dujaghanvi.blogg.se

Och vad skulle hända om jag var gravid? Med utlandsvistelsen bokad och allt? Jag vet faktiskt inte? Men det får bli ett delikat problem senare. 

Hoppas på delikata problem!

Ägglossningsvärk - eller vad satan i gatan det är hela tiden?! - kommer och går. Jag har slutat testknarka för att jag inte orkar. Orkar inte bli besviken. Orkar inte tänka. Vi har bokat en längre utlandsvistelse i vinter som flyttat fokus något. Och bestämt att jag börjar jobba efter den. Dvs i slutet av mars. 

Just nu sitter jag med en jäkla värk. Mensvärk? Älvärk? Eller bara värk? Var kanske därför jag var tvungen att skriva av mig lite..men det börjar bli tröttsamt att fundera så förtvivlat. 

Lördag kväll. Vi ligger i sängen och tittar på serier. I hopp om att somna medans.. The Wire är vår grej just nu. Klockan är 21.24. Godnatt. 

/tröttmössa med myyycket morgonpigg dotter 

Lillpluttas sitter och leker med sin snutte och jag tycker att hon är bäst i världen! Det är full fart framåt nu! Vill bara gå och gå, fast hon inte kan själv.. En hand eller läragåvagnen och hon blir lyrisk över att ta sig fram i upprätt läge. För 9 månaders sen var hon ett nyanlänt paket som inte ens kunde hålla upp sitt eget huvud. Man kan ju inte bli annat än galet imponerad över framstegen de gör, och i den takten det görs! Fantastiskt! 

Har hunnit med att ta ett ältest. Inget utslag. Alltså inte ens nära. Bara teststrecket var starkt. Skulle jag av någon mirakulös anledning ha en 28-dagarscykel med 14 dagars lutefas skulle ägglossning ske på tisdag. Troligt. Haha! Nåja, fortsätter kolla lite ibland för att se när/om det sätter fart? 

Alltså, åter i civilisationen. Uppdatering imorgon. 

Nu hoppas jag innerligt att det blir sommar, men gärna nästa vecka. Inte medan vi flyttar. 

Fasen också! Hjärnspöken! 

Fem veckor. Fem veckors jobb. Sen är det julledigt. Två veckors julledighet åtföljt av två veckors semester. D.v.s. fyra veckors ledigt. En månad. Fantastiskt ska det bli! En tid att vilja stanna i, samtidigt som jag vill att vi ska vara igång med ivf. Trots att vi själva valt att vänta med ivf tills semestern passerat eftersom vi ska vara bortresta. Två pergotime, 2 veckor till flytt, 2 veckors julledigt, 2 veckors semester. Hoppas att det gyllene talet är två för oss. För då borde vi lyckas på försök nummer 2 med pergotime. Vi säger så. 2:an är vår (kan det vara så att det betyder 2 barn också - på samma gång?! Det vore något det - jag skulle bli glad. Håller mina 2 tummar för det). 

 

 

Vet inte om det är för att det är så länge sen jag hade mens så att jag glömt hur det är, eller om mensen är extra överjävlig mot mig denna gång? Men jag har extremt ont, men nästan inget blod. Har ett extremt bra läkemedel mot mensvärk - jag som annars mycket sällan tar värktabletter - men kan inte ta det eftersom det är som med ipren. Inte bra för den som vill bli eller är gravid. Alvedon hjälper inte överhuvudtaget. Ont. Ont. Ont. Längtar till tisdag. Då börjar pergotime igen. Och mensvärken borde ha lagt sig något. 

 

Så nu är vi tillbaka till maj, fast det har gått ett halvår. 2 pergotimeförsök, sen ivf. Fast kanske ännu mer förberedda nu än vi var i maj. Sprutor utskrivet och allt. Jaha, vad ska man förvänta sig? Jag vet inte? Borde antagligen inte fundera och vända och vrida på allt så förtvivlat mycket. Och framför allt sluta bry mig om vad alla andra gör. Varför kan jag inte släppa det? Jag ä stressad som jag är. Men andras graviditeter (i det "verkliga livet") stressar sönder mig. Men varför? Det gör ju inte mig mindre gravid. Och det är inte för deras skull vi vill ha barn. Men det gör bara för ont. 

 

Fan också. 

 

 

Tick, tack. Varför räknar jag ens ner? Man ska väl roa sig med något? Ser fram emot pergotime. Även om ivf-läkaren inte tyckte att det var optimalt för mig, då det tydligen gör slemhinnorna torra och förutsättningarn är lite dåliga som de är. Jaja, det har ju fungerat en gång, så varför inte en gång till? Vi gör ett tappert försök iaf, då har vi iaf gjort vad vi kunnat. Förra gången kanske bara var ett lyckoskott. Även om det bevisligen inte var alltigenom lyckat. 

 

Status? Inte ont i brösten. Igår mycket uppsvälld. Lite lätt mensvärliknande på kvällen. 

Fråga? Kan man testa sig 6 dagar innan BIM (jag vet svaret. jag ska inte testa, förstås ingen mening. men klart man är desperat nyfiken. tänk om vi kan slänga sprutor, recept och all annan skit åt sidan! Nej, just det - man ska få behålla det i 9 månader också för att det ska gå vägen. Den lilla detaljen.)?

Då har vi gått igenom allt inför ivf. Jag har stuckit sprutor i min egen mage för att prova. Det trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle göra för två år sen. Det kändes läskigt, men gick bättre än förväntat. Vi har diskuterat, vänt och vridit på detta tillsammans med läkaren. Och kommit fram till att vi kör två pergotimekurer till. Sen går vi på IVF. Läkaren gav oss "mycket goda chanser" - för vad det är värt, går ju förstås inte att lova något. 50-70% chans att lyckas. Är det en glädjekalkyl? Vet inte - men trevligt att höra förstås.

 

De var mycket trevliga och omtänksamma på kliniken. Vilken skillnad mot behandlingen vi tidigare fått på sjukhus. Möjligen har jag inte så höga krav efter alla sjukhusbesök, men ändå. Lugnt, vänligt. Och massor av andra par i samma/liknande situation. Bara det känns bra. Missförstå mig rätt. Men man känner sig som en i mängden där. Till skillnad från att sticka ut i en grupp där alla har barn/är gravida. 

 

Det är med någon slags ångestfylld glädje som vi nu kommer att motta denna hjälp i januari. Ser fram emot det, men vi ville ändå ge oss själva en chans till. Och det blev två eftersom de förstås har stängt över jul. Jag antar att det löser sig i januari senast då. Jag vet inte om vi är dumma som tagit beslutet att ge det två pergotimekurer till? Jag har inte bestämt mig för svaret på den frågan än. Det lär väl utvisas svart på vitt. Man slutar ju aldrig hoppas - och tur är väl det. 

 

 

Nu har tränarlusten sugit tag i mig totalt! Varje dag denna vecka, galen träningsvärk, så imorgon får det bli vila. Nu borde jag väl ändå skapa en fantastisk miljö för en liten plutt att fästa i! Kämpa på lilla ägg! 

 

Leker med tanken att vi är på BIM -13 idag. Det betyder alltså att jag är i vecka 2+1. knepigt räknesätt det där.. Men en uppiggande tanke att tänka. Även om fokus ligger på pergotime i sluter av november. 

Sedärja! All oro "förgäves". Allt bra. Min kropp har återhämtat sig fint. Och jag har t.o.m. ägglossning på g, mätte härliga 15 mm på blåsan och lossning bör ske inom 4-5 dagar. Lycka i en liten gynstol! Vi kommer få mer pergotime utskrivet om vi vill, har ju en kur sparad sen förut som vi ska använda först. Vi kommer kunna börja med ivf om vi vill. Vårt spontana beslut är att vi kommer invänta denna ägglossning och köra på pergotime efter det, 1-3 kurer. Enkelkurer, för han är fast besluten att vi inte behöver mer än enkelkurer för ändamålet. Jag hade ju tankar om att vi kunde få ägglossning snabbare om vi fick dubbelkur, men han trodde inte det skulle göra annat än för många blåsor. Men vi fick det korrigerat till att börja äta pergotime dag 4 istället för dag 5. Alltid något. Vi kommer även åka upp till ivf-kliniken på tisdag för att vara helt beredda att börja köra ivf när som helst om vi skulle vilja börja köra igång med det. Få allt utskrivet och klart. 

 

Känns fantastiskt bra. 

 

Förundrad över hur enkelt det är att hoppa upp i en gynstol nu för tiden. Sagt det förr, och jag vidhåller att det är lite som att gå till tandläkaren. Sjukt kanske. Men samtidigt skönt, för gynstolar är jag verkligen inte längre rädd för.

 

Bra dag sammantaget. Jävligt bra dag!

Jag kan knappt tro det. Efter att ha "kräkts" idag - så tror jag mig vara uppe igen. Vi har fått ivf-kallelse. 12/11. 12 NOVEMBER. Kan det vara sant? Det är knappt en månad dit. Otroligt. 5/11 ska vi dock lyssna på fertilitetsspecialisten. Vad tror han. Men vi har ett datum iaf. 5/11 och 12/11. Kan det vara så att vi faktiskt blir gravida 2013 iaf. DET kanske jag inte ska hoppas och tro. Eller hoppas kan man ju alltid göra. Men kanske inte räkna med något. Är väl medveten om att ivf inte behöver vara lösningen. Men det är iaf ett delmål och ett möjligt slut på eländet. Min man vet inte än. Jag hoppas att han tar det bra, att han vill. Han har varit lite inne på att vi borde försöka med pergotime först - eftersom det faktiskt fungerade. Jag är kluven, jag tycker att han har en poäng. Samtidigt som jag är så desperat att jag verkligen inte bryr mig över hur det går till. Hur vi får vårt extremt efterlängtade barn. 

 

Jag hade räknat med januari/februari. Inte november. November. Det är ju helt galet!?

Negativt graviditetstest idag. Skönt. Hoppas det är första och sista gången ett negativt graviditetstest är ett bra tecken. 

Hämtade ut min sista pergotimekur som jag hade på Apoteket från förra läkarens recept. Fick för mig att det skulle kännas bra. Vet inte om sånt försvinner annars? Kändes tryggare att ha det hemma. Längtar så efter att få använda det. Men har ju inte ens slutat blöda än...

Just nu måste jag verkligen framstå som ett riktigt psyko. Idag har jag slitits mellan hopp och förtvivlan. Och fram och tillbaka igen. Och det är precis vad den här bloggen är till för. Ett andningshål för mig. 

 

Det visar sig att jag har underskattat svensk sjukvård och bara tagit för givet att vi är körda på ivf-kliniken, iaf på landstingets bekostnad. Det visar sig att det är vi inte. För vi har fortfarande inga barn. Mailade ivf-kliniken i ren desperation. Hon beklagade vårt missfall och ska skicka en ny kallelse. En ny kallelse! Grät lite av glädje. Tårarna är aldrig långt borta för mig just nu...

 

Visserligen och säkerligen, blir vi satta i kö. Men vi är med i rullarna iaf. Om det nu inte plötsligt visar sig att vi kan själva (nåja - mha pergotime) igen. Känns som en oerhörd lättnad. Ivf kanske inte heller är svaret. Men vi är återigen garderade iaf. 

 

Glädje och hopp. Känns välbehövligt.