dujaghanvi.blogg.se

Känns som att 2015 ska summeras. Bokslut och arkivering. Det har varit ett av mina bästa år i livet. Det har också varit ett av de mest omtumlande åren. Att växa i sin roll som mamma. Att kapitulera och förstå att ingenting blir någonsin vad det varit. På ett positivt sätt förstås! Men det har också varit jobbigt att acceptera begränsningar, och även skönt när acceptansen nåtts. Min skatt som fullständigt styrt detta år är den mest dyrbara skatt i världen. Svårt att greppa hur mycket man kan älska en liten person som inte ens kan prata än. Svårt att dölja hur stolt man blir i hennes lilla upptäcktsfärd i livet, allt hon tar sig för, allt hon upptäcker att hon kan, det kan inte beskrivas på annat sätt än magiskt. Otroligt hur en bebis går från skrikande paket till att kunna sitta, krypa och gå. Hur en ettåring kan vara rolig, skämta, busa, vara arg och glad! Det är en riktig människa med en egen personlighet som vi nu kommer få följa under resten av våra liv. Ett privilegium. 

Inskrivning hos barnmorskan idag. Samma barnmorska som sist. Kändes bra med henne så jag sa att jag gärna träffar henne igen. Sagt och gjort. 

Man blir varm i hjärtat av att se hur många människor vår lilla har omkring sig som fullständigt avgudar henne. Bara för att hon är hon. Sen råkar hon ha blivit bortskämd rent materiellt också, speciellt igår. Och det är klart att det är kul med nya leksaker. En gigantisk Björn som hon kramade hela kvällen/morgonen. En vagn. Nya kläder. You name it! Men kärleken värmer mest - såklart. 

Vi inledde julaftonsmorgon med att lillan sov till 8.00. Utan uppvak. Inte illa. Nu blir det julskinksmörgås och varm choklad. Lillan ska få öppna sin enda julklapp (😳) från sina päron. Vi räknar med en hel del från alla andra håll. Det, och att plutt mest glädjs åt snören fortfarande... Sen bär det av till två julfiranden. Först med mina föräldrar och sedan med mannens familj. Lite stressigt. Nästa år blir det nog på annat vis. Men i år orkar vi med det har vi bestämt. 

Jag tror tamejfan att det här kommer gå bra. Sådeså! 

Haft en härlig helg med härligt besök och dagarna har gått i ett! Har mått jätteilla ända fram till igår. Lördag och söndag har jag mått bra. Det stör mig. Samtidigt som det naturligtvis är skönt. Att ha mått illa ett par veckor till och från har varit jobbigt. Och har gjort att jag känt mig lite låst vid hemmet, iaf i närområdet. Vem vill stå och spy någonstans i ett hörn i sällskap av en ettåring. Men. Så mår jag nu inte illa längre. Och då är det vad som stör mig istället. Är inte direkt förvånad över min logik. Men det känns bara som att de här 2-3 veckorna fram till kub och ut ur vecka 12 inte kan gå nog fort. Samtidigt som jag inte längtar bort perioden för att den är magisk med lillplutt och familj. ❤️ Som vanligt aldrig nöjd alltså. 

Hur sött är det inte med de här fantastiska små fötterna?! 
Jag kan bli alldeles upp över öronen förälskad i de här små perfekta fötterna! Speciellt när det är vilande små fötter! De springer fort annars..;) 

Det känns oerhört bra! Jag vågar just nu tro på det här. Missfall har vi fått en gång efter att ha sett ett tickande hjärta. Det är en risk på 2% att det blir missfall om man sett just ett tickande hjärta. Det känns inte som att vi kan ha det oflytet igen. Klart vi kan. Det förstår ju jag också, men jag tänker inte ta till mig av det nu. Jag tänker njuta av att jag tror på det här. Njuta av att jag mår illa. Att jag äter mackor tre ggr om dagen med smör. Att jag är aptrött. Att jag känner att varje dag blir en liten fight just nu. Det får vara så här, det kommer utmynna i något fantastiskt. Det är det enda som är värt något. Den 23 juli kommer leveransen. Typ. Fram till dess kommer jag med all säkerhet svikta i min tro på det. Va sur över foglossning, dumma kommentarer från omgivningen och illamåendet. Men iaf, jag anser mig ha rätten att klaga. Och kommer utnyttja det. Innerst inne är jag bara groteskt tacksam över att jag får vara med om detta igen. Att min kropp skapar en annan kropp. Hur galet är det inte när man tänker på det?! Kanske blir det sista gången. Kanske inte. 

Och vi har ett stycke tickande hjärta. Blev framflyttade några dagar. Så vi är plötsligt i vecka 9(8+2). Inte mig emot, och jag är så jävla lycklig! Vi, vi är så lyckliga! 

..är bara förnamnet. 

Min kost är just nu allt annat än nyttig. Det jag lyckas peta i mig är mackaroner med ketchup och nån macka här och där. Idag avslutades lunchen med kväljningar även av mackaronerna. Blev pannkaka till middag och jag vet inte vad jag ska ta mig till i lunchväg imorgon om inte ens mackaroner fungerar?! Kolhydraterna kommer förmodligen spruta ur mina öron snart. Men vad fan gör man? Lyckligtvis lyckas jag peta i mig en och annan tomat. Ser varje som en liten vinst i den annars så kolhydratsfulla magen! 

Ja, jag vågar mig på en veckorubrik, för jag mår ILLLLAAA! Jag både älskar och hatar det. Fast just nu älskar jag det mest av allt. Hepp! 

Så har faktiskt en hel dag till gått!  En innedag p.g.a. lite småsjuk plutt som gick riktigt fort trots allt. Fick hit svärmor på efm så jag till och med fick möjlighet till träning. Hade nog med det att göra. Plutt var lyrisk över besöket. Och jag med. Men mest för att jag fick möjlighet att lämna hemmet.. Hon kändes bättre nu på kvällen. Så hoppas på öppna förskolan imorgon, vi får se? 

Nu är det en vecka kvar. En onsdag. En torsdag. En fredag. En lördag. En söndag. En måndag. Och ett par timmar. Sen vet vi om allt är bra. Eller om allt är dåligt. För stunden. Ticktack. Måtte det gå fort! 

När vi plötsligt var gravida igen var det en chock! Jag tänkte att jag skulle vara cool och lugn hela graviditeten. Ta det för vad det är, naturligtvis hoppas att inget skulle gå fel, men kunna acceptera om det gjorde det, inte låta det påverka min vardag fullständigt. Att känslan av att redan ha ett barn, friskt och underbart, skulle göra väntan lättare. Nu har inget gått fel - så jag vet inte vad det skulle göra mot mig? Men jag är fullkomligt livrädd för missfall. Precis som sist. Jag känner att jag för allt i världen inte kan missta den lilla ärta som förhoppningsvis stökar på i min mage. Jag måste ha just den ärtan. 

Nu är det tillbaka. Det känns som ännu en riktig skitdag. Känner ingenting, inte en tillstymmelse till graviditet. Och jag är övertygad om att jag fått ännu ett MA. Kämpar emot och tänker att det inte behöver vara så. Men det känns hopplöst och hittills har 50% av mina graviditeter slutat i MA. Så varför inte också denna gång? 

Kan det verkligen ligga en sån här liten ailien i min mage?! 
Dagarna kryper fram just nu, såå orolig.