Bergochdalbana
Nedan skrev jag sent igår kväll. Hade en ofantlig panik. Var helt säker på att det var kört. Det känns lite bättre nu. Men den här emotionella bergochdalbanan som man tvingas utstå är hemsk. Jag vill bara vara glad, glad och gravid. Det svänger så fort att jag har svårt att hänga med mig själv. Lite symptom är tillbaka idag, men det känns som en evighet att ta sig till fredag och VUL:et.
***************************************************************
Känner ingenting längre. Det började i förmiddags. Men tänkte att det är nog ingen fara. Men fortfarande, ingenting. Inga ömma bröst. Ingen växtvärk. Ingen hunger. Inte ont i ryggen. Inte svullen. Allt känns som bortblåst och jag tycker att det luktar MA. Jag vet att jag är tillbaka i det negativa träsket, men jag kan inte hantera det längre. Jag orkar inte. Vad händer nu då om det blir ett MA till? Hur många ggr ska man orka, hur många år? Jag kanske är dramatisk. Men jag fortsätter liksom att jämföra mig med alla dessa jävla (ursäkta) människor som det tar några månader för. Så äntligen när en annan är gravid så blir det missfall. Det är så fruktansvärt orättvist och det gör mig så arg. Arg och ledsen.
När jag skriver det här sitter jag och hulkar. Jag kan inte förmå mig själv till att tro att detta ska sluta väl. Så jag gråter. Det har varit för mycket skit nu för att jag ska kunna se ett slut på det. Känner mig känslomässigt rubbad och helt slut. En känslomässigt urvriden trasa som bara inte orkar mer. Orkar inte ta mig upp igen. Orkar inte bli besviken igen. Jag vet att andra har det värre, har varit med om ännu värre saker i ämnet ofrivillg barnlöshet. Men det här är min verklighet. Min sorg. Jag kan varken jämföra mig med par som försökt i 10 år eller par som försökt i 1 månad.
Har ringt kliniken för att försöka få ett tidigare VUL. Vill bara rycka av plåstret. Orkar inte undra, kämpa, hoppas eller tro. Jag vill bara veta. Få det på pränt att det blev ett MA denna gång också. Kanske försöka börja förlika mig med att inte bli föräldrar i år, kanske aldrig någonsin? För hur många gånger ska man orka med detta? Jag vet inte? Blir det adoption nästa? Är den här känslomässiga stormen som bitit sig tag i mig i över två år värd försöken? Vill jag så förtvivlat gärna ha ett biologiskt barn? Nej. Adoption må ta tid, men man vet iaf utgången innan. Det blir ju ett barn.
