dujaghanvi.blogg.se

Vi skrevs in runt 10.30 och skulle vara fjärde snittet för dagen. Det blev vi, men det drog ut på tiden och vi fick inte komma in förrän ca 13.30. Då var jag duktigt hungrig, och framför allt törstig. Trots dropp.

När vi kom in i operationssalen möttes vi av trevliga sköterskor, barnmorskor och tre läkare. En narkosläkare och två kirurger. Vi hade träffat en barnmorska, narkosläkaren och ansvariga kirurgen dagen innan. Vilket kändes bra. De hälsade glatt och frågade hela tiden hur jag mådde och om jag frös etc etc. Kändes genuint omtänksamma.

Bedövningen sattes i ryggen. Kateter sattes när bedövningen börjat verka. Och så var det dags när jag hjälptes ner att ligga på britsen. Trots alla vänliga människor så blev jag nervös. Dels för operationen, dels förmodligen överväldigad inför vad som komma skulle. Plus att jag var nervös över att råka titta i lampan över operationsbordet som tydligen skulle kunna spegla ingreppet enligt en av barnmorskorna. Koncentrerade mig ordentligt på att inte titta där, och på den playlist som sattes igång som vi hade tagit med. Jag och maken var båda nervösa och jag kommer inte riktigt ihåg vad vi pratade om. Alldagliga saker tror jag, och lite om hur det var när Nellie kom.

Det är en ganska obehaglig känsla med kejsarsnitt. Man känner att de är inne och gräver, rotar och drar. Men det gör förstås inte ont. Sen tog det lite extra tid eftersom jag har gjort snitt förut och det då har skapats lite ärrvävnad som gör det hela lite mer komplicerat.

14.28 hörde vi ett av de två mest fantastiska små skrik i världen. Hade försökt ställa in mig på att ett skrik kunde ta ett tag, eftersom bebisar kan ha lite svårt att komma igång vid snitt, och ville inte få panik direkt, utan försökte va lugn. Därför var det så skönt att han skrek direkt! Han var där - hos oss! Livs levande, med tio fingrar och tio tår. Indränkt i fosterfett och lite blod lades han på mitt bröst och jag och maken grät ikapp en stund. Sen fick maken klippa navelsträngen, han vägdes, mättes och fick en spruta för koagulering ifall att. Det får tydligen alla barn vid födseln. Hade jag ingen aning om? Men så var första förlossningen också ganska mycket mer dramatisk.

Två dygn blev vi kvar på sjukhuset, lite drygt. Dagen efter födseln kom storasyster på besök med mor- och farföräldrar. Det fick bra. Hon var inte jätteintresserad av sin lillebror, men heller inga tjuvnyp. Klappade lite, pekade och sa "bebis". Klart godkänt tyckte vi att första mötet var!

Sen nattade maken lillan och kom tillbaka till sjukhuset. Jag hade fortfarande väldigt ont, så det kändes skönt att inte vara själv över natten. Dagen efter hämtade han henne igen, och vi åkte alla fyra hem tillsammans. Vilken stor familj vi är nu! Plötsligt har vi fördubblat oss, på drygt två år. Ofattbart! ❤️

På det hela taget var det en fantastisk förlossningsupplevelse. Kanske än mer när första var relativt dramatisk, långdragen och tuff. Det här var verkligen ett bra sätt att komma till världen. Trots att jag fortfarande har ont och går på smärtstillande när han nu närmar sig två veckor så tycker jag det. Dessutom sa läkaren att jag har en tunn livmoder, ett påbörjat värkarbete hade kunnat bli farligt. Skulle det bli en nummer tre så kommer den att plockas ut tidigare än lillebror. För att inte riskera att värkar hinner dra igång.

Vi njuter. Han sover nästan hela tiden. Lite gnöl när han är hungrig, behöver bajsa eller repa, annars inga konstigheter än så länge. Med honom finns det alltid en lösning när han är ledsen, det beror på något. Så var det inte riktigt med storasyster.. Vi hoppas att det håller i sig!

Storasyster pussar och klappar ibland, frågar ofta efter honom. Men det är nog tur att han än så länge inte tar så stor plats, för hon tar desto mer! Så reaktion på att vi blivit en till i familjen har vi definitivt fått. Även om det inte går ut över honom så får hon riktiga spel några ggr per dag. Fullt normalt antar jag, även om det är tufft..

Nu sover lillan och jag ska njuta lite lugn i bebisbubblan!

Har inte kommit mig för att skriva. Allt går iaf jättebra! Han äter fint, har hur mycket mjölk som helst - lite jobbigt, längtar efter att det stabiliserar sig för det sprutar åt alla håll - bajsar, sover och kurrar lite förnöjt.

Storasyster hanterar det hela över förväntan. Han får någon klapp och puss här och där. Och hon pekar och säger "bebe". Kan ju vara för att han inte riktigt tar någon plats ännu...mer än vid amning. Men det känns bra hittills.

En vecka blev han igår, och idag ska vi på kontroll på BVC, kolla vikt etc, men jag tror inte att det är några konstigheter.

Återkommer med en liten förlossningsberättelse, men överlag var vi såå nöjda. Fantastiskt väl bemötta av alla!

Victor heter han - och han är finast i världen, han och hans syster. Tänk att jag, JAG, VI, har två barn, TVÅ! Magiskt!

Lillebror är på plats utanför magen. Han är magiskt fin och jag är överväldigad och nyförälskad. Njuter på sjukhuset med man och son, medan våra stora guldklimp njuter med mormor och morfar.

3,4 kg och 48 cm kärlek.

Allt gick bra idag. Idel vänliga ansikten, omsorgsfulla samtal och glada "vi ses imorgon"! Det kändes jättejättebra när vi lämnade sjukhuset och åkte hem till lillan. Det känns fortfarande jättebra med sjukhuset. Operationen. Allt det fysiska. Och jag längtar efter att få träffa vår lilla kille. Min son. Jag kommer ha en dotter OCH en son. Jag är så tacksam och emotionell nu att hjärtat och tårarna i ögonen fullkomligen svämmar över. Glädjetårarna.

Ändå känner jag mig lite vemodig. Ville inte lägga lillan. Ville bara sitta med henne i fönstret och prata om "pippin", förbiflygande "plyplan" och "pindel" för alltid. Känns så underligt. Samtidigt som ett syskon känns som en av de största gåvorna i världen, så känns det som att jag berövar henne uppmärksamhet som borde tillfalla henne enkom en liten, liten stund till.

Det kommer bli fantastiskt. Jag vet det. Men känner mig ändå lite otillräcklig. Med lite dåligt samvete. Fast jag vet att jag inte ska känna så.

Imorgon är han här ❤️

Vaknade ni strax innan 4.00 på morgonen. Kan inte somna om. Lite nervös. Lite uppe i varv. Undrar hur det kommer vara imorgon..? Kommer förmodligen inte kunna sova alls.

Herregud. Ett bra "herregud". Ett förväntansfullt. Ett lyckligt. Ett skräckslaget. Ett mycket, mycket nervöst...

Ja, två dagar kvar till inskrivning på måndag. Två dagar! Idag har jag så ont att det är svårt att gå överhuvudtaget. Har såklart att göra med en tillställning vi genomförde igår. Förstår inte ens att jag gick med på det. "Nej" är verkligen något jag behöver jobba på att använda mig av. Just nu räcker det gott att försöka ta sig fram. Dock fick vi en fantastisk sovmorgon! Njöt när jag tittade på klockan när lillan kom instruttandes vid 9.30 (japp, ni läste rätt - 9.30!!!!) i sällskap av nallebjörnen och kvittrade glatt. Även hon då uppenbart i behov av en sovmorgon efter gårdagen. Halleluja!

För övrigt, att hon kommer instruttandes själv är fantastiskt. Lillebror ärver ju hennes spjälsäng. Och för att det inte skulle bli så uppenbart att hennes blev hans har vi sen en vecka tillbaka "skolat in" henne i ny säng. Utdragbar bäddsäng för ev kommande jobbiga nätter då jag får ta lillebror i vår säng och maken storasyster - men ändå kunna maximera sömnen för så många som möjligt - en Brimnes från Ikea. Det har gått över förväntan. Vi trodde att hon skulle trilla ur trots plankan på sidan. Men nej. Hon sover hela nätter i sängen! Hönsiga som vi är ligger det ändå en madrass på golvet och väntar på ev fall. Kommer nog bli så ett tag - för säkerhetsskull. Vår stora lilla 1,5-åring! ❤️

Sista natten hemma med bara oss tre kommer vi sova inne hos henne. För att minimera att vi rubbar något som fungerar. Plus att mormor och morfar sover här redan då och får ta vår säng. Och för att vi vill gosa med världens finaste tjej förstås!

Herregud, på tisdag är vi fyra! Svårt att greppa!

Varit hos barnmorskan på ett sista besök. Lillan och maken var med för att lyssna på, och spela in, hjärtljudet på lillebror. Hon var skeptisk till en början (hon har blivit sjukligt mammig - aldrig varit tidigare, hon fattar nog att något är på gång) och satt på mig medan barnmorskan lyssnade och kollade.

Han är fixerad, klar, redo! Jag har typ diarré på kvällarna, blandat med illamående och förvärkar. Foglossningen är brutal och jag vill bara att han ska komma ut! Tack gode Gud för att vi har en sluttid!

83 kg. Ställde mig självmant på vågen. Förra graviditeten myglade jag för att slippa. Jag vet - fånigt. Men jag tyckte det var skitjobbigt! Nu vet jag vad jag har att brottas med ;)

Sex dagar kvar...

Det är mycket nu. Mycket fotboll. Mycket mage. Igår tog det ena slut.. Om en dryg vecka tar även det andra slut.. Heja Portugal! :)

Det är märkligt, förra graviditeten fick jag tidigt en hormonrand från naveln och ner. En ganska rejäl. Inte en tillstymmelse till det denna gång. Någon sa att det kan komma efter förlossningen? Hoppas verkligen inte det! Bristningar har jag - peppar, peppar - klarat mig utan även denna gång.

Babynest på plats (sist fick vi ett s.k. snuggle nest av någon - ren skit om ni frågar mig, tänker jag icke använda igen. Bara en jäkla plastlåda! Finns säkert de som tycker annorlunda, men vi förstod oss aldrig på det!), vagndelen är på plats sen länge, bebiskläder tvättade, BB-väskan packad...ja, så mycket mer blir det inte. Sätta i bilskyddet i bilen igen. Men det tror jag maken får göra efter nedkomst för att vi ev. köper en ny säng till plutt under veckan och behöver möjligheten att kunna frakta.

Vi planerar att ta ett dygn tillsammans på sjukhuset efter snittet. Jag, maken och lillebror. Vi tror att snittet sker på morgon/förmiddag. Men det verkar inte hundraprocentigt. Mormor och morfar kommer bo med plutt hemma hos oss. Dagen efter snittet åker maken och hämtar lillan samt mor- och farföräldrar för ett första möte med lillebror. Hon kommer då få en present av lillebror. Vet inte om det är rätt eller fel? Men vi ger det ett försök. Hon är inte direkt van vid presenter överhuvudtaget. Så jag tror inte att hon förstått tjusningen med det alls än. Men vi gör vad vi kan med vad vi har och hoppas att det hjälper till att resultera i ett bra första möte.

Sen åker maken med alla hem. Sover med lillan. Och jag och lillebror stannar gissningsvis kvar ett par dygn till. Men de kommer och besöker varje dag. Sen får hon följa med och hämta hem lillebror när det är dags. Då kommer det ytterligare en present till henne från lillebror. Återigen - rätt eller fel? Inte en aning. Men nu gör vi så..

Känns som att jag, och vi, är betyyydligt coolare denna gång. Det blir vad det blir. Och vi gör vad vi kan med vad vi har. Det kommer inte att bli perfekt. Det kommer vara skitjobbigt. Men det kommer mest av allt bli fantastiskt!

Känner mig oerhört glammig och full av energi. Not. Vad jag ens gör uppe fortfarande är väldigt oklart? Jag är trött men kan inte sova - det är det som är problemet. Och så resulterar det i mycket slitsamma trötta dagar. Nej på topp är jag inte. Men snart så, snart kommer det ordna upp sig.

Förvärkarna drar som vanligt igång på kvällen. Idag roar sig även lillebror med att "borra" sig neråt så det riktigt svider till emellanåt. Är även illamående sen ett par dagar tillbaka. Det kommer och går lite hipp som happ. Och jag går på toaletten 2-3 ggr om dagen. Annars brukar den typen av toalettbesök endast hända någon gång varannan dag. Speciellt när jag intar järntabletter. Så jag undrar ju om något är på gång? Jag hoppas ju det! Men detta kan likväl pågå fram till den 19e inser jag...

Imorgon har vi tänkt att närvara vid inte mindre än två kalas. Ett dagskalas och en middagstillställning. Vi får se hur det går med den saken?

Jag kan väl inte riktigt påstå att jag är kompis med nya blogg.se. Känns inte ens som att vi vore bekanta med varandra faktiskt. Känner mig lite bakåtsträvande tråkig nu, men - wtf hände? Det har tagit mig år och dagar att ens komma in. Och nu när jag försöker uppdatera med ett inlägg så är det knappt jag klarar det. Vi får se hur detta kommer se ut..?

Iaf. Vecka 38: jag har förvärkar i princip varje kväll. Kryckor är ett måste. Och jag kan inte längta mer tills den här graviditeten är över. Hur bortskämt och otacksamt det än låter. Min kropp är inte gjord för graviditet. Icke!

Kämpar på. Räknar ner dagar. Njuter av stunder med lillan. Snart delas min uppmärksamhet på två. Känner mig påtagligt påmind om detta nu. Vi är snart fyra. Mest av godo. Men jag kan inte hjälpa att jag har lite dåligt samvete inför just detta, hon kommer vara tvungen att dela mig med lillebror. Och till en början kanske mer än dela. Kanske måste jag spendera mer tid med honom än jag kan göra med henne. Knäppt. Ett syskon är ju fantastiskt! Det kommer iaf att bli det, förr eller senare.

Ska sova nu. Tänk. Tänk om det drar igång. Värkar och sparkar. Värkar och sparkar.