dujaghanvi.blogg.se

Känns som ett stort jävla skämt. En riktigt jävla dåligt ett. Jag förstår inte hur allt kunde vända till detta? Hur 1,5 års försök, plötsliga glädje som höll i 8 veckor för att sedan bytas ut till det här. Det känns inte rättvist. Inte ett dugg jävla rättvist. Är då arg, ledsen och har sån ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen? Är det inte meningen att vi ska få bli föräldrar? Va fan händer? 

 

Tillbaka i det där svarta hålet jag befann mig i för knappt ett år sen. Jag kan inte ta in att det har hänt. Jag vill inte. Vi är tillbaka på jag och han. Lycka kan ryckas ifrån en förbannat fort. 

Jag som trodde att blod var förenat med missfall. Ingenting. Konstigt. Död i 2-3 veckor?! Jag fattar ingenting?

Kubtestet som bara skulle bekräfta att allt var bra har nu vänt och blivit till missfall. Den lilla dog för 2-3 veckor sen. En oerhörd sorg och tomhet. Trodde aldrig det skulle kännas så för jävligt som det gör.

Vaknar plötsligt - mitt i natten - av att mannen hostar, harklar och låter. Ja nästan kräks och han far upp och ut till toaletten. Skumt. Drömde att han satte något i halsen tydligen. Nu sover han sött bredvid mig igen. Men jag ligger vaken och kan inte sova. Fan också. Kubtest om några timmar - är jag lite nervös ändå? 

 Kubtest imorgon måndag. Nervös? Nej inte särskilt. Varför? Ingen aning - borde vara mer nervös än jag varit under graviditeten generellt. Det har varit så mycket negativt nu under 1,5 år. Så jag orkar väl inte räkna med att allt ska förvandlas till skit igen. Jag tror det går bra - peppar, peppar. Och gör det inte det. Då tar vi det då. Såväl kub som resten av graviditeten. Men självklart hoppas jag att vi får höga siffror och därmed låga risker. En nära vän till min man är gravid. De fick 1/145. Tungt. Vet inte - men jag tror inte - att de skulle gå vidare och ta fostervattenprov. 1/100 får missfall av ett fostervattensprov. Ja - vad hade man gjort? 

Ryggen blir bara värre. Barnmorskan orolig för det. Jag orolig för det. Mannen masserar ryggen - en positiv bit. Lite för tidigt för sådana problem. Inte bra. Började med vattengympa i tisdags. Bokade tid hos sjukgymnast igår -17e ska jag dit. Måtte det hjälpa. Jag kan ju inte gå runt och ha så här ont i ryggen i 7 månader till. I-landsproblem visserligen. Jag klagar inte. Återigen - packa ner mig i en säng i 7 månader och jag tar det. Alla dagar i veckan! Men det vore ju bra om jag är funktionell en liten stund till. Av ekonomiska skäl - uppenbarligen. Av flyttskäl. Ja av många skäl förstås! 

Jag har en vän som inte vet om att jag är gravid. Hon har däremot berättat för mig att hon är gravid. Hon ska ha barn en vecka efter mig. Hon påpekar gärna och ofta hur tufft det är att vara gravid. Illamående. Trötthet. Jag säger ingenting. Jag är nämligen en ganska långsint person. Och jag delar inte med mig till människor som inte delat med sig till mig. Ingen av hennes tidigare graviditeter har hon berättat om för mig. För andra men inte för mig. Inte att de försökte, och inte att de sedan blev gravida. Inte förrän efter vecka 12. Av någon anledning har hon nu delgett mig denna information denna gång. Oklart varför? Men långsint som jag är står jag fast vid min princip. Att delge är att delges. "Du förstår vännen - man blir väldigt trött av att vara gravid". "Illamåendet är tufft, förhoppningsvis blir det bättre snart, men du får ursäkta att jag inte ringt. Jag somnar och mår illa om vartannat". Säkerligen. Men det kanske andra gör också.

Det ska bli en fröjd att berätta detta. In your face (Jag vet, jag är skittöntig!). Lyckligtvis kommer hon hit - precis vecka 13 - på besök. Perfekt. Jag har en annan vän som tycker detta är hysteriskt roligt. Hon kommer komma hit när den gravida vännen kommer hit. Vill inte missa denna chock som det nog blir. Eftersom hon självupptaget nu klappat sig på magen och inte ens frågar hur en annan mår. Inte heller har reflekterat över att det kan finnas andra människor i sin omgivning som faktiskt också vill skaffa barn.

Ett långt utlägg om egentligen ingenting - men - det är vad denna blogg är till för. Ösa ur mig allt som ploppar upp i huvudet. Skönt.

Det sticker till i magen under nån minut. Inte ilar, ingen värk - utan sticker. Som att någon sitter där inne och petar med en synål längst en decimeter av min insida mage. Pick, pick, pick. Jättefort. Fram och tillbaka i nån minut. Vad betyder det? Läskigt!

Har vantrivts på jobbet sedan våren. När jag insåg att jobbet inte blir bättre. Började nytt jobb inom samma företag i januari. Det har med anledning av detta varit ett extra ångestfyllt halvår. Hemma har allt känts skit för att jag inte kunnat tänka på något annat än att bli gravid/ägglossning/mens/ivf. På jobbet har jag bara velat gå hem. Men till vad? Inget bra år. Nu när det vände tänkte jag att jag skulle drabbas av lite härlig entusiasm och glädje - lite sådär generellt i livet. Så blev det inte. Jobbet är lika illa fortfarande. April känns som räddningen. Men det är det ju inte. Det är bara att skjuta upp problemet. Men vem vill vara arbetslös och föräldraledig. När företaget dessutom köper ut sina anställda som måste sluta annars, pengar som jag då går miste om, om jag skulle få för mig att göra något så drastiskt som att säga upp mig.

 

Jag borde bara bita ihop. Men jag är för orolig i själen antar jag. Men vad gör jag? Med chefer och kollegor i USA. Ensam i lilla Sthlm - det är så det känns. 

 

Fan också. Måtte det bli april nu, nu, NU! Så blir det dags att ta tag i arbetssituationen sommaren 2015. 

Längtar. 

Jag vet. Jag låter tanken skena ordentligt. Jag är bara i vecka 11. Jag vet. Men man måste ju få drömma en liten, liten stund iaf. Nu när det äntligen vänder och blir lycka. Nellie vill vi nog båda att en eventuell dotter ska heta. Eller möjligen Matilde, kanske Matilda. Pojknamn är vi inte lika överens om. Det är till och med så att vi inte har några vettiga förslag egentligen. Ingen av oss. De som har florerat lite hastigt förbi är Oliver, Viktor och Cesar. Min man är ursprungligen från ett spansktalande land, han och hans familj talar spanska, så det måste fungera på spanska. Det är vår främsta prio: på spanska, svenska och helst också engelska. Förslag på pojknamn?

Förut var jag en person som blev irriterad på en gravid kvinna som pratade i veckor rörande sin graviditet. Vem fan vet vad de menar om de säger 17+3, rena rama grekiskan. Kändes som att de talade ett språk, och ville tala ett språk, som bara gravida fick vara en del av. Tala i månader - så man förstår, tänkte jag. Nu har det vänt lite, jag kommer på mig själv med att tala på samma sätt. För att månader inte säger så mycket, jag måste tänka efter vilken egentlig månad jag är i. Men frågar någon - de få som vet - vilken vecka jag är i så vet jag exakt. 10+2 idag. Imorgon 10+3. Jag blir faktiskt lite irriterad på mig själv nu. 

Jeff Dunham i veckan. För att vi kan och för att vi lovat oss själva att dejta medan vi kan, dejta utan barn eller barnvakt alltså. Bio i lördags och nu då alltså Jeff. Kan bli bra, kan bli riktigt, riktigt bra! 

Om jag och min man firar 30-årig bröllopsdag om 29 år då har vi lyckats tycker jag. Om vi fortfarande finner glädje och kärlek i vårt äktenskap. Idag firar mina föräldrar denna dag. 30 årig bröllopsdag. Pärlbröllop. Och jag ser upp till dem. De har haft sina svåra år. Men kämpat och hittat tillbaka. Och delar glädje, sorg, barn, barnbarn och vardag. Lycka. Både upp och ner. 

Lyckades somna om - sällan något jag lyckas med. Och sov ett par timmar till. Skönt. Inser att det snart är ett minne blott, så jag tänker passa på att göra det. Så ofta jag kan. Njuta. Fast egentligen vill jag inte njuta av det. Jag vill att det ska bli 19 april - helst igår. Tiden verkligen släpar sig fram. Första anhalt jul. Ledig mellan jul och nyår på min arbetsplats, skönt, det betyder nästan två veckors ledigt. Sen har vi sagt att det blir en sista resa för bara oss två - iaf på länge. En resa till Dominikanska eller Kuba var egentligen tanken, men vågar inte riktigt om det nu är så att graviditeten blir jobbig eller så? Därför satsar vi på en vecka till Canarieöarna istället. Mer lagom flygtur misstänker jag, plus att värme kanske är jobbigt som gravid - vad vet jag? Så får det iaf bli. Känns som att vi ger upp vår lilla drömresa - och herregud vad gärna jag gör det när jag vet vad april har att ge! Can´t wait!

Lugn och skön lördag. Inte många knop och en bio på kvällen. Mysigt och stillsamt. Fasiken att man ska vakna så tidigt bara! Halv sju på en söndag. Skulle vilja passa på att vila ut..men är man morgonmänniska så antar jag att detta kvarstår på helgerna...

Det är som att det står gravid i pannan på mig. Eller? Iaf två frågade om vi var gravida. Naturligtvis blånekade vi. Den ena tror jag köpte det. Den andra är jag mer osäker på. Sen kan jag tycka att det inte är deras sak, och hade vi velat prata om det hade vi förmodligen gjort det utan att de behövt fråga. Vad är det som får folk att tro att graviditet och magar är allas concern. Min svägerska klappar mig redan på magen - fast det inte finns någon. En jordgubbe långt där inne. That´s it. Hur kan man då vilja - eller anse sig ha rätten till - att klappa på en mage? Jag förstår inte. Eller är det ok? Vad ska man tänka? Och hur ska man meddela att det inte uppskattas? För självklart uppskattar jag att hon bryr sig så mycket om oss och denna efterlängtade graviditet - men klappa på magen? Va? Eller är det jag som är fånig?

Ett hetare ämne än jag trodde. I min naivitet trodde jag att detta är ett fenomen som de flesta skulle kunna tänka sig. Personligen är det något jag funderat på sen innan våra småissues med graviditet knackade på. Och som gravid kan jag mer än gärna adoptera. Gärna två. Det enda jag har emot det - som jag förstår orsaken till men som ändå "förstör" det för mig - är tiden det tar och alla pengar det kostar. Att få vänta år ut och år in är hjärtskärande tycker jag. Alla fina föräldrar där ute, utan barn. Som inget hellre vill än att få någon att lägga all sin kärlek och omtanke på. En kommentar från nyligen: "jag är hellre barnlös än adoptivförälder". Menar du verkligen det? Alla har naturligtvis rätt till en åsikt och bestämma hur de lever sitt liv. Men ovan kommentar har jag svårt att förstå. Ett barn är ett barn.

Du är för fan gravid. Håll käften och njut av det. Så kände jag när jag började söka bloggar om ofrivillig barnlöshet som resulterat i graviditet. Jag ville INTE läsa om det. Jag ville vältra mig i andras olycka, för att jag kände en gemenskap och en förståelse hos dem. Som jag absolut inte kunde känna med - en i mina ögon - f.d. Ofrivilligt barnlös. Det låter kanske snurrigt? Kanske konstigt? Men då känns det så rätt. För det finns ingen botten i sorgen man känner.

Nu sitter jag ändå här. Gravid. Jävligt lycklig över det. Men tycker mig känna en empati som jag lärt mig känna inför ofrivilligt barnlösa. En empatisk förmåga som kanske inte alla har. För de vet inte. De vet ingenting.

Men jag kan inte sluta skriva. Jag är rädd att jag då kommer gå tillbaka till ofrivilligt barnlös utan att vara gravid. Knäppt? Jo tack. Men så känner jag. Så jag hoppas att den jag stör, genom att ha kvar min blogg en stund till utan att egentligen "förtjäna" kategorin, orkar att bara ignorera mig.

I tre intensiva dygn har vi nu agerat föräldrar till två brorsbarn med allt vad det innebär. Hämtning. Läggning. Väckning. Packning. Läxläsning. Matning. Duschning. Och aktiviteter att skjutsa till. Vilken pärs! De är härliga barn. Men det tar på krafterna. En hel del diskuterande och tålamodskrävande "arbete". Jag får för mig att det är lättare med ens egna. Nog för att jag kan säga åt dessa två på skarpen, och alltid deras föräldrars stöd. Men ändå. Spännande. Roliga. Intensiva dagar. Nu ska vi vila några månader till från föräldraskapet. 

Avnjutit middag med vänner som jag inte träffat sen gymnasiet. Jättekul! Mycket barnsnack. Två har barn, en inte och inte jag då. Och det gällde att hålla tungan rätt i mun för att inte skrika ut det. "Att köra" är den absolut bästa undanflykten när vinet kommer på tal. Ingen ifrågasätter det. Och jag får för mig att de ska se för att jag gått upp i vikt. Men de har ju inte sett mig på 10 år, så de har ju ingen aning om detta är normalt läge eller tjockläge. Tackolov är det tjockläge. Så här ska det inte va. Och tur att vi bokat in ny dejt om en månad - då kan jag berätta att jag var gravid, inte bara tjock. Inte för att någon bryr sig - men ja, jag gör ju det. Och om det senaste året har lärt mig något så är det att lyssna på mig själv. Göra det som jag mår bra av. Bara. Inte tömma mig själv på energi på grund av andra. Ikväll har jag fyllt mig med energi - härligt!

 

Helgen kommer bli ännu bättre. Weekend med två härliga vänner - fantastiskt!

Kissprov, blodprov, blodtryck och vikt. Allt ok. Även om vikten från mitt perspektiv känns allt annat än ok. Herregud! Really? Redan? Kubtest om ett par veckor. Ja..det tar sig, allt rullar på. Otroligt, när kommer bakslaget? Kan det vara så här "lätt"? 

Ny lägenhet! Signerat och klart! Inflytt 2 dec, can't wait! Såååå glad! 

Finns det något bättre än fredag?! Lycka! Fy fan vad skönt! Inget planerar utom visningarna. Ta det lugnt. Vila. Njuta. Maken föreslog ett glas vin ikväll. Inte heller han har ännu riktigt förstått. Det blir naturligtvis inget vin. Kanske lite godis?! :) 

Så - nu vet alla som spelar någon roll i min värld. Som jag ville berätta tidigt för. Den blivande mormorn och den blivande morfarn blev naturligtvis överlyckliga. Speciellt eftersom jag berättade om den kommande ivfen sist vi träffades. Härliga tider för dem. Barnbarn nummer 2 kom i februari. I april kommer nummer 3.

Härligt att få komma med sådana här besked. Det kan jag definitivt vänja mig vid! :)

En annan vän fick veta igår. Hon grät. 

 

Idag ska vi äntligen träffa mamma och pappa så att vi kan berätta för dem. Ska bli roligt! Sist vi träffades berättade jag om den kommande ivf:en. Fy fan vad skönt att det vände! Har fortfarande svårt att ta in det. Trots vulet igår. 

Vul genomfört. Allt såg bra ut, ett hjärta tickade fint sa läkaren. Personligen, med medhåll av maken, syntes endast en vit böna. Men det var en fantastisk vit böna! Förmodligen den finaste bönan jag sett! Läkaren uppskattade det till 7+1. Enligt min egen beräkning pratar vi v 7+0. Så verkar som att 20 april kan vara en ganska bra uppskattning av bf.

Numer är det ombytta roller. Jag är coollugn. Känslorna som under ett års tid bra beskrev min personlighet: ledsen, arg, irriterad och frustrerad är som bortblåst. Visst inser jag att missfallsrisken är hög. Visst kan jag fundera på det ett stund. Men jag känner ett lugn som jag inte riktigt vet var det kommer ifrån. Jag tror att det kommer gå bra. Även om jag inte skenar iväg upp i det blå, jag inser att det finns risker, och att det kan drabba oss. Kanske är lugnet ett kvitto på att jag nu vet att vi kan bli gravida. Det är fullt möjligt. Tryggheten i det är enorm.

Min man däremot är livrädd för missfall. Han är överlycklig. Men vågar inte riktigt släppa iväg sina känslor och tro att det kommer gå bra. Det är som att hans lugn under det senaste året nu har överförts på mig. Och min hispighet på honom.

Vi kan inte göra annat än att prata om det. Och hoppas att det går bra. Och att ett lugn snart infinner sig även hos honom inom sin tid. Kanske att vecka 12 kan vara den magiska veckan. Jag tänker njuta nu. Inte göra för mycket på jobbet, inte allt det där extra som jag annars gör, tänker inte stressa sönder mig för ett jobbs skull. Nu pågår något tusen gånger viktigare som jag tänker rå om och njuta av.

Min kusin hymlar inte och är inte rädd för att ställa frågor inte. Från början till slut har han ifrågasatt mitt vin - som han "visste" var alkoholfritt. Eventuella cravings" osv..skitjobbigt har han varit. Så mörkandet gick betydligt sämre än jag trott. Riktigt jävla dåligt gick det. Men berättade i smyg för brorsan och hans fru iaf. De blev jätteglada. 

 

Lille brorsonen var också med. Så lite bebisgos med 6-månaders hanns med. 

 

Snart far vi hemåt, men först stopp på stor outlet!