dujaghanvi.blogg.se

Idag var den egentliga tjuvtestardagen. Men tjuvtestandet är över. Nu inväntar vi bara tisdagen så att vi kan testa med klinikens test och meddela dem att vi har plussat. Lycka. Kommer bli ett fint samtal om jag känner dem rätt. Sånt engagemang som jag hittills känt därifrån, och så nu få höra av sig med detta resultat, det känns fint! Tror de kommer bli jätteglada för vår skull.

 

Nu funderar jag lite på hur länge man är "kvar" på kliniken? Hade jag fått bestämma hade jag gärna varit kvar graviditeten ut. Men så är det ju inte förstås. Men jag förutsätter att de iaf vill kontrollera en med ett UL innan man släpps "lös" till vanliga vården. Att man får se ett hjärta slå i vecka 7 eller så? Sen ska jag jobba på att få ett extra UL innan det är KUB-testdags. För jag tänker inte - som sist - gå och tro att jag är gravid i tre veckor bara för att dyka upp på ett KUB-test med dött foster i vecka 12. Klarar inte av det igen. 

 

Kan inte tiden bara gå fort, fort nu! Vill vara i vecka 15, typ. Men just det, jag ska börja lära mig leva i nuet. Njuta av varje stund, inte alltid längta bort. Största utmaningen ever i den här situationen. Kan ingen bara ge mig en spåkula som räcker till november, så jag vet, vet att allt går bra, och att vi äntligen blir föräldrar i år till slut trots allt!

 

Känner lite mer nu. Fortfarande ömma bröst - men bara när jag trycker på dem. Men har också en envis mensvärk som dröjer sig kvar. Har noterat att den försvinner lite när jag rör på mig. Är naturligtvis livrädd att det ska bero på ett tidigt missfall. Men hoppas innerligt att vi pratar växtvärk! 

Fy fan vad glad jag är nu! Obeskrivligt att få det slängt i ansiktet. Måtte det gå bra denna gång, det bara måste det, då får vi ett litet novemberbarn. Det vore lycka utöver allt!

 

Sov nästan ingenting inatt. Somnade om några timmar senare och sov cirka en halvtimme efter testet. Har släpat mig bort till sjukgymnasten idag iaf, så en promenad på 1,5 timme fick jag åtminstone till. Bra för psyket. 

 

Lite öm i magen. Och brösten - men bara när jag trycker på dem. Och fortsatt en storlek större. Fortsätt gärna med det brösten! Kräks gärna lite också! Har faktiskt känt mig lite illamående nu på eftermiddagen, men det kan ju likaväl vara av helt annan anledning. Skitsamma, illamående och kräkningar är välkommet, sjukt kanske, men så är det. 

 

 

 

 

 

 

Kunde inte vänta till fredag - naturligtvis. Vi kom överens om torsdagmorgon istället. Vaknade nu kl. 3 av kissnödighet, känner mig glad! Hur ska jag kunna sova några timmar till nu?

Jaha, då är jag gravid då. Eller? Det känns som att alla läsare till förra inlägget är betydligt mer positivt inställda än vad jag är. Och jag tackar er för det positiva ni ger mig, idag och alla andra dagar när man behöver bli uppryckt, när man behöver få älta och vara sur - ja varje dag känns era kommentarer värdefulla, bekräftande och uppiggande.

 

Vi håller oss lite till och hoppas att fredagens test ger oss det vi vill se. I så fall blir det Valentine eller Valentina i mellannamn om 8 månader ;)

 

Har fortsatt mensvärk till och från, plus de stora brösten som liksom är överallt. Men ömmar gör de bara när man trycker på dem. Inte ens i närheten av hur de betedde sig i början av lutniusförbrukandet. Då gjorde det ont, ont, ont! Plus att jag kissar oavbrutet. Jag har generellt sett en mycket liten blåsa. Men nu är det extremt. Har varit i några dagar när jag tänker efter. Men har inte riktigt reflekterat över det eftersom jag brukar springa på toaletten i tid och otid iaf. 

 

 

 

Gör liksom Frideborg och slänger ut en familjelivsvibb! 16 dagar sen ovitrelle, kan vi bli glada för detta? Fick ett infall i morse och ville ha det negativa beskedet slängt i ansiktet redan nu! 

 

Har bestämt oss för att ta ett CB digitalt på fredag för att vara säkra och inte ta ut något i förskott. 

Nu är jag nervös på riktigt över att gå på toaletten. Speciellt efter gårdagens drama. Rädd för att hitta blod. Rädd för att allt ska vara över. Räknar man lite hur saker brukar te sig för min kropp så var BIM igår. Om äggplock är ägglossning. Kände av att det rann i trosorna när jag var ute och gick, fick ångest och ville bara slita av mig byxorna för att kontrollera. Naturligtvis gjorde jag inte det. Men pinnade på ganska friskt hem, hem till toan, ner med byxorna, PUH, inget blod! Bara den där jäklar lutinusen som ger en känsla av att det fullkomligt forsar flytningar ur mig!

 

Brösten ömmar inte mycket längre. Och de är något mindre än de var när de var som störst. Inget annat egentligen (förutom - återigen - mensvärkdramat igår) vilket på ett sätt känns bra. Den gången jag var gravid var det ett talande tecken: avsaknad av just tecken. Brösten blev större och ömmande senare, några veckor in i graviditeten. Förutom den där "dragningen" som jag längtar efter så vilt!

 

Ja, nervös är bara förnamnet. Skönt när det är över. Oavsett resultat så ska denna vånda bli skön att lägga bakom sig. Hoppas att jag inte behöver befinna mig i den här situationen igen på några år. 

 

Är det någon som vet om lutnius "skjuter upp" mensen. Läser en massa olika i vanlig ordning. Borde kanske ringa kliniken och fråga, står inget om det i FASS...

..lever. Om än knappt. Ingen mens än.. 

Nu är mensvärken så jävla kraftig att jag tror det är över vilken sekund som helst. Och peppen är som bortblåst. Fanhelvetesjävlaskit! 

 Japp, då firar vi då - tvåsiffrigt antal ruvardagar, yeeyh!

 

Hur firar vi då? Vi och vi, men jag: Jo, jag har faktiskt (efter uppskjuten frisörtid i december) äntligen bokat en ny tid och infinner mig 10.00 hos frisören för att få barret en smula klippt i kanten samt slingat. Ser fram emot det och tycker att jag är värd det. Trots att klirret i kassan blivit groteskt lågt i och med sjukskrivningen. 

 

Det börjar avta i ömmande bröst. Jag vet inte hur jag ska tolka det? Men av någon anledning tar jag det som ett bra tecken. Skulle kunna dela upp mitt ruvande i tre delar: De första två dagarna, insättningsdagen och dagen efter, kände jag ett lugn: klart jag skulle bli gravid, såg mig som "gravid tills motsatsen var bevisad". Men något hände och den senaste veckan har varit hemsk. Jag har fokuserat mer på nästa försök, och googlat mer på adoption än graviditetstecken. De senaste tre dagarna, i dag inräknad, har jag känt mig sur - konstant sur och irriterad. Huvudvärk har smugit sig på i tid och otid, brukar aldrig ha huvudvärk annars. Fick dessutom ett hastigt och lite läskigt yrselanfall igår. Så plötsligt - igår - så infann sig ett lugn hos mig. Det har vänt och jag känner mig positiv igen. Är egentligen rädd för att skriva det - men jag har fått för mig att jag är gravid. Att det är därför jag känner mig så jäkla sur och irriterad, att det är därför jag har ont i huvudet. Och att det också är därför jag känner ett lugn. Jag har ingen aning? Kommer säkert få äta upp den meningen senare. För allt det jag känner kan ju lika väl ha med lutnius att göra, man äger ju inte riktigt sin kropp under en ivf-behandling. Men jag ska försöka utnyttja det lugn som lagt sig över mig till min fördel såklart. Försöka njuta de dagarna jag känner så här. Vips så vänder det igen och jag blir negativ. 

 

När (om) hade ni tjuvtestardag vid ruvning?

Händer inte mycket, förutom att en till bebis kommit till världen. Vi skrattar glatt utåt och gråter inombords över att det aldrig blir vår tur. 

 

Ont i brösten, och de är större än störst. Rotat fram den enda storlek-större-bh:n jag äger, som passade bra vid graviditeten i höstas. Jäkla Lutinus. Hade en smärre mensvärkattack igårkväll, men det passerade. Och jag hoppas naturligtvis att det är vår lilla rackare som bara bor in sig lite. 

 

I övrigt pågår ett renoveringsprojekt här hemma, en vägg har försvunnit och dammet la sig över lägenheten igår. Nu på morgonen har jag dammsugt och skurat för femte gången, men känns fortfarande inte rent.. Herregud, men det kommer bli riktigt, riktigt bra tror vi. Så det vore bra om detta kunde uppta min fullständiga uppmärksamhet någon vecka sådär. 

 

Imorgon firar vi tvåsiffrigt ruvardagantal - får man kalla det "att fira"? Jo, men jag bestämmer mig nog för att vi firar detta. En liten milstople. 

Inte mycket nytt. Ingen mer brun flytning. Brösten fortsätter ömma som f-n. Och ja, Lutinusen rinner på - så att säga. Vakum. 

 

Skulle bara rensa och titta hur många ägglossningsstickor och graviditetstest jag egentligen har i skåpet. Det visar sig att jag har fler än jag trodde, och velat erkänna. Hela fyra billiga graviditetstest. Ett CB graviditetstest. Och så det från kliniken. Tänker inte ens uppge antalet billiga ägglossningstest...

 

När jag inser vad som faktiskt finns i mina gömmor så vaknar naturligtvis testnarkomanen inom mig. Jag tänker: "Ska jag kanske testa på ruvardag 10? Det verkar vara många som gjort det på familjeliv.se (ni vet, den där hemsidan som är lite som Nationalencyklopedin när vi 80-talister var små ;) och fått just ett plus. På dag 10." Men vad gör jag om det är minus på dag 10? Är det kört då? Eller ska jag då positivt tro att jag är en låghormonare (vilket jag ju faktiskt verkar vara som inte ens plussade på BIM när jag faktiskt var gravid) och glatt kasta negativt test i soptunnan och aldrig nämna det för min stackars man som tycker vi ska vänta med test enligt klinikens instruktioner (han är laglydig på alla sätt, det ger jag honom!). 

 

Eller ska jag bara bita ihop till ursprungsplanen, och vänta till tjuvtestardagen? Han har köpt det - att det finns en vettig tjuvtestardag. Men han vill inte testa förr.

 

Vi fortsätter vänta. 

 

Mensvärken kom krypande igår eftermiddag, och blev ganska kraftig under kvällen. Inte så uppiggande. Dock är den borta nu. Men jag är liksom lite pruttig och dålig i magen som jag är strax innan mens. Och det mina vänner känns inte bra. Vill tro att det var växtvärk - men tror egentligen inte det. Brösten ömmar något så överjävligt. Men det är bara att gilla läget och gilla (eller åtminstone acceptera) lutinusen som jag helst skulle vilja spola ner i toaletten.

 

Pratade med kliniken och fick bl.a. den trivsamma informationen att fyra av våra ägg klarat sig till frysen. Känns som en vinst i den annars otrygga vardagen just nu. Sen kommer ju alla "om" i samband med att de kommer behöva tinas, men jag försöker lägga katastroftankarna åt sidan, iaf de katastroftankarna, just nu. Och hoppas att det inte blir aktuellt med något tinande förrän om ett par-tre år. 

 

Hade detta varit en normal menscykel (finns ingenting som är normalt med mina egna cykler iofs, förutom just denna lilla detalj: ) hade jag fått mens på måndag, 12 dagar efter äl (i detta fall äggplock). Känns inte helt osannolikt. Hellre det. Det gör väntan kortare till nästa möjlighet. Så vi hoppas på mens på måndag helt enkelt. Frågan är när man vågar sig på ett tjuvtest om det mot all förmodan inte skulle dyka upp någon mens på måndag?

 

Börjar raskt räkna när ett FET skulle vara möjligt. Men det är svårt just med tanke på min mycket oregelbundna cykel. Därför hoppas och tror jag att provera/primolutnor är ett alt. för att få mensen efter denna och därmed kunna starta. Nyfiken på hur man gör vid ett FET, får man någon form av stimulering? I så fall vad och i vilken form? Och om man har så segdragen äl som jag har - vad gör man för att få igång den så att det blir en cykel överhuvudtaget. Det blir intressant. Jag får se det så. 

 

Jag vet. Jag är negativ. Jag tillåter mig själv att vara det - har ingen bra magkänsla för embryot som finns i mig just nu dessvärre. Känner mig jävligt ogravid helt enkelt. 

Igår kväll hade jag lite underliga "stickningar" i magen. Som jag trodde att jag inbillade mig först, men nej - jag kände dem igen och igen. Fram och tillbaka under ca en timme. Inte de där karatäristiska "dragningarna" - som jag väljer att kalla dem - som jag hade den gången jag var gravid, men snuddade liksom lite, lite åt det hållet.

 

Idag fick jag en ljust, ljust brun flytning. Torkade mig frenetiskt 67 ggr efter upptäckten. Men inget mer kom. Vet inte? Katastroftankarna är nära nu - är det början till mens? Känns som en liten gnagade antydan till mensvärk. Förmodligen är det så. Varför skulle vi vara en av de där lyckliga som det fungerar på första ivf-försöket för? Varför? Men det är klart - man vill ju inte riktigt, riktigt tappa hoppet. Kan det vara en nidblödning? När sätter sig ägget? Är det runt ruvardag 6? Jag har ingen aning. Bäst jag googlar på det - eller så skulle jag bara ge fan i allt googlande. Men vem kan stoppa mig? Inte jag...

 

Galenskap. 

 

Jag är pessimist och sätter på mig en binda. 

Får vi inget besked om eventuella ägg i frysen idag med posten så ringer jag. Orkar inte vänta längre. Måste få veta innan helgen. Annars spricker jag. Är man tjatig om man ringer varannan dag till kliniken och frågar? "Höll" mig ju hela dagen igår från att ringa...

Glad att jag varit företagsam idag. För oj vad dagen har gått fort! Nu avslutar jag kvällen där jag mår bäst, i makens armar i soffan efter en kort fika med världens bästa vän. 

Försöker styra upp mitt liv i övrigt. Inser att jag låtit mycket förfalla på grund av den ofrivilliga barnlösheten. Har gjort check på inte mindre än fyra saker som jag behövt ta tag i under en längre tid. Plötsligt fick jag bara tummen ur. Gäller att fånga de stunderna när de kommer. Måste verkligen försöka att inte låta den ofrivilliga barnlösheten ta över mitt liv - det har den gjort. Men jag måste grabba tag i det positiva i livet och boka in bra saker. Måste. Måste. Måste.  Allt kan inte stå och falla med ivf-behandlingar. Så är det bara. 

 

(Det här är en övertalning till mig själv. Om det inte framgick...;) Jag ska jobba på det. Jag kan jobba på det nu när jag är sjukskriven. Det betyder lite pengar. Men mycket tid. Tid att ta hand om mig själv. Hitta tillbaka och må bra igen.)

Fick ganska kraftig mensvärk nu runt lunch. Den värsta värken försvann, men lite hänger liksom kvar. Vad är det? Analysera mera - kan det vara bra? Kan det vara dåligt? Ja - det kan vara precis vad som helst. Det är det som är det "fina".

Åh så var ännu ett barn fött i vår omgivning. Heja alla andra, vi tittar på här på avbytarbänken. Som vanligt. Ingen fara - vi trivs bra här och tycker det är jättekul. Verkligen. Heja, heja!

(Ja, ibland får man vara skitjävlasur! - fast det egentligen är en glad händelse. Men i vanlig ordning "gick det lite väl fort att bli gravid" - så det har strötts lite salt i redan helt öppna sår, skulle man kunna säga)

Fortsatt stora och ömmande bröst. I övrigt inte mycket. Hoppas att det beror på att embryot installerat sig i sitt nya hem, tror mer på äckel-lutinus. Räknar ner de där tabletterna...blä! 

"Vid en överstimulering ställer man sig inte frågan om man blivit överstimulerad, då vet man det" sa sköterskan, "så du kan nog andas ut, men OM det blir värre vill jag hellre att du ringer en gång för mycket än en gång för lite. Och glöm inte att du inte får träna"

 

Man blir tagen på allvar. Definitivt. Men jag tolkar det som att överstimulering inte är ett problem just nu. Skönt. 

 

Antalet ägg kunde hon tyvärr inte svara på än..tidigast imorgon..vill inte vara tjatig, samtidigt som man gärna vill veta förstås... Vet inte om jag ska ringa imorgon igen eller ha tålamod?

Hämtat mig lite från depressionsslängen igår. Men känner mig fortfarande föga positiv.

 

Fortsatt öm i brösten och inväntar uppringning från ivf-kliniken. Vill veta om vi kan få information om antalet eventuellt frysta ägg, så att man kan börja ställa in sig på nytt ET eller har turen att få prova med FET nästa försök. Eller tur och tur? Jag har ingen aning om hur det är - kanske blir hormoner hit och dit iaf. Men ja, då kan jag ställa in mig på fortsättningen iaf.

 

Sen undrar jag - ni som upplevt en överstimulering, hur ter sig den? Vet inte om jag överanalyserar men känner mig så fruktansvärt uppblåst att jag är orolig för att något sådant kan vara på gång. Fick också en släng av illamående tidigt imorse, så jag funderar på om en överstimulering kan ge illamående. Eller känner man verkligen om man blir överstimulerad? Passar på att prata med kliniken om detta också. 

 

Det fina är att jag har fått bra besked på jobbet. Det lyfter lite. Är som sagt fortsatt sjukskriven, men - ja, det kanske vänder på en front iaf. Vi får se? Spännande om inte annat.

En riktig skitdag idag. Är sur och grinig. Fräser åt mannen som inte fattar någonting. Känns som det är kört redan. Varför skulle det gå på första försöket för oss? Varför ska det gå överhuvudtaget? Ibland känner jag bara att jag vill ge upp. Skita i alltihopa. Orkar inte. Men vet inte vad jag skulle göra istället? Varför kan det inte vara rättvist? Varför kan det inte finnas en gräns för hur länge man ska behöva kämpa och orka vidare?

Skit. Skit. Skit.
Vad gör vi när det här försöket gått åt helvete? Då är det flera månader kvar till nästa möjlighet. Och för någon som varit ofrivilligt barnlös länge går den ekvationen ganska snabbt. Det betyder 2015 för vår del. 2015 blir vi kanske föräldrar. Hur ska vi orka? Hur ska vi ta oss igenom det här?

Har inte varit så här nära en graviditet sen innan missfallet. Men ändå känns det så jävla långt borta.

Det sticker och värker något så överjävligt i brösten. Speciellt det ena? Riktigt, riktigt ont - det liksom värker och svider..stavas detta monsters moder lutinus eller vad är det frågan om? 

Då ruvar vi då. Ruvar. Är inte helt bekväm med ordet. Men kalla det vad som helst - bara det resulterar i ett barn om 9 månader så är jag nöjd. 

 

Lutinusen är en kladdig historia som jag gärna skulle leva utan. Nästan så jag tycker den är värre än sprutorna. Men, vad gör man inte? Bara att bita ihop och hoppas att det är de sista tabletterna/sprutorna jag behöver nyttja i dessa sammanhang. Har förstått att de även kan ge ömma bröst. Skriver under på den, ganska ordentligt också. Men, återigen, vad gör man inte? Ge mig ömma bröst och kladdiga flytningar och toppa med ett gäng sprutor om dagen i ett par år - I´ll take it - så länge vi får det vi vill ha! 

High five. Vi körde den efter att vi fick resultatet. Kanske lite barnsligt, men det kändes rätt. SÅ skönt att det äntligen verkar gå vår väg. Frågan är när det tar slut...men nu tänker vi inte på det, nu tänker vi på det fantastiska resultatet från idag!

 

10 av 12 ägg har befruktats och ett av de 10 vilar tryggt i min livmoder. De övriga 9 odlas vidare och vi får svar inom ett par veckor hur många som är möjliga att frysa ner. Och av den anledningen tyckte jag och min man att det var på sin plats med en high five. Det här har vi gjort jävligt bra. Vi och labet på st Görans. 

 

Happy Valentines day!

Alla hjärtans dag. Skulle vara på väg till en vän idag. En lång tågresa som jag ställde in i och med det plötsliga beskedet att vi skulle få gå till äggplock i onsdags. Och insättning idag. 

 

Är idag exakt ett år sedan vi började vår utredning. På alla hjärtans dag. Jag hoppas att detta är ett tecken, och att det är slut på den här cirkusen nu. Iaf för denna gång. Är tacksam för min fantastiska man idag. Vi har det bra, trots all skit vi tvingats gå igenom. Vi har blivit starkare, och ännu mer sammansvetsade. Det är nu det vänder. 

 

Fyra timmar. Sen borde vi kunna andas ut och glatt åka in till kliniken. Därmed stryka ännu ett "OM". Håll tummarna! 

Idag travar jag iväg med alla sprutor - använda och överblivna - till apoteket. Tillsammans med medicinförpackningar och det som finns kvar i dem. Känns skönt att vinka adjö till detta lilla kapitel. Även om jag vet att det mycket väl kan komma en dag då vi får börja om igen. Men den dagen den sorgen. Idag känns som en bra dag att lämna tillbaka allt skräp i alla fall.

Har även börjat med lutinus idag. Vaginalt. Har bara tagit en tablett (av 45 - !!!) men känner redan att jag inte är jätteförtjust i dem. Känns som jag har konstanta och kraftiga flytningar, alltså sedan ca 4 timmar tillbaka. Jag vet - gnäll, gnäll, gnäll. Självklart tar jag dem samtidigt med glädje om det på något sätt hjälper att framkalla denna efterlängtade graviditet. Men jag anser mig ha lite rätt att gnälla iaf. Sådeså.

Tänker mycket på våra ägg som förhoppningsvis är befruktade nu av våra spermier. Hoppas att de kommer riktigt, riktigt bra överens allihopa, där i glaset på St Görans. De kanske har en egen liten fest? Njuter av varandras sällskap, simmar, befruktas, delar sig och annat kul som ägg och spermier gör. Ha ett kul dygn gänget! Imorgon ska en av er stoppas in where you belong, och resten av er ska frysas - kommer bli skitkul. Lovar!

Vi hade ställt in oss på att ett par kunde det bli - bara det blev något hade vi blivit glada. Började lipa när de meddelade att de hittat första. Hade det blivit 5-6 hade vi blivit jätteglada! Det blev 12. 12! Det hade jag inte ens vågat hoppas på! Kan inte tro det! 12. Mitt nya lyckotal. 

 

Hela proceduren gick över förväntan. Jag känner mig trött, men helt ok. Vila resten av dagen medan maken passar upp. Känns bra. 

 

Nu är det bara att vänta till 13.00 på fredag. Då får vi förhoppningsvis sätta in vårt guldägg. 

 

Äggen: befrukta er nu, och bli stora och fina! 

Sista skvätten yoghurt är drucken. Mot kliniken. Galet nervös och med en öm mage. Fina ägg. Ge oss fina ägg!!!

En dag utan sprutor. Härligt. Varit en överhängande del av vardagen de senaste två veckorna. Skönt att vara utan en stund. Mycket skönt.

 

Känner mig uppsvälld och lite konstig i magen. Är det ovitrellen tro? 

 

Laddar. Imorgon smäller det. Något ägg måste vi väl få iaf!?

Nervöst. 

 

Allt blir framflyttat en halvtimme imorgon! Ingen skada sked. PUH!

Känner mig som världens mest korkade person, det blev värre än 10-sekunders-ångesten igår. Mycket värre. 45 minuter efter "injektionen" fick jag för mig att titta närmare på sprutan. För något gnagde i mig. Det kändes liksom som att det varit för lätt att ta sprutan.

Mycket riktigt.

Sprutan var inte tagen, jag hade tryckt ner en knapp, men inte hela som skulle tryckas in. Vilket alltså resulterade i att tidsspannet på 15 minuter överskreds med 30 minuter. Och jag grät. Igen. Såklart. Det är liksom det jag gör nuförtiden känns det som.

Ångesten la sig något efter lugnande från vän och man. Men har fortfarande inte förlikat mig med tanken på att det är mitt fel om vi inte får genomgå ägguttag imorgon.

Väntar på samtal från kliniken.

 

Hur dum får man bli? Var så jäkla nervös och samtidigt exhalterad över att det var sista (?!) sprutan igår så jag tror jag tappade fokus. Seglade iväg i tanken och kände mig säker på spruttagandet - för det har ju gjorts varje kväll i 14 dagar - men detta var ju en ny spruta. Fokus! 

 

Kommer inte förlåta mig själv om jag lyckas med konststycket att sista dagen förstöra hela behandlingen.

 

Läste instruktionerna från kliniken för användandet av Ovitrelle 70 ggr. Minst. Ändå lyckades jag dra ut nålen ur magen innan det gått 10 sekunder. Det står klart och tydligt att man ska låta den sitta i minst 10 sekunder. Hur kan jag glömma detta? Var så fokuserad på att ta den prick kl. 20.00 att jag liksom bara ville få det överstökat. 

 

Vad händer nu, är detta på något sätt avgörande? Eller är jag överdrivet dramatisk?

 

*Ångest*

På väg till kliniken gick jag igenom alla frågor jag hade kring hur man går vidare vid ett avbrott och hur vi bäst kan använda oss av det lilla sketna ägg som faktiskt fanns. Eller om vi talade om sexförbud?!

 

Tji fick jag. Ett bra tji. Ett riktigt, riktigt bra tji. För på onsdag plockar vi ägg! Kan knappt tro det! Hon sa att det inte var många, men tillräckligt många för att plocka. Och att det är få baserar hon på min äggreserv, hon tror att hon kan få till anmärkningsvärt många om vi får till rätt medicineringsdos. Eftersom min äggreserv är så bra som den är. Men detta var ett ok "medelresultat". Så hon rekommenderade att vi plockar och provar. För allt man behöver är ju ett. Vi går på läkarens rekommendation, och provar. Och jag är fantastiskt glad!

Hämtat mig något från känslan av misslyckande igår. Förlåtit kroppen lite för att den aldrig göra som jag vill. Och funderar på om vi kan använda detta på något sätt? Den äggblåsa som faktiskt blivit - är den värd en ovitrellespruta? Kanske rent av en insemination - eller bara för "hemmabruk" så att säga.

Jag vet inte? Ska ha en diskussion med läkaren på måndag. För såvitt jag förstår betyder avbryt att vi inväntar mens innan drar igång igen. Mens får man av ägglossning (förhoppningsvis) och varför inte iaf försöka på den äggblåsa som finns? 6500:- vill ivf-kliniken ha för en makeinsemination. Överkomligt, men såklart mycket pengar. Min man tycker vi ska ha is i magen och vänta på ivf:en. Men be om att få använda ovitrelle så att det blir en ägglossning och försöka så gott vi kan hemma. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Börjar bli duktigt desperat av tanken att bli gravid. Sorgligt kanske. Men det är så jag känner. 

Nu blir det finmiddag med det par som ska ha barn fyra dagar innan vi skulle ha haft. Vi får se hur det går i detta skick?

Jag är bra på det nu, att fulgråta. Naturligtvis hade de inte växt. Eller en hade det. Men det gör man inte ett ivf-försök på. Och det förstår ju jag också. Det är ju rimligt och vettigt att inte slösa ett av våra försök på ett sketet litet ägg (som kanske inte ens är ett ägg utan bara en tom blåsa). Men jag har nog inte ens tänkt på att det kan bli så att det inte finns några äggblåsor att sticka hål på, efter injektioner i två veckor - vem fan tror det? Det jag har oroat mig för är:

- att det blir få ägg

- att äggen har dålig kvalité

- att äggen inte befruktas

- att vi inte får något till frysen

- att vi inte blir gravida

 

Jag har inte ens tänkt på att själva tillväxten av äggblåsor kan bli ett problem. Men nu vet jag. Det kan tydligen det. 

 

Så vad händer nu? Har det inte växt till sig ett helt gäng tills på måndag - vilket det inte verkade vara så stora förhoppningar kring - så avbryter vi försöket. Två härliga injektionsveckor till ingen nytta med andra ord. 

 

Happy Friday!

Så slogs jag av en sak. Om man har hela kroppen full med äggblåsor (nåja - det är förhoppningen iaf) ger man då i detta läge utslag på en älsticka? Självklart var jag tvungen att testa. 

 

Det visade sig att det gör man inte. Är det orgalutranets fel? Som håller emot ägglossningen. 

 

Vul nu på morgonen. Åh snälla ge oss äggplock på måndag! Har haft mensvärk både idag och igår som jag hoppas skvallrar om äggblåsornas framfart. Plus öm i bröst och rygg. Precis så som jag har haft de ggr jag haft ägglossning helt enkelt. Så nu är jag spänd och förhoppningsfull! 

Jag vet inte - jag kanske ska vara glad att folk bryr sig? Jag är ju inte direkt blyg med att dela med mig om vad som pågår hemma hos oss, och hur jobbigt det har varit under en längre tid. Efter missfallet har jag, och vi, iaf valt att berätta för en stor del av vårt bekantskapskrets och familj. Och det är ganska många som vet att vi "snart ska börja med ivf". Men jag poängterar noggrant för dem jag berättar för att de inte ska dela detta med någon, utan att jag - och vi - själva bestämmer vem som får veta vad och när. Jag hoppas och tror att folk respekterar det. 

 

Men, dilemmat i detta är nu då att alla som jag berättat om detta för tror att de kan fråga vad om som helst i tid och otid. Som att de anser sig vara en naturlig del i vårt sexliv. Det är visserligen inte vårt sexliv, men det är ju inte långt ifrån. Och jag kanske har bjudit in till det. Men nu känner jag bara att det tagit stopp. Att vi började med sprutor fick bara min allra bästa vän veta. Hon satt tillsammans med mig och hoppades att vi skulle få börja i januari, och åkte i ilfart med mig till apoteket när vi fick go-beskedet. Och så kommer det förbli. Min man berättade för sin bästa vän. Jag kan tycka att det är lite framfusigt - att fråga. Svarar jag avvikande att vi väntar på ivf så tycker jag att man kan ge sig där. Inte fortsätta om detaljerna. Att delge människor exakt vad som händer just nu är enligt mig som att delge människor exakt vad som händer när du ligger med din partner. Och vem sitter och berättar hej vilt om det? "Jo - vi provade denna ställning, för då har jag hört att man lättare blir gravid..". Nope - never heard. Vi provar nu "ivf-ställningen" och förhoppningsvis blir vi gravida av det. 

 

Nej. Jag kommer nog ha svårt för att delge detta. Nu börjar det bli för intimt. Det kom plötsligt eftersom jag tyckt att det varit skönt att prata om. Även om det irriterar mig att "folk" tycker synd om oss så har det varit skönt. Men nu sa det bara stopp. Men nu: Nej - jag vill inte bjuda in någon. Detta är vårt.  

 

Jag vet inte heller hur jag kommer hantera ett graviditetsbesked. Egentligen vill jag bara att vi håller det för oss själva och njuter av glädjen ifred. Kanske ända tills det kommer börja synas så att vi måste berätta det. Men jag har ju svårt att hålla mig. Och sist jag blev gravid ville jag bara skrika ut det. Ganska många fick veta tidigt. Jag tror att vi kommer hålla på det nästa gång det händer. Samtidigt som det är skönt att inte behöva förklara ett eventuellt missfall senare. Äh, jag vet inte var jag vill komma? Det är bara skönt att skriva av sig och klura...

Hemma själv=Ta sprutorna själv. I did it. Med bravur. Jag var iskall. Applåderar åt mig själv. Faktiskt. Är stolt, tvekade inte ens. Förhoppningsvis bara 4 kvar. Kom igen nu äggblåsorna, väx, VÄX!

Mediciner på plats. Ingenting kan stoppa oss nu - vi kör på och odlar ägg!

Mina föräldrar. Komplicerat. Jag är så fruktansvärt jävla trött på dem just nu, i skrivande stund. Och i min värld är det lite tabu att säga så om sina föräldrar. Men jag bara känner att jag måste få det ur mig. Känns som att de bara kommer till Stockholm för sina barnbarn och min äldre syster. Men de sover hos mig. Så fort hon ropar springer de bokstavligen hem till henne för att vara henne till lags, för att hjälpa henne med allt. Men de sover här, och vi bor inte stort, så våra liv avstannar. Vilket är ok, ibland. Men inte så ofta som det varit nu. Att jag dessutom inte mår bra generellt gör det värre. Och de vet om det. Sjukskrivning. Missfall. Ofrivillig barnlöshet. De vet det. Min syster vet det. Hur länge biter man ihop? När säger man ifrån? När säger man nej? 

 

Jag kan förstå att de vill spendera tid med sina barnbarn. Men varför då ens lägga fram det som att det ska hälsas på hemma hos oss. För de är inte här. De sover här. Och kommer hit när det inte längre passar min syster. När de vill vara sin lilla familj igen. 

 

Jag älskar mina föräldrar. De har gett mig mycket. De ger mig fortfarande mycket. Men jag orkar inte hålla upp en fasad längre. Och det är ju egentligen det jag tror att min sjukskrivning handlar om. Att börja säga nej. Sluta sätta upp en fasad. Och lära mig att inte jämföra mig med andra. Det går inte så bra idag. 

 

Nu - apoteksfokus. 

Mitt mission för dagen är att lyckas leta fram ett apotek med menopur och orgalutran. Det är det enda som räknas idag, det enda som är intressant. Blir nog bra.

 

Insåg precis att jag kommer få ta sprutorna själv idag. Mannen kommer inte vara hemma. Min vän som annars har hoppat in är på annan ort. Läskigt. Press. Men det går säkert bra. Det är ju värt det. 

 

Ökar duktigt med 75 ie. 225 menopur från och med idag. Det borde sätta fart på äggblåsorna.. Det SKA sätta fart på dem. Konstig känsla att vara på krigsstigen mot sin egen kropp. 

I hopp om att ha rätt denna gång: 

 

7/2 VUL

10/2 Äggplock

12/2 Insättning

26/2 Tjuvtestardag

4/3 Testdag

Mot vulet. Hoppas nu på många fina blåsor så att det blir sista sprutorna ikväll och ovitrelle imorgon! Nervöst! 

Jag är en typisk listperson. Därför tänker jag nu skriva en kort lista över alla datum som jag längtar efter, som resulterar (förhoppningsvis) i något, milstolpar. Även om det är ganska korta mil vi pratar om just nu - tackolov. Men jag är nervös och uppe i varv. Vet inte var jag ska placera alla känslor och funderingar? Vilket ju är vad jag har bloggen till - så jag skriver ner dem i en lista. Och det är en lista över ett scenario som jag tror kan bli sanning. Hoppas kan bli sanning. Vi pratar 3 veckor. 3 veckor. Efter 2 års väntan. Ändå är jag så ivirg, nervös, orolig, glad - och alla andra känslor som får plats i en ivf-kropp - så att jag håller på att gå av: "Här kommer alla känslorna på en och samma gång, här kommer alla känslorna på en och samma gång..."

 

4/2 VUL

7/2 Äggplock

10/2 Insättning

24/2 Testdag (Eller blir testdag den 28/2 om man får insättning 10/2?)

Trodde aldrig jag skulle säga det: Men sprutorna går som en dans nu. Mycket trivsamt. Men jag kommer inte att sakna dem, även om jag skulle klassificera vårt förhållande som bekanta på skalan, inte nära vänner, men bekanta. Nära vänner kommer vi nog aldrig bli. Förhoppningsvis är det bara tre menopur, tre orgalutran och en ovitrelle kvar. Hoppas, hoppas. Längtar till tisdag och bra besked!

 

Imorgon börjar allvaret igen med jobbet som ska lösas. Jag ska utredas. Jag som tyckt att människor som "gått in i väggen" borde rycka upp sig - jag har lärt mig nu. The hard way. Jag vet hur det känns. Och jag ber tyst om ursäkt inför alla som jag tyst tänkt detta om förut. Man lär så länge man lever. Barnlösheten har gjort mig till en mer ödmjuk person. Ödmjuk inför livet, och vad som är viktigt i det. På det viset vill jag inte ha det ogjort. För på något vis har det gett mig en hel del. Det förutsatt att det faktiskt löser sig, förhoppningsvis inom några veckor. Vet inte vad jag gör annars? 

Hur hittar man den där medelvägen? 

 

Är ju överlycklig över att ha fått börja med ivf:en nu i januari. Och i ärlighetens namn är förväntan på resultatet skyhögt. Så högt att jag måste bromsa mig själv för att inte sitta där och börja planera mitt liv utefter att det kommer fungera på första försöket (behöver jag säga att jag är ett kontroll- och planeringsfreak?). Fast jag vill ändå tillåta mig själv att få vara glad, att låta ett hopp tändas inför framtiden. Även om jag vet att det kan ryckas ifrån mig och oss lika fort.

 

Ska man då istället ha inställningen att det förmodligen inte kommer att fungera? Bara för att inte bli ledsen och besviken. Ledsen blir man väl iaf tänker jag? Och var hamnar man då? Ska man aldrig få vara glad och få känna hopp om ett lyckat resultat?

 

Jag önskar ju bara att jag kunde gå in i detta med en sund inställning (vad nu en sund inställning egentligen innebär..?) och med ett litet obekymrat ryck på axlarna "Går det så går det". Men ärligt - vem fixar det? Förmodligen inte den som har gått "så långt" som till IVF iaf. 

 

En medelväg. Landet lagom. Fuck it - jag hoppas, önskar och tror av hela mitt hjärta att vi är föräldrar i slutet av kommande höst. 

Så blev det februari. Februari var en ångestfylld månad förra året. Det var månaden en nära släkting kom till världen, vilket var fantastiskt, men det var också månaden då vi hade tänkt att februari kommer bli perfekt att få barn i, eftersom vi 9 månader innan fortfarande tänkte att det här kommer gå bra. Men i februari hade tiden kommit ikapp oss, ett barn kom till, men det var inte vårt. Vi hade försökt ett år och utredningen började, 14 februari började den för att vara exakt. Nu står vi här. Lika barnlösa. Men med en plan. Med hjälp. Och jag hoppas att denna februarimånad blir den sista som ofrivilligt barnlösa. Ja helst sista månaden som icke gravida. Att vi äntligen får vara en del av den där klubben om en månad. Kanske också blir inbjudna till sådana fester och middagar där det pratas barn och vi känner oss bekväma med det. Förväntansfulla.

Jag hoppas, tror och önskar.