dujaghanvi.blogg.se

Ofrivillig barnlöshet, PCO, missfall, IVF, graviditet och slutligen livet som mamma.

Bergochdalbana

Publicerad 2014-03-18 08:10:07 i IVF, Sorg, Ångest,

Nedan skrev jag sent igår kväll. Hade en ofantlig panik. Var helt säker på att det var kört. Det känns lite bättre nu. Men den här emotionella bergochdalbanan som man tvingas utstå är hemsk. Jag vill bara vara glad, glad och gravid. Det svänger så fort att jag har svårt att hänga med mig själv. Lite symptom är tillbaka idag, men det känns som en evighet att ta sig till fredag och VUL:et.
 
***************************************************************
 
Känner ingenting längre. Det började i förmiddags. Men tänkte att det är nog ingen fara. Men fortfarande, ingenting. Inga ömma bröst. Ingen växtvärk. Ingen hunger. Inte ont i ryggen. Inte svullen. Allt känns som bortblåst och jag tycker att det luktar MA. Jag vet att jag är tillbaka i det negativa träsket, men jag kan inte hantera det längre. Jag orkar inte. Vad händer nu då om det blir ett MA till? Hur många ggr ska man orka, hur många år? Jag kanske är dramatisk. Men jag fortsätter liksom att jämföra mig med alla dessa jävla (ursäkta) människor som det tar några månader för. Så äntligen när en annan är gravid så blir det missfall. Det är så fruktansvärt orättvist och det gör mig så arg. Arg och ledsen.
 
När jag skriver det här sitter jag och hulkar. Jag kan inte förmå mig själv till att tro att detta ska sluta väl. Så jag gråter. Det har varit för mycket skit nu för att jag ska kunna se ett slut på det. Känner mig känslomässigt rubbad och helt slut. En känslomässigt urvriden trasa som bara inte orkar mer. Orkar inte ta mig upp igen. Orkar inte bli besviken igen.  Jag vet att andra har det värre, har varit med om ännu värre saker i ämnet ofrivillg barnlöshet. Men det här är min verklighet. Min sorg. Jag kan varken jämföra mig med par som försökt i 10 år eller par som försökt i 1 månad. 
 
Har ringt kliniken för att försöka få ett tidigare VUL. Vill bara rycka av plåstret. Orkar inte undra, kämpa, hoppas eller tro. Jag vill bara veta. Få det på pränt att det blev ett MA denna gång också. Kanske försöka börja förlika mig med att inte bli föräldrar i år, kanske aldrig någonsin? För hur många gånger ska man orka med detta? Jag vet inte? Blir det adoption nästa? Är den här känslomässiga stormen som bitit sig tag i mig i över två år värd försöken? Vill jag så förtvivlat gärna ha ett biologiskt barn? Nej. Adoption må ta tid, men man vet iaf utgången innan. Det blir ju ett barn.
 
 

Kommentarer

Postat av: Jennie

Publicerad 2014-03-18 14:12:40

Nej det går inte jämföra sig med andra. Förstår ändå din känsla, känslan över att pendla mellan glädje och förtvivlan, att inte veta hela tiden att allt är bra. Helst skulle man ligga under ultraljudsapparaten tills bebisen är ute! Jag är på BF+7 nu, och tänker fortfarande varje dag att det blir säkert ingen bebis. Hemskt men det är nog en försvarsmekanism.

Nu är det iaf inte lång tid kvar tills ni ska på VUL, hoppas innerligt att allt är väl , det tror jag på också! <3

Svar: Oj så spännande med BF+7! Du måste höra av dig och berätta hur det gick sen, tänker på dig och håller tummarna för att allt går bra. Du ska se att det är en bebis däri :) Nej, inte långt kvar, blir VUL imorgon för oss, lyckats flytta fram! :) Kram
Anna

Postat av: Jennie

Publicerad 2014-03-18 14:14:20

Förresten, mina symptom, som för övrigt har varit väldigt få, kom och gick. Mådde illa först lite senare, och enbart efter frukost, i vecka 12 ca. Det går inte säga om en graviditet gör vägen utifrån symptomen tror jag.

Svar: Nej, du har förmodligen helt rätt. Men hjärnspöken är starka ibland, vissa dagar över att man har för mycket symptom...och vissa dagar över att man inte har några alls. Och du, en ultraljudsmaskin hemma vore strålande! ;)
Anna

Postat av: Sanna

Publicerad 2014-03-18 16:52:52

Hej,

Jag är gravid efter ivf, nu i v.10. Har varit mkt orolig hela tiden pga att jag i princip inte har några symptom alls, lite tröttare o hungrigare än vanligt, men det kan ju vara inbillning...
Vårt vul i v. 7+2 såg iaf bra ut så sen dess försöker jag tänka att "no news is good news"... men det är verkligen inte lätt!

Svar: Ger tröst i att du känt så, jag hoppas att det är lika för oss. Hjärnspöken är enormt starka ibland.. Vi får svaret imorgon då VULet är framflyttat. Hoppas allt går vägen för er! Jag hoppas att det gör så för oss båda!
Anna

Postat av: Frida

Publicerad 2014-03-18 19:53:43

Jag lider så med dig ock jag känner igen oron och förtvivlan om att det inte ska bli en efterlängtad bebis i november.. Man önskar och längtar så mycket att man gör vad som helst för att allt ska bli bra! Man kan ta varenda symtom och smärta för att i slutändan stå där som lycklig mamma med världens underbaraste bebis, vår egna bebis som vi skapat med blod, svett och tårtar!!
Jag önskar så att jag kunde ta bort en lite del av all oro du känner, försöka göra det lite lättare för dig men jag kan tyvärr inte de, jag hoppas ni får komma iväg tidigare och titta te liten/de små :)
Jag har fem veckor kvar till mitt kub test och de känns som en lång tid dit... Man vill ju så gärna veta att hjärta sålt och att liten växer som den ska!
Tänker på dig och hoppas du snart blir av med lite oro! :)

Svar: Tack för all din omtanke! Du är så söt! Jag kände att jag var på gång och var positiv där ett tag. Men igår bara föll det. Nu har VUL:et flyttats fram så att vi får det svart på vitt imorgon, enormt skönt, samtidigt som det är ångestladdat - förstås.. Hoppas allt känns bra för dig! Kram!
Anna

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela