2013
Ja, vad säger man? 2013 var liksom 2012 en besvikelse. Iaf i ett överhängande hänseende. Det jag lever och andas. Ofrivillig barnlöshet. Detta hade jag inte väntat mig 2011. Inte under 2012 heller för den delen.
Har hunnit gå på 20 (minst) VUL, fått bekräftat att inget är fel varesig hos min man eller mig själv - iaf inte ur ett fertilitetsperspektiv, fått veta att jag absolut inte har pco, fått veta att det inte råder några tvivel om att jag har pco, ätit hormoner för fem, blivit gravid - åtta veckors lycka, fått missfall, stått i ivf-kö, provat att trycka sprutor i min egen mage, skrapats och sjukskrivits. Så mycket glädje och lycka kombinerat med sorg och känsla av att vara orkeslös gör att jag blir matt.
Vad har vi att vänta av 2014? Kan det bli värre? Kommer det bli bättre? Drömmer om att jag får summera 2014 som året då det hände, att 2014 blev vårt år.
Har hunnit gå på 20 (minst) VUL, fått bekräftat att inget är fel varesig hos min man eller mig själv - iaf inte ur ett fertilitetsperspektiv, fått veta att jag absolut inte har pco, fått veta att det inte råder några tvivel om att jag har pco, ätit hormoner för fem, blivit gravid - åtta veckors lycka, fått missfall, stått i ivf-kö, provat att trycka sprutor i min egen mage, skrapats och sjukskrivits. Så mycket glädje och lycka kombinerat med sorg och känsla av att vara orkeslös gör att jag blir matt.
Vad har vi att vänta av 2014? Kan det bli värre? Kommer det bli bättre? Drömmer om att jag får summera 2014 som året då det hände, att 2014 blev vårt år.
Om jag får sia tror jag inte att pergotime kommer ge oss någon graviditet. Men jag tror att ivf är nyckeln, inte på första försöket, men kanske andra eller tredje. Jag tar med mig det, surfar på det hoppet och hoppas att komma igen detta nya år, med nya tag, ny glädje, ny ork.
Gott Nytt År.
