dujaghanvi.blogg.se

Ofrivillig barnlöshet, PCO, missfall, IVF, graviditet och slutligen livet som mamma.

Sketen dag

Publicerad 2015-12-02 13:32:11 i Missfall, Sorg, Ångest,

Nu är det tillbaka. Det känns som ännu en riktig skitdag. Känner ingenting, inte en tillstymmelse till graviditet. Och jag är övertygad om att jag fått ännu ett MA. Kämpar emot och tänker att det inte behöver vara så. Men det känns hopplöst och hittills har 50% av mina graviditeter slutat i MA. Så varför inte också denna gång? 

Negativiteten strålar ända ut i fingerspetsarna och det SUGER på ren svenska. Nåja, ren och ren, är väl inte ens ett erkänt begrepp. Men ni fattar. Det är skit. Jag vill bara att de två veckorna som är kvar till gyn ska gå. Helst vill jag sova tills dess. Men jag är inte ens trött. Det var jag för övrigt i vecka 6-7 med pluttan. 

Nä. Det här känns inte bra. Fan också. 

Sorg

Publicerad 2015-11-14 09:04:37 i Allmänt, Sorg,

Sorg inför vad som händer i denna värld. Sorg och skräck, gentemot händelserna i Paris. Empati och bottenlöshet. 

Även inför de människor som tvingas leva i skräck, krig och flykt varje dag. För att sedan mötas av främlingsfientlighet när de kommer till länder som de tror ska bli deras räddning. Som de satt sitt sista hopp till. Som de släpat hela sin familj till, över berg och hav. 

Är lycklig lottad. Mer än vad jag förstår. Tittar på nellie. Även hon lyckligt lottad. Hel, ren och mätt. I ett tryggt hem. I en kärleksfull familj. 

Men mot terrordåd kan ingen skyddas. 

Vad händer i världen? Varför gör vi varandra så illa? 


Sitter i

Publicerad 2015-10-27 09:14:08 i Bitterhet, Sorg,

"Jaha" hinner jag tänka. "Nu kan man inte titta på Nyhetsmorgon heller utan ett preggo i rutan". Jag är inte längre ofrivilligt barnlös. Jag har ett barn. Men det sitter i. Undrar om det varar för alltid? 


Negativt

Publicerad 2015-05-26 08:57:07 i Längtan, Sorg,

Lyckades leta fram ett test i det tidigare befintliga jättelagret. Ett endaste test fanns kvar. Det såg jag som ett tecken. Ett tecken att testa. Naturligtvis va det negativt. Ett sting av sorg. Ännu ett negativt test. Fast jag egentligen inte vill bli gravid nu. Eller vill och vill. Jag kommer nog alltid bli glad av ett positivt test, eftersom vi hoppas på, och gärna vill ha, syskon till Nellie. Men kanske inte just nu. Men ändå blir jag lite ledsen. Varför är det så? Är längtan redan så stor? Eller har det med alla sorgliga negativa test tidigare - den ofrivilliga barnlösheten som vi nu ju faktiskt är "botade" mot. Eller blir man någonsin botad mot den sorgen? 

Uppdatering

Publicerad 2015-05-15 13:11:12 i Kärlek, Lillan, Livet som mamma, Lycka, Missfall, Sorg, Tacksamhet,

Den egentliga anledningen till att jag uppdaterar just nu är en händelse i livet. Ett behov av att skriva av mig. En annan typ av ofrivillig barnlöshet än jag själv upplevt. En av mina bästa vänner har i dagarna upplevt sitt andra missfall. Denna gång i vecka 21. Hon har fått föda fram ett dött barn. Min sorg för dem och deras situation har inga gränser. Vad gör det att man bli gravid på en kvart om det slutar så här? Åh vad jag önskar att det aldrig hänt. Åh vad jag önskar att man kunde hjälpa till och trolla bort det de nu måste gå igenom. 

Det finns liksom inget slut på eländet. Hur många det är som kämpar och av olika anledningar inte når fram till målet. 

Jag har den fantastiska förmånen att ha nått målet. Vi har vår lilla älskade tjej här hos oss. Hon kan vara världens gnälligaste och jobbigaste. Men hon är en fantastisk krabat som lär sig saker snabbare än jag hinner blinka. Vi har haft en period av jobbiga nätter. Men vad gör det när hon är här? Hon ler så fort man tittar på henne, hon skrattar högt, har lärt sig att sitta, kan själv ta sig  fram (nåja - än så länge är det bara bakåt faktiskt..och det kostar en hel del frustration ;) är sprudlande glad i sin gåstol som faktiskt hjälper henne framåt, hon älskar sitt lock till nappflaskan som hon dricker vatten ur (varför köpa dyra leksaker?), hon är kittlig på magen och på ryggen, hon vänder sig så fort man lägger ner henne, hon blir ännu gladare när hon får stå upp. Och ni ska se när hon ser sig själv i spegeln! Herregud, vad jag önskar att jag blev lika lycklig när jag såg mig själv i spegeln! Hon äter mestadels nu. Burkmat till största del. Sin mammas kokkonst är hon tydligen inte så imponerad av?! Det tuttas en del på natten när hon använder sin mamma som napp. Och någon flaska ersättning slinker ner här och där när maten inte passar. Sex månader och åtta dagar har vi haft äran att vara hennes föräldrar! 9,3 kg tung och 70 cm lång - stor liten dam ❤️

Gud vad jag älskar min lilla skatt! Det kittlar lite i syskonerven. Men än är vi inte riktigt där. Vi vill njuta av Nellie först.  Men skulle det hända "av sig själv" är vi lyckliga. Vi skriver idag på för en större lägenhet och avvaktar en stund till med hus trots allt. 

Mammakilona är puts väck! Promenader och amning tror jag tillslut blev nyckeln för mig. Samt ett par veckors strikt lchf för de sista tre kilona. Skönt - även om det är en bagatell i sammanhanget! Nellie blev aldrig riktigt kompis med att sitta i en stillastående vagn varför mammaträningen blev väldigt svår för mig. Men det gick ju iaf! I sommar blir det lugnt och skönt har vi tänkt, förutom flytt då! Vi ska upptäcka Stockholm, vår hemstad, till fots. Jag och min älskade lilla familj! 

Missfall

Publicerad 2015-01-06 22:01:26 i Missfall, Sorg, Ångest,

En nära vän har precis fått missfall. En missed abortion. Upptäcktes på kubtestet. Precis som för oss. Jag blir liksom förstelnad och kastas tillbaka drygt ett år. Det känns som en evighet sen. Men ändå så nära. Blir spänd och ledsen. Kan nästan ta på känslan, sorgen över ett missfall. Det de måste gå igenom nu. Skrapning. Hemskt ord. De har inte haft problem med att bli gravida. De blev det direkt efter sitt bröllop. Sådär äckligt perfek ni vet. Utan att ens försöka, bara slutade skydda sig. Men ville förstås gärna. Och vips! Plus! Men det skär i hjärtat för deras skull, önskar ingen ett missfall, hon har tagit det hårt och är jätteledsen. Redan på bb i tankarna. Det har ju ändå gått ett par månader. Sörjer med dem. Jävla missfall! Jävla infertilitet! 

Men de kommer förhoppningsvis, förmodligen, vara igång igen. Gravida igen. 

Idag

Publicerad 2014-10-01 17:23:57 i Sorg,

Idag för ett år sedan skrapade vi bort det lilla liv som vi äntligen hade lyckats skapa efter konstaterat MA några dagar tidigare. Den känslan vill jag aldrig uppleva igen. Jag grät i flera dagar, i veckor, det fanns liksom inget slut på sorgen. Konstigt. Konstigt hur det kan vända till att stå här i vecka 36 och bara invänta de dagar och veckor som är kvar tills vi äntligen får bli föräldrar istället. Känner mig ännu mer tacksam över att det gick till slut. Jag blir fortfarande oerhört ledsen när jag tänker på det. Grät en hel del igår. För det är ju liksom, för mig, en liten person som vi aldrig kommer få träffa. En liten person som vi gjorde. Ser det inte riktigt som alla andra: ett missfall, något som var naturens gång, och alla de där peppande kommentarerna man kan få. Jag förstår att det var så. Men för mig var det så mycket mer än så, det var ett barn. Ett barn som jag skulle varit mamma till idag. Ett barn som vi längtat så otroligt mycket efter. Om några veckor är jag mamma, "på riktigt". Det är nog det enda som kan trösta. Och tacksamheten är oändligt stor!

19 april

Publicerad 2014-04-19 08:27:33 i Graviditet, Hopp, Längtan, Missfall, Sorg,

Så kom dagen. Dagen som jag har svårt att släppa. 19 april - vårt BF om det inte hade gått som det gick. Jag känner mig fortfarande väldigt ledsen över det. Kan liksom inte släppa det. Men är idag ofantligt tacksam över att vara gravid igen. Annars tror jag den här dagen hade varit än värre. 
 
Nu hoppas jag bara att vårt nya BF kvarstår. Så att inte även det datumet kommer svärtas ner för all framtid. Nu betyder liksom hela november hopp för mig. November som jag annars sett som en ganska tråkig och grå månad ser jag på som en månad i glada färger och hopp om framtiden! Fånigt kanske. 
 
Idag tänker jag låta mig vara ledsen om jag blir det. I min värld har vi förlorar ett extremt efterlängtat barn. Det kan ingen säga något om. Är det min känsla så är det så. Önskar att det hade gått annorlunda. Den känslan tror jag dock kommer förbytas i november till att "det var precis så här det skulle bli för att just Du skulle få komma till oss". 
 
Flummigt inlägg kanske? Men känslor som de är - rakt upp och ner. 
 

Bergochdalbana

Publicerad 2014-03-18 08:10:07 i IVF, Sorg, Ångest,

Nedan skrev jag sent igår kväll. Hade en ofantlig panik. Var helt säker på att det var kört. Det känns lite bättre nu. Men den här emotionella bergochdalbanan som man tvingas utstå är hemsk. Jag vill bara vara glad, glad och gravid. Det svänger så fort att jag har svårt att hänga med mig själv. Lite symptom är tillbaka idag, men det känns som en evighet att ta sig till fredag och VUL:et.
 
***************************************************************
 
Känner ingenting längre. Det började i förmiddags. Men tänkte att det är nog ingen fara. Men fortfarande, ingenting. Inga ömma bröst. Ingen växtvärk. Ingen hunger. Inte ont i ryggen. Inte svullen. Allt känns som bortblåst och jag tycker att det luktar MA. Jag vet att jag är tillbaka i det negativa träsket, men jag kan inte hantera det längre. Jag orkar inte. Vad händer nu då om det blir ett MA till? Hur många ggr ska man orka, hur många år? Jag kanske är dramatisk. Men jag fortsätter liksom att jämföra mig med alla dessa jävla (ursäkta) människor som det tar några månader för. Så äntligen när en annan är gravid så blir det missfall. Det är så fruktansvärt orättvist och det gör mig så arg. Arg och ledsen.
 
När jag skriver det här sitter jag och hulkar. Jag kan inte förmå mig själv till att tro att detta ska sluta väl. Så jag gråter. Det har varit för mycket skit nu för att jag ska kunna se ett slut på det. Känner mig känslomässigt rubbad och helt slut. En känslomässigt urvriden trasa som bara inte orkar mer. Orkar inte ta mig upp igen. Orkar inte bli besviken igen.  Jag vet att andra har det värre, har varit med om ännu värre saker i ämnet ofrivillg barnlöshet. Men det här är min verklighet. Min sorg. Jag kan varken jämföra mig med par som försökt i 10 år eller par som försökt i 1 månad. 
 
Har ringt kliniken för att försöka få ett tidigare VUL. Vill bara rycka av plåstret. Orkar inte undra, kämpa, hoppas eller tro. Jag vill bara veta. Få det på pränt att det blev ett MA denna gång också. Kanske försöka börja förlika mig med att inte bli föräldrar i år, kanske aldrig någonsin? För hur många gånger ska man orka med detta? Jag vet inte? Blir det adoption nästa? Är den här känslomässiga stormen som bitit sig tag i mig i över två år värd försöken? Vill jag så förtvivlat gärna ha ett biologiskt barn? Nej. Adoption må ta tid, men man vet iaf utgången innan. Det blir ju ett barn.
 
 

Extrem

Publicerad 2014-03-06 22:19:54 i Bitterhet, Missfall, Sorg, Ångest,

Extrem mensvärk i mage och rygg. Och jag tänker: "Varför i hela helvete skulle vi få barn? Alla andra får - men inte vi. Hur kan jag vara så dum så jag tror det. En gång till dessutom." Känner mig korkad. Kan omöjligt vända denna känsla till tvillingväxtvärk. Nu känns det bara som väntan inför missfallet. Missfall nummer 2. 

Sur, grinig och negativ

Publicerad 2014-02-16 20:43:00 i Sorg, Ångest,

En riktig skitdag idag. Är sur och grinig. Fräser åt mannen som inte fattar någonting. Känns som det är kört redan. Varför skulle det gå på första försöket för oss? Varför ska det gå överhuvudtaget? Ibland känner jag bara att jag vill ge upp. Skita i alltihopa. Orkar inte. Men vet inte vad jag skulle göra istället? Varför kan det inte vara rättvist? Varför kan det inte finnas en gräns för hur länge man ska behöva kämpa och orka vidare?

Skit. Skit. Skit.
Vad gör vi när det här försöket gått åt helvete? Då är det flera månader kvar till nästa möjlighet. Och för någon som varit ofrivilligt barnlös länge går den ekvationen ganska snabbt. Det betyder 2015 för vår del. 2015 blir vi kanske föräldrar. Hur ska vi orka? Hur ska vi ta oss igenom det här?

Har inte varit så här nära en graviditet sen innan missfallet. Men ändå känns det så jävla långt borta.

Längtar till tisdag

Publicerad 2013-11-17 14:25:04 i Bitterhet, Försöknummer2, Sorg,

Vet inte om det är för att det är så länge sen jag hade mens så att jag glömt hur det är, eller om mensen är extra överjävlig mot mig denna gång? Men jag har extremt ont, men nästan inget blod. Har ett extremt bra läkemedel mot mensvärk - jag som annars mycket sällan tar värktabletter - men kan inte ta det eftersom det är som med ipren. Inte bra för den som vill bli eller är gravid. Alvedon hjälper inte överhuvudtaget. Ont. Ont. Ont. Längtar till tisdag. Då börjar pergotime igen. Och mensvärken borde ha lagt sig något. 
 
Så nu är vi tillbaka till maj, fast det har gått ett halvår. 2 pergotimeförsök, sen ivf. Fast kanske ännu mer förberedda nu än vi var i maj. Sprutor utskrivet och allt. Jaha, vad ska man förvänta sig? Jag vet inte? Borde antagligen inte fundera och vända och vrida på allt så förtvivlat mycket. Och framför allt sluta bry mig om vad alla andra gör. Varför kan jag inte släppa det? Jag ä stressad som jag är. Men andras graviditeter (i det "verkliga livet") stressar sönder mig. Men varför? Det gör ju inte mig mindre gravid. Och det är inte för deras skull vi vill ha barn. Men det gör bara för ont. 
 
Fan också. 
 
 

Gråt

Publicerad 2013-10-17 22:47:35 i Sorg,

Att gråta okontrollerat en halvtimme kan vara bra ibland. Nu är det gjort och förhoppningsvis är jag så slut så att jag somnar. Labil var ordet.

Imorgon

Publicerad 2013-10-02 22:36:59 i Missfall, Sorg,

Imorgon är det dags. Vi säger hejdå ordentligt till det som kunde varit och ska försöka gå vidare. Hur är fortfarande jävligt oklart. Men det är alltså vad vi måste göra. Känns som veckor sedan det hände. Samtidigt känns det som att det var någon timme sen. Allting fortsätter att utspela sig framför mig. Om och om igen. 

Kurator

Publicerad 2013-10-02 11:29:00 i Missfall, Sorg,

Kuratorn igår på sjukhuset var inte den bästa upplevelse jag haft. Hon kändes mer intresserad av att själv prata än att låta oss prata. Plus att samtalet riktades främst till mig. Det stör mig. Det är vi som förlorat ett barn (det är så jag ser det, alla andra tycker kanske att det är ett embryo och inte mycket värt eftersom det inte var funktionsdugligt iaf - men för mig är det vårt första riktiga försök till ett barn). Det är inte jag som förlorat ett barn. Min man är lika ledsen han. Javisst det är jag som ska opereras. Javisst det är min kropp vi kommer få vänta på ska återställa sig. Men det är vi som gör det här. Det är vi som ska bli föräldrar. Det är vi som sörjer något ingen annan kan sätta sig in i, det är vår upplevelse. 

Sjukgymnast och barnmorska

Publicerad 2013-10-02 11:23:00 i Missfall, Sorg,

Avbokat tid hos sjukgymnasten. Ringde barnmorskan och trodde jag skulle få prata in på telefonsvarare för avbokning av tid hos henne och tid hos ultraljudet. Hon svarade. Hon sa att hon hade tänkt ringa mig och kolla av och höra hur vi mår. Vi. Gillar det. Fick ångest och började gråta när hon svarade. Men i slutändan var det ganska skönt att prata lite. Hon sa att vi skulle se till att prata med läkaren imorgon efter operationen. Se till att ha en plan för vad som händer nu. Hon vet ju hur lång tid det tog att komma hit. Så hon förstod väl även hur viktigt det är för oss att ha en plan. Annars skulle jag ringa henne om jag inte var nöjd med svar från läkare så skulle hon ta tag i det sa hon. Plus att jag var välkommen dit och prata med henne om jag ville. Kändes bra. Även om jag grät mig igenom hela samtalet. När tar tårarna slut?

KBT

Publicerad 2013-10-02 09:27:00 i Missfall, Sorg,

Kan KBT vara något? Vet inte, mailat en klinik idag och kollat priser och hur det går till. Vi får se?

Hemma fortfarande. Måndag - en av mitt livs värsta dagar. Tisdag - gråt, gråt, gråt. Onsdag - nu ska jag ta mig igenom en till. Imorgon skrapning. Kommer det kännas bättre när den är utskrapad? Vårt lilla liv. Eller kommer det bli ännu värre? Så definitivt. Hur länge får man vara hemma? Jag orkar inte ens tänka på att jag ska jobba. Hur fan ska jag kunna bry mig om jobbet? Får ångest av att tänka på det också. Är man svag då - om man inte orkar jobba? Har aldrig varit sjukskriven i hela mitt liv. Kanske en vecka någon gång om jag har haft influensa eller något. Men aldrig annars. Man måste tydligen ha läkarintyg från nästa vecka. Hur gör man, hur får man det?

Värst är att vakna, då väller allting över en igen.

Om och om igen

Publicerad 2013-10-02 04:56:00 i Missfall, Sorg,

Det är som en film, minnet av händelsen hos barnmorskan när det började gå upp för mig att det här gått åt helvete. Hur hon satte igång ultraljudsmaskinen. Tittade lite och sa "den här lilla är lite tidigt att ta kubtest på den är ju bara 8-9 veckor". Nej - tolv ska den vara. Sa jag. Hon blev nervös då. Tittade lite till och sa att hon skulle ta med sig siffrorna och räkna. Men att vi måste titta på den vaginalt också. Man behöver inte det i vecka 12 har jag läst. Alltså var något fel. Har sett bilder på kubtestultraljud från vänner. De var inte så små som vårat foster på skärmen, man kunde se att de var människor. Våran var fortfarande en "alien". Alltså var något fel. Det där scenariot spelas upp i mitt huvud om och om igen. Jag vill ta bort det. Orkar inte se det igen, och igen. Det trycker mot bröstet. Hur ska jag ta mig upp? 

Skrapning

Publicerad 2013-10-01 13:51:00 i Missfall, Sorg,

Ännu en term jag inte trodde att jag skulle behöva bli närmare bekant med. Skrapning. Låter hemskt. Det känns hemskt. Men som det rätta alternativet i den situation vi ställs inför där tabletter i ensamheten hemma är alternativet. Som kan resultera i ett behov av skrapning senare iaf. Nej. Jag vill försäkra mig om att jag får bort allt så fort som möjligt. Enda sättet för mig att kunna gå vidare, är att kunna gå vidare så fort som möjligt. Jag vill bara krypa ner under en sten och dö samtidigt som hoppet ändå finns där djupt inne någonstans. Vi vill ju ha barn! Någon gång måste det väl ändå vara vår tur?! 

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela