SNÄLLA!

Fortfarande inte ont i brösten. Lite mensvärk igår kväll, jag tror det lutar åt mens om 7 dagar med anledning av detta. Har färskt i minnet hur det drog i magen den där gången när jag faktiskt var gravid. Inga sådana känslor nu. Överhuvudtaget. Fan också. Varför slutar man inte bara tänka på det. Jag har ju varit helt inställd på pergotime. Varför kan inte fantasin hålla sig i schack! Eller är det för tidigt, drog det i magen senare mellan äl-bim när jag var gravid...som sagt, jävla fantasi!

Inga känningar överhuvudtaget i brösten. Det är annars för mig ett kvitto på att ägglossning har varit. Förmodligen har något förändrats i min kropp efter missfallet? Eller så kan man göra en glädjekalkyl och få det till ett graviditetstecken? Så här fyra dagar efter äl. Herregud vad fantasin kan skena iväg. Och fort går det också. Och självklart hoppas jag. Men tror det verkligen inte. Tänker "mot pergotime". 

Sammanfattningsvis har veckan varit fantastisk. Över all förväntan. Kroppen hade återhämtat sig fint. Ägglossningen kom, på egen hand till på köpet. Vi avslutar veckan med egentid på ett hotell någonstans i Sverige. Samtidigt som jag blir tillfrågad om jag vill vara brudtärna på en av min äldsta vänners bröllop. Och självklart vill jag det - vilken ära! Hoppas jag är riktigt tjock och gravid då, kommer vara den snyggaste tärnan ever, om än den tjockaste, förhoppningsvis ;) Åh vad roligt att ha så mycket att se fram emot - mycket kan hända på två månader, mycket dåligt och mycket bra. Ska försöka fortsätta lägga tonvikten på det bra.

Ägglossningen är över. Då börjar en annan typ av väntan. Men en trevlig väntan, iaf om man jämför med väntan på att blödningar ska sluta. Eller att gubben ska dyka upp på stickan - den väntan är hemsk. Speciellt efter ett missfall kan jag vittna om. 

 

Vi inleder väntan med vår mysiga hotellhelg. Massage bokad. Åh vad vi ska njuta nu. Tänker  iaf unna mig något glas vin även om intaget kommer vara betydligt mindre än om ägglossningen inte inträffat. Rätt eller fel? Rätt om du frågar mig. 

Nu har tränarlusten sugit tag i mig totalt! Varje dag denna vecka, galen träningsvärk, så imorgon får det bli vila. Nu borde jag väl ändå skapa en fantastisk miljö för en liten plutt att fästa i! Kämpa på lilla ägg! 

 

Leker med tanken att vi är på BIM -13 idag. Det betyder alltså att jag är i vecka 2+1. knepigt räknesätt det där.. Men en uppiggande tanke att tänka. Även om fokus ligger på pergotime i sluter av november. 

Så kom det, den där förbannat efterlängtade leende gubben. Gubben som min kropp lyckats lura fram alldeles själv, stolt över den. Tack kroppen. Fint att du fungerar ibland. Det ökar mitt hopp!

 

Så hoppas vi då att det är guldägget! Eller hur Jennie!? Men även om det inte är det så är det nu det vänder - och det är jag tacksam för. NU börjar chanserna och möjligheterna igen. Nu är vi med i matchen mot oss själva igen och jag känner att uppförsbacken är i alla fall haft bestigen. Vi har iaf chansen.

 

Hoppas att 2014 fortfarande kan bli vårt år, året när vi äntligen fick bli föräldrar, nu kör vi så det ryker!

 

Kan knappt vänta till det är dags att kissa på stickan imorgon, äntligen något kul med de där jäkla stickorna! Åh vad livet kan vända fort ibland. Men nu ska jag inte hoppas för mycket och tro att jag blir gravid hur lätt som helst. Ska verkligen försöka ta det lite lugnt och njuta av denna tid som nu äntligen ligger framför oss igen - fylld av möjligheter! Kan snabbt räkna till att vi iaf borde ha två ägglossningstillfällen innan året är slut - det klarar till och med detta mattegeniet! :)

Sedärja! All oro "förgäves". Allt bra. Min kropp har återhämtat sig fint. Och jag har t.o.m. ägglossning på g, mätte härliga 15 mm på blåsan och lossning bör ske inom 4-5 dagar. Lycka i en liten gynstol! Vi kommer få mer pergotime utskrivet om vi vill, har ju en kur sparad sen förut som vi ska använda först. Vi kommer kunna börja med ivf om vi vill. Vårt spontana beslut är att vi kommer invänta denna ägglossning och köra på pergotime efter det, 1-3 kurer. Enkelkurer, för han är fast besluten att vi inte behöver mer än enkelkurer för ändamålet. Jag hade ju tankar om att vi kunde få ägglossning snabbare om vi fick dubbelkur, men han trodde inte det skulle göra annat än för många blåsor. Men vi fick det korrigerat till att börja äta pergotime dag 4 istället för dag 5. Alltid något. Vi kommer även åka upp till ivf-kliniken på tisdag för att vara helt beredda att börja köra ivf när som helst om vi skulle vilja börja köra igång med det. Få allt utskrivet och klart. 

 

Känns fantastiskt bra. 

 

Förundrad över hur enkelt det är att hoppa upp i en gynstol nu för tiden. Sagt det förr, och jag vidhåller att det är lite som att gå till tandläkaren. Sjukt kanske. Men samtidigt skönt, för gynstolar är jag verkligen inte längre rädd för.

 

Bra dag sammantaget. Jävligt bra dag!

Ordentlig stegring på Stickan idag kombinerat med mensvärk. Hoppas att det betyder en sak, ägglossning. Kostar nog på mig en clearblue imorgonbitti. 

 

Snart läkartid till att börja med. 

Hade svårt för att ta mig upp för min psykiska uppförsbacke. Så jag gick ut och rev av några stycken fysiskt istället. Känns lite bättre då. Frisk luft och hanterbara uppförsbackar. Imorgon ska läkaren få sig en riktig frågestund!

Nu blir det en mysig hotellweekend i helgen! Mat, vin, SPA och alldeles egen tid. Åh vad jag längtar, mitt i tråkiga november! Härligt! Och vilken "tur" att jag inte är gravid så jag kan dricka vin i lugn och ro ;) Perfekt helg för hemlösa mig och mannen!

Av någon anledning redan nervös för tisdagen. Och vill tacka de som bollar pergo/ivf/sprutor med mig! Vilken djungel det är, skönt att kunna bolla med några som har koll på läget! Orkar inte förklara en gång till för någon oinsatt varför och hur och vad en pergotimekur gör och vad det finns för möjligheter. Så fort man gör det så tror denne att allt är så "onaturligt" och jag blir så trött. Jag kallar det hellre att man hjälper naturen på traven en smula.  Bl.a. en av mina kära svågrar, som Visserligen är världens sötaste och mest empatiske, men så fruktansvärt oinsatt i hur en kvinnokropp fungerar...

 

iaf. Nervös. Har dessutom varit med om förr att man i sista sekund får träffa en annan läkare än den som bokats in..så det är jag också nervös för..hoppas vården håller måttet denna gång. Behöver verkligen det här samtalet - med den fertilitetsspecialist som utlovats! 

 

 

Har lyckats hålla upp en ganska glad och positiv fasad ganska länge nu. Dölja att varannan tanke tillägnas missfallet och det barn som skulle blivit, som vi längtat så till. Men när jag läste avslutningen i boken Missfall så brast det totalt. Har haft en riktig bölsession med min svärmor, som kom hit i precis det ögonblicket. Det var jobbigt och skönt på samma gång. Och uppenbarligen välbehövligt. Min svärmor förstår, hon har varit med om tre själv, varvat med sina fyra barn. Alla har sin sorg i livet. Och man klarar det på något vid. 

Funderar mycket på detta med ivf.

 

1. Varför skickades vi till ivf utan ens ha fått prova pergotime? (Nu fick vi ju göra det till slut - för att jag tjatade så jävligt, och det lyckades ju faktiskt även om vi nu står här, men iaf - varför direkt skickade till ivf?)

2. Om man blir gravid med ivf, är det en s.k. riskgraviditet, d.v.s. kan barnet vara mindre etc?

3. Om man inte blir gravid med hjälp av ivf, förstör man kroppen ännu mer då? D.v.s. tar det ännu längre tid att få ägglossning, eller hur kan ett misslyckat ivf-försök påverka kroppen?

4. Är det större risk för missfall om man blir gravid med ivf?

5. Borde vi köra på med ivf, eller är det bättre att försöka igen med några kurer pergotime?

 

Åh..jag vet inte vad vi ska göra? 

Fortsatt negativt på älstickorna, tog en igårkväll för att jag fick för mig att det var något, och en imorse, men negativt, negativt, negativt. Fan också vad trött jag blir på att vänta. Tur att vi ska till läkaren. Han borde kunna se om det ens är något på gång eller om det är ren och skär inbillning hela tiden. Hoppas att jag kan få provera om det är dött lopp i kroppen. Provera och pergotime! Undrar om det är större chans för en vettigare menscykel om man tar dubbel pergotimekur, undrar jag... Ska sätta mig och förbereda noggrant för mötet på tisdag iaf, tusen frågor ska han få!

En hel del tänkvärd läsning idag, även faktafylld, vilket intresserar mig mycket. Mitt sätt att hantera mycket antar jag - fördjupa mig i eländet. Besvarar många frågor, bättre i mina ögon än den om ofrivillig barnlöshet. Siktar in mig på självkänsla med Mia Törnblom efter denna tror jag - varit nyfiken på den länge men inte inhandlat den. Eller så hamnar den på listan till jultomten. Nu skenade jag iväg - allt jag ville säga var egentligen att den om Missfall är bra och givande. 

Ägglossningen lyser för övrigt med sin frånvaro. Men jag väljer att skita i det just nu. Nu är jag normal. Inte gravid. Och med allt detta framför mig. På tisdag drar det igång, iaf lite, på ett sätt. Även om en graviditet känns oerhört långt borta nu. Sånt är livet. Jag får helt enkelt försöka acceptera att det kommer ta ett tag för oss att få barn. Att väntan kommer bli bra mycket längre än 9 månader för oss. Men fy fan vad jag ska gå "all-in" den dagen det är vår tur. Utnyttjar ledigheten och åka land och rike runt och visa upp vår pärla. För du kommer komma, lilla, lilla efterlängtade pärla!

Hur mycket kan man längta till ett jäkla läkarbesök? Som kanske inte ger någonting. Så nu säger jag åt hjärnan att sluta tänka på läkarbesök. Det konstiga är att den inte lyssnar. Inte alls faktiskt.