dujaghanvi.blogg.se

I övrigt mådde jag riktigt illa igår. Så illa att jag inte kunde äta fast vi skulle ha gottmyssöndag. Släppte efter några timmar i viloläge med vatten. Samt byte av byxor till ett par med taskig resår så att det knappt kändes att jag hade dem på mig. 

I övrigt har brösten ömmat något så överjävligt idag. Bara jag stött i dem har det gjort ont. 

Behöver jag säga att jag NJUTER av skumma smaklökar, illamående och bröstömmande!? 

Inatt somnade jag, och vaknade. Somnade och vaknade. Tror jag var uppe 3-4 ggr och kissade. Satte på datorn och tittade lite på serier, somnade, och vaknade.. Inte sovit alls bra med andra ord, utan till och från mellan 23-7. 

Jag har alltid varit en sömntuta. Och inte i bemärkelsen att jag sover länge. Mer att jag behöver mina 8 timmar, gärna fördelade mellan 22-8. Jag har alltid vaknat ganska tidigt. Men jag känner i hela kroppen när jag inte fått sova de timmar jag ska, vid "rätt" tid på dygnet. Jag känner mig nästan sjuk. Så idag kommer det bli en seg dag, en transportsträcka tillbaka sängen.. 

Orkar inte vänta på en diskussion med barnmorskan. Kommer ta en diskussion, men om jag inte vinner den så safear jag genom att boka eget VUL. Vill verkligen inte heller störa IVF-kliniken. Så nu har jag tagit saken i egna händer och bokat in ett VUL nästa fredag. Efter att brösten slutat ömma under snart tre dagar känns en vecka till VUL som en fullkomlig evighet. 

 

Försöker nu göra som kuratorn sa. Låta mig själv tänka igenom hur det värsta scenariot vid ett VUL skulle kunna bli? Hur jag kommer känna? Vad jag kommer tänka? Hela förloppet. Så vet jag. Det kan göra det lättare att resa sig sen. Om vi får det värsta beskedet. 

 

Jag hoppas naturligtvis på det bästa beskedet, men jag kan tyvärr inte rå för att jag tänker katastroftankar just nu. Börjar brösten ömma igen så kanske jag kan hitta tillbaka till det positiva igen...

Har förstått att det var i förra veckan och under denna (vecka 8 och 9) som livmodern tar över näringstillförseln till bebben. Och att detta är en ganska stor mackapär som kan gå snett. Förmodligen var det vad som hände sist tänker jag. Vilket gör det lite extra oroligt  just nu förstås! 

Min man sa igår att jag ser lite rund ut, på ett bra sätt, skyndade han sig att tillägga ;) och att det liksom lyser lite om mig. Tar det som ett bra tecken, och han är söt. Så fruktansvärt söt. Vilken pappa han kommer bli i november (förhoppningsvis)! 

Och så precis när jag andats tvivel - återigen - slår den till. Ryggvärken from hell. Och tro mig, jag tar den, ser det som positivt. Att det händer grejer i kroppen. Men jag får lov att medge att det är lite jobbigt att känna sig som 80 istället för 30 och ha svårt att masa sig ur halvliggande läge ur soffan utan att det känns som att ryggen ska gå av. Sent igår fick min man dra mig ur soffan, och det gjorde fruktansvärt ont. Förmådde inte mig själv att ta mig ur den sitsen själv. Läskigt. Och som sagt, samtidigt alldeles underbart. Bring it on bara, bring it on!gr

Ingen vet att jag bloggar, inte mannen i mitt liv, inte min allra bästa vän. Denna del, denna blogg, har jag valt att hålla för mig själv. Ibland känner jag mig dum, som att jag ljuger för dem. Men mest känner jag bara att det är skönt att jag valt att ha denna biten för mig själv. Det är mitt andingshål, där jag kan vräka ur mig precis vad jag vill för att ingen vet vem jag är. Jag behöver inte censurera eller tänka efter, jag får skriva ner det jag känner här och nu, det jag behöver älta, det jag behöver tjata om!

 

Vet era partners om att ni bloggar om ofrivillig barnlöshet?

Träffade en vän för ett tag sedan som är gravid i vecka 15, vilket hon glatt - såklart - berättade. Hon vet inte om vår historia, men jag blir ändå irriterad, ja förbannad till och med, av hennes ignorans. För hon berättade även nedan:

 

"Ja - det gick på första försöket - jag är ju tydligen så himla fertil" (Och ja - det beror också på hur man säger det. Hon sa det inte "bra". Skulle man kunna säga).

 

"Jo, men juli känns bra att få barn i. Jag menar - i november vill man ju absolut inte ha barn".

 

Oj vad detta ska få ätas upp nästa gång vi ses. Då tänker jag dra IVF-historien och lyckan över att få barn i november. Där och då orkade jag inte. I den stunden var jag orolig och hade ångest över något konstigt jag känt som gjort att jag fått för mig att missfall var på gång. Men jag önskar att jag hade orkat. 

På måndag börjar jag jobba igen. På deltid. Men det känns bra, jag behöver komma igång lite igen. Det känns som att det är nu det vänder, såväl i privatliv som i arbetsliv. Har fått möjligheten att börja på en helt annan plats inom företaget, men med en chef som är väldigt välbekant för mig, och som jag uppskattar både som person och som chef. Hon har själv gått igenom ivf-behandling. Så jag kommer berätta för henne vad som hänt. 

 

Nu ska bitarna i livet falla på plats igen. Bitarna som varit ute på vift en längre tid!

Blev inte riktigt så fint högtidligt som jag hade tänkt mig. Hon var till en början glad och trevlig, och när jag sa att det var en ivf-graviditet så fick jag ett extra grattis. Men sen när hon började räkna dagar och ville att vi skulle på inskrivningssamtal i slutet av vecka 11 så sa jag ifrån. Det kändes inte bra, jag vet inte, men det kändes väldigt sent. Sist var jag på inskrivning i vecka 7 (!). Till sist blev det inskrivning i slutet av vecka 9, men då meddelade hon att det var väääldigt tidigt. 

 

Sen nämnde jag att jag hemskt gärna vill göra ett extra VUL. Vilket det inte alls var tal om enligt henne, då fick jag betala för det själv. Alt. ringa ivf-kliniken. Sa att ivf-kliniken hänvisat till barnmorskan i första hand, eftersom det är den vården jag går under nu, och eftersom jag är utskriven från kliniken (vill ärligt talat inte belasta ivf-kliniken i onödan, de har annat meningsfullt arbete att ägna sig åt!). Sa också att ivf-kliniken hade sagt att de inte kunde tänka sig att det skulle bli några problem med tanke på vår missfall- och ivfbakgrund. Då blidkades hon lite... Men jag får ta det med min specifika barnmorska när vi ska dit i vecka 9. Det får väl bli så då. Och i värst fall får vi betala för ett VUL helt enkelt. Men jag blev lite förvånad över motviljan.. Och känns det inte bra fortsättningsvis så byter vi barnmorskemottagning helt enkelt. Har ingen lust att barnmorskan ska skapa extra oro, vill liksom att de ska fylla en motsatt funktion... Även om denna barnmorska rent geografiskt är det enda vettiga, så känner jag inte att det är värt extra oro och irritation.

 

Så, inskriven är jag ju. Finns med i längorna som gravid. Och det är STORT. Hoppas bara att det känns bättre när vi väl fått en faktisk barnmorska. 

Jag vaknar inte och kräks som andra gör, inte heller fullkomligen dör jag av hunger på morgonen. Skönt. Så har jag känt hela tiden. Men sen blivit hungrigare - eller inte - under förmiddagen. 

Funderar på att gå och kolla lite mammakläder idag. Efter att jag ringt barnmorskan. Nu när man tackolov inte längre får fira med vin så får man finna andra vägar ;) 

Nu ligger jag i sängen, kramar om min sovande man och tänker att han ska bli pappa i november! Äntligen! 

Då är det dags igen. Det känns liksom lite högtidligt att kontakta barnmorskan. Tänk att vi ska.. Overkligt. Men det ska vi, imorgon ringer jag! 

 

Ska då genast prata om ett VUL om ca två veckor, IVF-kliniken sa att vi kunde höra av oss om vi inte fick ett VUL. Då skulle de se efter om de kunde göra det åt oss, troligen, men naturligtvis går par i behandling före. Men hon ville att vi skulle känna oss välkomna att höra av oss om vi kände att vi ville. Vilken klinik! :)

Har nu sett det finaste hjärta jag någonsin sett. Pulserade fint. Två små, små klaffar. Längden, gulhinnesäcken, äggstockarna, livmodern - allt såg perfekt ut. De bästa förutsättningar jag och bebisen kan ha sa läkaren. Och jag grät. Av lycka för en gångs skull.

 

NU vågar jag tro på det här. NU tror jag att det är sant. Och nu har vi bestämt oss för att vi får vara lyckliga och tro på att vi blir föräldrar den 5 november. (intesjalvklart: nu har vi samma BF, jag hade tydligen räknat fel, för att man inte räknar äggplock som befruktning vid IVF, vilket jag trodde, så nu följer vi varandra dag för dag ;)

 

 

Jag håller på att gå av. Hoppas så innerligt att detta går bra, att vi får fortsätta graviditeten. Jag vill bara se ett hjärta slå!!! 

Hoppas så innerligt på att detta är sista VULet på kliniken. Och att vi avslutar detta IVF-försök med ett fint VUL-minne. Jag är så nervös så jag vet inte vad jag ska göra? Det bara måste gå bra. Det bara måste gå bra! Imorgon ska vi träffa läkaren som gav oss 70% chans att lyckas på våra tre landstingsfinansierade försök (d.v.s. uppnå en graviditet) i november 2013. Kan vi knyta ihop säcken och på riktigt hoppas på barn november 2014?!

 

Sov dåligt inatt. Inte bra. Men hoppas att det gör att sömnen tar över fort ikväll!

Nedan skrev jag sent igår kväll. Hade en ofantlig panik. Var helt säker på att det var kört. Det känns lite bättre nu. Men den här emotionella bergochdalbanan som man tvingas utstå är hemsk. Jag vill bara vara glad, glad och gravid. Det svänger så fort att jag har svårt att hänga med mig själv. Lite symptom är tillbaka idag, men det känns som en evighet att ta sig till fredag och VUL:et.

 

***************************************************************

 

Känner ingenting längre. Det började i förmiddags. Men tänkte att det är nog ingen fara. Men fortfarande, ingenting. Inga ömma bröst. Ingen växtvärk. Ingen hunger. Inte ont i ryggen. Inte svullen. Allt känns som bortblåst och jag tycker att det luktar MA. Jag vet att jag är tillbaka i det negativa träsket, men jag kan inte hantera det längre. Jag orkar inte. Vad händer nu då om det blir ett MA till? Hur många ggr ska man orka, hur många år? Jag kanske är dramatisk. Men jag fortsätter liksom att jämföra mig med alla dessa jävla (ursäkta) människor som det tar några månader för. Så äntligen när en annan är gravid så blir det missfall. Det är så fruktansvärt orättvist och det gör mig så arg. Arg och ledsen.

 

När jag skriver det här sitter jag och hulkar. Jag kan inte förmå mig själv till att tro att detta ska sluta väl. Så jag gråter. Det har varit för mycket skit nu för att jag ska kunna se ett slut på det. Känner mig känslomässigt rubbad och helt slut. En känslomässigt urvriden trasa som bara inte orkar mer. Orkar inte ta mig upp igen. Orkar inte bli besviken igen.  Jag vet att andra har det värre, har varit med om ännu värre saker i ämnet ofrivillg barnlöshet. Men det här är min verklighet. Min sorg. Jag kan varken jämföra mig med par som försökt i 10 år eller par som försökt i 1 månad. 

 

Har ringt kliniken för att försöka få ett tidigare VUL. Vill bara rycka av plåstret. Orkar inte undra, kämpa, hoppas eller tro. Jag vill bara veta. Få det på pränt att det blev ett MA denna gång också. Kanske försöka börja förlika mig med att inte bli föräldrar i år, kanske aldrig någonsin? För hur många gånger ska man orka med detta? Jag vet inte? Blir det adoption nästa? Är den här känslomässiga stormen som bitit sig tag i mig i över två år värd försöken? Vill jag så förtvivlat gärna ha ett biologiskt barn? Nej. Adoption må ta tid, men man vet iaf utgången innan. Det blir ju ett barn.

 

 

I dagsläget bara fyra avsnitt, men verkar komma fler. Intressant, kanske mest för den som är ganska ny i den ofrivilliga barnlöshetens värld. Hur går en utredning till? Vad kan det vara för "fel"? Hur går man vidare? En riktig berättelse om ofrivillig barnlöshet.. Lyssna!  

 

http://www.ivfpodden.se

 

Ännu ett bra tecken. Är galet hungrig. Speciellt på dagarna. Kan äta flera mellanmål mellan frukost och lunch. Jag försöker hålla ner det, samtidigt som jag känner att jag inte vill strunta i begäret, för kroppen faktiskt kanske behöver det just nu. Jag väljer att se det som ett mycket bra tecken, det hade jag ingen känsla av sist. Förhoppningsvis växer det så det knakar där inne. Och lite, lite växtvärk (bytt namn på det nu, att skriva mensvärk gör mig nervös, det är inte mensvärk, det är växtvärk - sådeså) från och till gör känslan än bättre.

 

Nu är det bara fyra dagar kvar tills vi får se hjärtat. Det kommer vara väldigt skönt att äntligen få det på pränt. Sen ska jag ringa barnmorskan på fredag och boka tid, vill få till ett VUL i vecka 10 som jag tidigare svamlat om. För det känns fortfarande viktigt, trots att jag på något sätt, under helgen, har landat i att vi är gravida. 

Fick en liten nysattack idag. Och det resulterade i kramper i "tjejmagen" - där bebisen förhoppningsvis, förmodligen (mitt nya positiva förhållningssätt) bor. Någon som varit med om detta? Det var riktigt läskigt och gjorde ganska ont. Hoppas det inte är någon fara, jag menar, man måste ju få andas, leva och nysa utan att bebisen ska kunna påverkas negativt.

 

Första nattliga kisseriet inatt. Tackar för det. Och vaknade även under natten med väldigt svidande ömma bröst. Somnade snabbt om. Nu har det lugnat ner sig, och gör inte lika ont. Men ömmar fortfarande lite, tillräckligt för att jag inte ska bli orolig. Sen krånglar ryggen lite, låser sig lite och det gör ont. Jag tackar även för det. Jag klagar inte, jag njuter av krämpor som är graviditetsskvallrande. Men det skvallrar även om att jag måste ta tag i min träning om jag ska ta mig igenom graviditeten något sånär välbehållen. Så så får det bli från och med veckan då jag börjar jobba igen och har tillgång till gymmet på jobbet. 

 

Annars är jag - trots innesysslor i form av renovering - lycklig över att solen skiner. Det här ska gå bra och kommer bli en fantastisk vår och sommar!

Kanske inte den mest uppmuntrande rubriken, men måste bara delge:

 

"..om det har konstaterats ett hjärtljud vid vecka 6 så minskar risken för missfall betydligt. Enligt studier så är risken för missfall bara 1,6 procent om det hörs hjärtljud vid vecka 6 och om graviditeten i övrigt är normal"

Källa: http://missfall.se/missfall-statistik/

 

Och där stod vi. Som en del av den härliga, lilla skaran på 1,6 procent. 1,6 procent (!!!) - det är nästintill en obefintlig risk. Inte utan att man känner sig lite utvald och speciell, "dryper-av-ironi-om-någon-mot-förmodan-missar-det". 

 

Nu till det positiva. Det kan ju bara inte hända igen. Vi kan inte ha sådan otur.

 

Eller?

 

Jävlar, nu läste jag om en till som blev gravid via ivf, allt var frid och fröjd. Graviditetstecknen spruttade och skulle "bara" få vulet överstökad. Dött embryo, inget hjärtslag.

Jag blir kallsvettig och vill kräkas. Jag vill inte vara i hennes kläder, jag önskar ingen att behöva vara i hennes kläder. Kan inte alla bara blir gravida och lyckliga.

Måste tänka på annat. Men vad ska man tänka på när det enda du inte får tänka på är den stora rosa elefanten i rummet?

Känner mig inte ett dugg gravid. Ångest. 

Har under min sjukskrivning kommit till insikt med att min självkänsla förmodligen är lika med noll. Jag är extremt fokuserad och avundsjuk på vad alla andra gör/har/kan. Och upplever att mina kunskaper/erfarenheter/drömmar är näst intill meningslösa (den ofrivilliga barnlösheten har inte bättrat på den känslan). Köpte en av Mia Törnbloms böcker - vilket bar mig emot ordentligt. Jag ogillar ofta det där som blir fruktansvärt populärt och inne. Så pass mycket att jag inte vill ta i det med tång. Började redan när jag var en sprudlande 8-åring som vägrade ta på mig trumpetbyxor. Trots att alla andra hade det. Har heller aldrig sett en Harry Potter film/läst en bok - för det fixar jag inte, ett tag var allt Harry Potter vilket resulterade i att jag direkt ogillade honom och hysterin kring honom. Så - Mia Törnblom har haft extremt svårt att fånga mitt intresse. För några år sedan var hon överallt. Alla läste en bok med henne. Alla gick på hennes föreläsningar. Därmed undvek jag henne.

 

Men i sjukdom ställer sig allt på sin spets, och jag tänkte - va fasiken. Jag undersöker vad det där är - självkänsla. Har bara tagit mig igenom ett par kapitel, men känner igen mig. Inser att det där är ju jag - en sån som inte har någon självkänsla. Mitt självförtroende är, eller har iaf varit, på topp. Men jag mäter allt jag gör i prestation och resultat. Aldrig någonsin ger jag mig själv en klapp på axeln och tänker att "jag gjorde så gott jag kunde - och jag är duktig för att jag är jag" - jag är alltid missnöjd. Alltid.

 

Dessa kapitel blev ett litet uppvaknande för mig. Jag måste ta mig igenom fler. Men jag känner mig liksom lite rädd för vad jag ska hitta där inne i mig. Hur blev det så här? För jag har ju haft en bra uppväxt, fina föräldrar, roliga syskon som jag slagits och lekt med och älskat, fantastiska vänner, bra betyg i skolan, duktig på det mesta jag företagit mig, ansvarsfull, målmedveten, företagsam, you name it - men jag har alltså ett bra självförtroende. Jag älskar inte mig själv, mitt riktiga jag. Bara de saker jag tar mig för, när jag "lyckas".  

 

1. Jag behöver hantera min egen självkänsla.

2. Jag måste föra detta vidare till mina barn. Jag vill inte att de går in i väggen när de är 30 för att de inte älskar sig själva.

 

Eftertanke. 

En dag på IKEA trots det vackra vädret ute. Haft mysigt med min vän, som vi alltid har. Men oj vad det är svårt att fokusera på annat än fredag nästa vecka. Längtar så otroligt mycket dit, vill tro att vi har haft vår skit nu. Att det vänder och det är vår tur. Det kan man ju aldrig veta. Även om hjärtat slår nästa fredag så kan det ge upp dagen efter. Men så kan vi inte tänka. Även om jag vet att vi kommer snudda vid det många gånger - vi har ju varit där förut.

 

Jag vill tro att jag kommer slappna av lite efter nummer två VUL:et. Det som kommer efter nästa fredag. Det som vi kommer att välja att betala för om vi inte får det. Det kanske är att gå till överdrivt. Men har man varit där så vill man veta. Ha så mycket kontroll över situationen som det bara är möjligt.

 

Tick, tack. Dagarna går...

Brösten ömmar. Varit väldigt hungrig. Hoppas det bådar gott. Någon mensvärk har jag inte haft, däremot har jag väldigt ont i ryggen. Den liksom låset sig om jag ligger still för länge - så gör det ont och är svårt att gå någon minut..sen rätar det ut sig. Skumt!? 

Det finns undersökning, enligt informationsblad från St Görans fert.klinik, att barn som kommer till genom ivf har en starkare relation till sina föräldrar än ett barn som kommer till efter några enstaka försök. 

Det är säkerligen en sanning med modifikation. Och som allting annat är det beroende på det enskilde fallet. 

 

Men ändå måste det ju finnas en anledning till uttalandet. Kan det komma något gott ur all denna skit? Att bandet blir starkare än någonsin pga detta. Vi tror på det. All längtan och önskan måste ju ha resulterat i något positivt! 

Då har ännu en vecka till passerat. Och det är 9 dagar kvar till VUL:et. Jag känner mig ganska gravid. Uppsvälld. Den värsta ångesten och negativiteten har lagt sig. Men nu är det mer en likgiltighetskänsla, där jag inte kan göra något åt missfall. Inte göra något åt om det inte är något där. Jag kan inte göra något alls. Så jag orkar inte tänka på det. Istället har jag lagt min energi på att planera en kommande möhippa. Fixat med lägenheten så att vi kan fortsätta renoveringen. Och nästa vecka ska jag till läkaren och kommer då meddela att jag vill börja arbeta lite smått igen. Inte mycket, men 25-50% för att inte förhasta sig. Arbetsträning kommer jag gå som. Kommer bli bra och får dagarna att gå fortare. 

 

P.g.a. omorganisationer kommer jag att få räkna med att vara arbetslös inom kort, en tanke som varken skrämmer eller oroar. Vi har en fördel på mitt jobb som gör att lönen kvarstår en bra tid efter att man blir övertalig i något sammanhang. Snarare ser jag det som en spark i baken att kanske komma ut och se något annat. Eller om jag blir kvar, i en annan form inom företaget. Båda scenarioin ser jag som en vinnarsituation för mig då det hursomhelst resulterar i att jag inte kommer gå tillbaka till mitt gamla jobb. Sen är det bara att hoppas att jag får mitt mest meningsfulla jobb någonsin i november.

 

Fram tills dess ska jag försöka njuta, så mycket jag bara kan, att jag kan ta långa promenader. Att jag inte behöver bry mig om tider. Att må bra, att omge mig med människor som jag mår bra av. Har en lång lista av människor som jag har undvikit under den ofrivilliga barnlösheten. Nu känner jag inte längre att jag undviker dem, jag väljer bort dem, av olika anledningar men med en gemensam nämnare: De tar min energi. Nu har de även tagit min energi för att jag har gått runt och varit arg på dem. Jag är inte arg längre. Jag bryr mig helt enkelt inte om dem. Kul om de mår bra, men jag bryr mig egentligen inte. De är inte längre en del av mitt liv. Och det känns bra. Hur hemskt det än kan låta. Satsar från och med nu på kvalité och inte kvantité. De som inte är kvalité bekommer mig inte. 

 

En sak har jag märkt. Jag mår bättre av att berätta om vår situation. Jag hatar att ljuga. Och jag känner att varje dag som jag undanhåller vår ofrivilliga barnlöshet för någon så ljuger jag. Berättade för några till förra helgen. Känns inte alls lika laddat att träffa dem nu. Innan har jag dragit mig för det. Nu vet de (fast inte att vi är gravida i dagsläget, den hemlisen håller vi oss för oss själva en stund till och försöker njuta av) situationen. Och jag känner att jag kan prata med dem om jag vill, jag behöver inte spela någon som "kanske" vill ha barn "sen". Och jag kan även säga: "jag vill inte prata om det just nu". Det blir lättare för mig att inte bara vara ofrivilligt barnlös när de vet. Även om det kanske låter konstigt, och kanske borde ha exakt motsatt effekt. Nej, det känns bara skönt. Frågorna avstannar. De jobbiga är att folk tycker synd om en. Det är det enda som irriterar mig med att berätta. 

 

 

Min man vaknade idag och hade drömt att vi hade en liten bebis mellan oss. En liten tjej som hade legat och skrattat och skrattat. Han såg så glad ut när han berättade, och jag önskar så att det kan bli sanningen om ett halvår! Det är inte första gången han drömmer om en tjej. Hoppas på ett friskt barn som skrattar - precis som i drömmen. 

 

Tänk om drömmen blir sann!

Kommer troligen inte ringa och försöka boka om vulet. Inser jag att vi annars kommer få vänta flera veckor inför nästa VUL annars. Planen är alltså: VUL 7+2. Sen tänker vi oss (om vi betalar det själva eller ej) nästa VUL ca 9+2. KUB borde kunna genomföras ca 11+2. Och bokar vi om vulet nu, till en vecka tidigare om det skulle vara möjligt, så får vi då ändå istället vänta tre veckor mellan detta och nästa VUL. Så det är bara att välja: bita ihop nu eller sen? Gör det hellre nu känner jag. Så är det överstökat och blir mer frekventa kontroller senare. Också för att MA:t hände senare sist, strax innan v9+0. Så kontrollerar vi nu och hjärtat slår, så kommer jag ändå ha hypernoja fram till 9+2. Så den väntan blir kanske ännu värre. Då är det skönt om den väntan är så kort som möjligt. 

 

Lite mensvärk kommer krypande idag.

Brösten ömmade överjävligt mycket imorse, inte lika illa nu, men tillräckligt för att jag ska känna mig ganska lugn. 

Men föd någon gång kvinna! Föd! 

Ännu en dag har tickat förbi, utan blod och med mer bröstömmande. Jag hoppas att mitt huvud "bara" håller på att försätta mig i något slags psykbryttillstånd, men att allt egentligen är mer än bra djupt där inne i min mage.

Har fokuserat på fina vänner och bus med brorsbarnen idag, vilket gjorde att dagen gick fort, med många skratt. Så skönt när man får en sådan dag, när man så väl behöver det.

 

Somnar förhoppningsvis gott inatt. 

 

Jag vet inte vad jag ska tro? Är bara så trött på alltihopa. Kan ingen bara ge besked om vi kommer bli föräldrar i november eller inte. Så man åtminstone kan ställa in sig på det. 

Måste verkligen ringa kliniken imorgon och höra om vulet går att flytta fram. 

Min man berättade för en vän om hela vår historia. Bra tycker jag. Han behöver ventilera. Men han utelämnade "detaljen" om att vi faktiskt är gravida nu, för vi har valt att hålla på detta denna gång. Det är bara 2 personer som vet, min och hans bästa vän. 

 

Iaf. Vännen ifråga har precis fått barn. Och jag förutsätter inte att alla förstår. Men om en vän berättar att han och hans fru försökt i 2 år, och meddelar att IVF pågår. Hur kan man då säga: "ja, jag förstår. Vi försökte också länge, det tog sex månader." Jag tycker att det är lite av ett hån. Faktiskt. Lätt osmakligt. Jag förstår att det är deras verklighet. Och att de säkert tyckte det var jobbigt. Men om sex månader var jobbigt för dem..vad tror han då att 24 månader har gjort mot oss? Och då vet han ju faktiskt inte heller att vi är gravida, att vi förhoppningsvis "stannar" på 24 månader. Nej, ett hån kallar jag det faktiskt. 

 

 

 

För att lugna nerverna tog jag ett test idag. Inte för att det ger något egentligt svar (jag testade positivt ca en vecka efter skrapningen efter missfallet - visserligen svagt, men positivt), men mest för att få se det igen och försöka hitta lite styrka i det. Hade lite ångest innan, för tänk om det hade varit svagare. 

 

Lyckligtvis var det inte så. TACK för det. Snälla, kan vi inte bara få bli föräldrar denna gång?! Jag gör vad som helst. Fast oavsett vad jag gör så är det redan bestämt om det kommer ske eller inte. Bara att vänta - jag vet ju det. Men det är så jobbigt. Jag är så fruktansvärt rädd. Rädd för att snegla iväg i veckoräkningen. Rädd för att ligga där på KUB-testet med klet på magen och få det kastat i ansiktet igen. "Nej, den här är lite liten för KUB-test". Panikångest. Svettningar. Inse att den återigen är död. Puh, jag målar verkligen fan på väggen. Jag vill bara måla över honom med vitt och vara glad! Glad att vi faktiskt äntligen är gravida. Inte vara bitter och sur och räkna med ett missfall.

 

Oj, vilket deprimerande inlägg detta blev. När allt jag ville säga egentligen var att testet blev jättepositivt idag. Tror jag nämnt ordet galen tidigare...;)

 

Värken är i princip borta nu. Och inget blod i sikte. Det kanske är så här det kan vara? Det kanske är ett bra tecken jämfört med "ingenting-tecknen" vid förra graviditeten? 

Jag vet inte - man blir knäpp av mindre, och det är bara att vänta och se. Ska nog ringa kliniken på måndag och se om vi kan flytta fram vulet, om så bara några dagar! 

Pärs. Ångest. Snälla stanna! 

Mensvärken har varit jobbig under natten. Gjort lika ont. Nu på morgonen känns det lite bättre. 

Är bara så oerhört rädd. 

 

Fortsatt ont i brösten. Hade en liten illamåendeattack igår - vilket jag välkomnar med öppna armar. Det sticker lite i nedre delen av magen, vilket jag också välkomnar med öppna armar. Varenda lilla antydan till en graviditet är fantastiska nyheter. Men fortfarande inte känt av de där distinkta dragningarna. Jag hoppas att det var tecken på en "dålig" graviditet sist, och att jag ska vara glad för att jag inte känt av det nu! 

 

Och jag känner att livet blir lite lättare när solen glittrar i vattnet på promenaden! (och bilden förblir liggandes, för den vill inte göra som jag säger, och jag är extremt oteknisk).

För min egen skull (kanske även någon annan är intresserad?) sumerar jag här vårt första ivf-försök. Inte känslomässigt (det gör jag kanske alltför väl annars, varje dag) utan rent medicinskt. För att jag ska minnas exakt hur det gick till, och/eller för att kunna jämföra med kommande försök, so here it goes (medicin som jag inte angett som vaginaltabletter är tagen i sprutform): 

 

- Måndag 27/1 start: 112,5 ie Menopur

- Tisdag 28/1: 112,5 ie Menopur

- Onsdag 29/1: 112,5 ie Menopur

- Torsdag 30/1: 112,5 ie Menopur

- Fredag 31/1: VUL 1 - Gick bra, äggen såg ut att vara på framfart. Blodprov togs också. Baserat på VUL och blodprov bestäms ändå att jag ska höja menopurdosen från lördag till 150 ie. Samt påbörja orgalutran från idag, fredag.

- Fredag 31/1: 112,5 ie Menopur + 0,25 mg orgalutran

- Lördag 1/2: 150 ie Menopur + 0,25 mg orgalutran

- Söndag 2/2: 150 ie Menopur + 0,25 mg orgalutran

- Måndag 3/2: 150 ie Menopur + 0,25 mg orgalutran

- Tisdag 4/2: VUL 2 - Äggblåsorna har inte växt som de ska, återigen ökad dos. 

- Tisdag 4/2: 225 ie Menopur + 0,25 mg orgalutran

- Onsdag 5/2: 225 ie Menopur + 0,25 mg orgalutran

- Torsdag 6/2: 225 ie Menopur + 0,25 mg orgalutran

- Fredag 7/2: VUL 3 - Ingen framfart på äggblåsorna. En blåsa låg på 20 mm. De andra kvar runt 12-14 mm. Bestäms tillsammans med VUL och blodprov att vi ska fortsätta medicinering till måndag, om inget hänt då, avbryta och börja om.

- Fredag 7/2: 225 ie Menopur + 0,25 mg orgalutran

- Lördag 8/2: 225 ie Menopur + 0,25 mg orgalutran 

- Söndag 9/2: 225 ie Menopur + 0,25 mg orgalutran 

- Måndag 10/2: VUL 4 - Läkaren får det till minst fem äggblåsor (förstår senare att hon pratar om ena äggstocken) och tycker det är tillräckligt för att ge det ett försök. Ägguttag bestäms till onsdag 12/2.  

- Måndag 10/2: Ovitrelle 250 mg

- Tisdag 11/2: Medicinpaus

- Onsdag 12/2: Ägguttag, hela 12 ägg lyckas kroppen ge oss!

- Torsdag 13/2: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg

- Fredag 14/2: Insättning (10 av 12 befruktas och delar sig fint. 1 i livmodern, 9 odlas vidare)

- Fredag 14/2: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg

- Lördag 15/2, ruvardag 1: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg 

- Söndag 16/2, ruvardag 2: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg

- Måndag 17/2, ruvardag 3: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg

- Tisdag 18/2, ruvardag 4: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg

- Onsdag 19/2, ruvardag 5: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg

- Torsdag 20/2, ruvardag 6: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg (upptäcker en ljust, ljust brun flytning i trosorna)

- Fredag 21/2, ruvardag 7: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg (får veta att vi har 4 ägg i frysen!)

- Lördag 22/2, ruvardag 8: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg

- Söndag 23/2, ruvardag 9: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg

- Måndag 24/2, ruvardag 10: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg 

- Tisdag 25/2, ruvardag 11: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg

- Onsdag 26/2, ruvardag 12: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg (Tjuvtestar spontant med billiga tester: ett svagt, svagt streck)

- Torsdag 27/2, ruvardag 13: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg (CB digitaltest ger: Gravid 2-3 veckor)

- Fredag 28/2, ruvardag 14: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg

- Lördag 1/3, ruvardag 15: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg (lite starkare streck, billiga tester)

- Söndag 2/3, ruvardag 16: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg (ännu lite starkare streck, men inte alls lika startk som kontrollstrecket)

- Måndag 3/3, ruvardag 17: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg (lite bruna flytningar på morgonen)

- Tisdag 4/3, ruvardag 18: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg

- Tisdag 4/3, ruvardag 18: Klinikens testdag (starkt plus på klinikens test)

- Onsdag 5/3: Lutinus 3 vaginala tabletter á 100 mg

Idag säger jag farväl till lutinus. Hejdå - jag kommer inte att sakna dig. Även om jag fattar att du haft en viktig del i den här graviditeten så kommer jag inte att sakna dig, inte det minsta! 

 

Precis tagit sista tabletten! Yeayh!

Nu är det ju faktiskt slut på ruvardagar. Det var den sista igår! Också en milstolpe! 

 

Mitt humör går i vågor. Ena stunden är jag så glad och förhoppningsfull som i förra inlägget. Ena stunden är jag på bristningsgränsen och tänker att det kommer gå åt h-e. Men mest är jag nog positiv ändå. Vilket känns skönt med tanke på vad vi gått igenom. Det ger mig hopp om mig själv som människa. Att jag trots allt i grunden är en positiv person, så som jag vill se mig själv - men egentligen inte sett på väldigt länge. 

 

Jag funderar på om det är dags att börja jobba halvtid. Jag kan känna att det vore lite kul att jobba igen. Och det, det trodde jag aldrig att jag skulle säga. 

 

- Brösten ömmar - fortsätt gärna med det! Det känns tryggt.

- Illamående, obefintligt. 

- Trött? Ja, men jag sover så dåligt på nätterna så det har nog mest med det att göra. 

- Mensvärk? Nja..lite ibland, och det trycker, liksom igår, neråt mage och ryggslut. 

Testet taget. Kliniken meddelad. Äntligen! Fy fan vad vi är gravida! Nu skiter vi i den bruna flytningen fram till VULet. Vi SKA ha barn i november. Något annat är otänkbart! 

 

Dagens plan är att tillåta mig själv att njuta av att vi i detta nu faktiskt är gravida. Jag tänker googla på bebisgrejs och läsa bloggar som jag hållt mig borta från sen i oktober. 

 

Bröst: ömmar och är lite all over the place

Mensvärk: I princip obefintlig, men är liksom lite öm i nedre delen av magen och lite i ryggslutet. 

Lite illamående, men det kan bero på att jag sovit dåligt inatt. Är ytterst känslig för dålig sömn. Låg vaken ett par timmar mitt i natten och var kissnödig. Men vägrade gå på toaletten eftersom jag skulle hålla det i mig sex timmar innan test. Jag lyckades och somnade om. Och plussade. PLUSSADE!

I all brunflytningshets igår tog jag bort appar och alla veckor jag lagt in i kalendern. Skräck-appar som indikerar en graviditet som kanske inte finns, eller som upphör. Ska nog bespara mig själv den stress det innebär att titta på veckorna och dagarna som låååångsamt tickar förbi. Göra det sen. Efter v12 när vi kanske kan börja hoppas och tro på riktigt. Fram tills dess får det räcka med hetsen här på bloggen. Kanske att jag räknar ut det någon gång och uppdaterar. Men inte denna dagliga veckohets. Det går inte att bygg mitt liv kring det. Jag går av om det brister och jag har järnkoll på veckoindikatorn. 

Sista dagen innan kliniken meddelas. Vet inte varför jag "hakar upp mig" så på att jag vill ringa och meddela kliniken. Men på något sätt känns det mer på riktigt om man får göra det, och får en inbokad VUL-tid. Vill så gärna att VULet ska vara i v7. Läste någonstans på klinikens hemsida att man får göra ett VUL "ett par veckor" efter positivt test. Om jag nu räknar rätt så är jag i vecka 6 nu på onsdag, testdag tisdag, vilket betyder att vi inte skulle få göra VUL förrän i vecka 8...hoppas, hoppas man får komma redan vecka 7. Vill ha ett svar. Ser det bra ut. Verkar det ok? Har vi ett hjärta som slår - eller kanske två ;) ? Är så ivrig nu. Och längtar så fruktansvärt mycket efter att tiden ska gå, att vi ska vara i vecka 14-15, känna oss lite mer säkra (?!) och kanske en början till mage. 

 

Hur ska man kunna fokusera på annat?

 

Bröstvärk: öm i brösten, men de känns inte lika gigantiska

Mensvärk: kom en liten, liten attack under kvällen igår. Men inte alls som förut när jag haft jättemensvärk. Det känns skönt. Känslan av att få missfall och mens avtog lite.. 

Försöker fokusera på annat. Livet kommer fortsätta, även om detta skulle gå åt helvete. Det kommer inte gå åt helvete. Jag måste sluta tänka på det. Bokat resa till sommaren. Känns skönt, fokuserar på det samtidigt som jag tänker att vi då kommer vara längre än halvtid in i graviditeten. Då borde oron släppt lite. Eller varför skulle den göra det? Då börjar väl oron för att barnet inte ska vara friskt i kombination med rädslan för missfall. Gnäll, gnäll!

 

Vi kommer iaf spendera två veckor i solen tillsammans med nära vänner i sommar. Bokat. Skräckscenariot vore förstås att de var gravida och inte vi - de kör på "blir det så blir det". Klart det blir. Ett par som vi annars aldrig umgås med, de bor långt, långt bort. Men vi har kul ihop när vi väl ses, och de har varit med länge i våra liv. Det är "sådana" - ogravida (?) och barnlösa - man skulle vilja ha lite närmare rent geografiskt. För här är alla gravida, eller har precis fått barn, eller har ett helt gäng med barn. Jag överdriver inte överhuvudtaget. 

 

Men. Nu skulle jag fokusera på annat. Utomlandsresa. Ser det framför mig: liten mage, äta glas, missar det goda vinet med glädje, bada i havet, njuta av god mat..det kommer bli bra. Det kommer gå bra. 

 

Gravid - check

Nästa utlandsvistelse - check

Jobb - pågående

 

Jag ska tänka på saker jag mår bra av att tänka på. Bilden nedan mår jag bra av. Detta kommer gå bra.

 

Ja, jag är förmodligen knäpp. Men tog ett test till idag. Gårdagens test oroade mig väldigt mycket..men nu känns det lite bättre, strecket var starkare. 

 

Brösten ömmar mycket - vilket också lugnar.

 

Mensvärken skiner klart och starkt med sin närvaro - vilket absolut inte lugnar. "Tvillingar. Happy thoughts. Tvillingar. Happy. Happy. Va positiv. Tvillingar. Tvillingar"

 

Måtte det bli tisdag fort så jag kan kissa på det där jäkla testet från kliniken och ringa och säga att det är klart så att vi får en tid för VUL. 

 

Att det skulle bli så här ångestladdat och jobbigt och hemskt och allt annat att "skaffa" barn. Detta trodde man ju skulle vara en fin tid i livet. Jag vet att jag sagt det förr, men jag undrar verkligen hur det känns att ligga en gång runt ÄL och så vips är du på smällen. Hur känns det? Jag kan inte förstå eller sätta mig in i hur det skulle kunna kännas. Helt otroligt. 

Har finfrämmande i form av barndomskompis här! Härligt, vi har mysigt och dagarna går fort. Med tisdagen i sikte förstås. Klinikringardagen!

 

Rörande mensvärken/växtvärken så kvarstår den. Lite från och till. Det är lite oroande. För säkerhetsskull, för min sinnesros skull, tog jag ett test imorse. Det var positivt, men inte jättestarkt streck (körde med billiga tester igen) vilket jag inte gillar riktigt. Hade velat haft två starka streck bredvid varandra. Så bara för att så blir det nog ett imorgon också. Ja, jag är nog testnarkoman. Men jag vill ha två starka streck bredvid varandra - annars kommer jag tro att alltihopa är inbillning. Dock har jag även börjat må lite illa, vilket i sammanhanget är glädjande. Så jag hoppas, hoppas att allt går väl! 

 

I övrigt börjar det röra lite på sig i mitt andra liv också. Mitt liv där jag inte bara är ofrivilligt barnlös. I mitt liv där jag också ska jobba. Kommer hända en hel del under kommande vecka tror jag, och kanske, kanske att jag går tillbaka och jobbar igen, lite tidigare än tänkt. Och med något helt annat, något mindre krävande. Känns fantastsikt bra att det verkar lösa sig på det sättet. Är som att allt håller på att falla på plats lite. Nästan så att jag oroar mig för vad som nu ska gå fel. Men man ska väl ha lite rätt till flyt under perioder i livet också. Hoppas att detta är just en sådan "flytperiod"! 

 

Embyot! Stanna!!!