Käftsmäll
Är aldrig sjuk. Nu kom det, som en riktig käftsmäll! Feber. Nerbäddad. Fan också. Mitt i semestern. Blev en tung dag. Flyttstäd och feber matchar illa.
Ägglossning
Ägglossningen är förbi för denna gång. En pergotimekur kvar. Och ägglossning om sex veckor igen. Om inget drastiskt händer och vi blir kallade till st Görans innan dess.
BIM den 11 augusti. En av mina allra bästa vänners födelsedag. Jag hoppas det för tur med sig och att vi kan lägga ner allt som har med pergotime och sjukhus att göra!
BIM den 11 augusti. En av mina allra bästa vänners födelsedag. Jag hoppas det för tur med sig och att vi kan lägga ner allt som har med pergotime och sjukhus att göra!
Välskriven blogg generellt och intressant inlägg speciellt
http://ebbaspotatisar.wordpress.com/2013/07/27/myten-om-de-unga-mammorna/#comments
Hatar
Jag hatar när någon lägger huvudet på sned och säger "nämen gumman". Gör man det är man inte längre en del av vår lilla kamp. Om man nu fått veta vad som sker. Jag orkar inte. Jag är inte någons jävla lilla gumma. Sitt inte lycklig med ett par ungar och säg "nämen gumman - jag förstår hur jobbigt det är". För det gör du inte. Inte alls faktiskt. Tryck inte heller upp gamla gravidbilder i ansiktet på mig. Naturligtvis tycker jag att det är jobbigt.
Illamående
Vaknar med ont i halsen och ett duktigt illamående sköljde över mig. Måtte jag inte bli sjuk nu. Det håller inte. Sista dagens flyttande, och morgondagens flyttstäd...hoppas inte, hoppas inte.
Positivt på ägglossningsstickan idag med. Sex i söndags, igår och idag senare. Vad fantastiskt kul och sexigt det är att planera detta på så uppstrukturerat vis. Jättekul. Supersexigt. Men vad fan gör man? Näst sista chansen med pergotime. Hoppas, hoppas vi slipper ivf.. (nu börjas det igen, man hoppas och vill - men jag vet ju så väl att det är ivf som verkar gälla för oss...)
Positivt på ägglossningsstickan idag med. Sex i söndags, igår och idag senare. Vad fantastiskt kul och sexigt det är att planera detta på så uppstrukturerat vis. Jättekul. Supersexigt. Men vad fan gör man? Näst sista chansen med pergotime. Hoppas, hoppas vi slipper ivf.. (nu börjas det igen, man hoppas och vill - men jag vet ju så väl att det är ivf som verkar gälla för oss...)
Tappar hoppet
Min man håller på att tappa hoppet också nu. "Ägglossning - ja, det är ju bra. Men det har ju inte hjälpt innan att vi vetat om att du faktiskt fått det". Måste nog ha en liten undervisning för honom så att han inte tappar hoppet totalt. Nu är det min tur att lyfta honom, som han har lyft mig hela året som gått. Skönt att man är två i detta iaf. Nästan tre, med min vän Anna.
Flyttfokus nu. Utöver äggfokus.
Anekdot appropå ägg:
Jag går in på Konsum och handlar ägg. Framme i kassan öppnar kassören äggkartongen för att kontrollera att äggen är hela och säger glatt: "Du har koll på dina ägg du". Jag ler och nickar, han vet inte hur fel han har. Och hur träffsäkert det är i sammanhanget. Tänk vad en liten kommentar kan få en att tänka. Och tänk om jag bara skulle bryta ihop där och då av det. En liten människa, som förlitar sig helt på naturen. Naturen och St Görans.
Positivt
Positivt ägglossningstest imorse. Slog på stort och körde en clearblue. Känner att jag då är mer säker på min sak. Kom hem till mannen igår. Och nu går hoppet upp igen. Men räknar med mens den 11 augusti. Och DÅ borde vi iaf hört någonting från St Görans.
Fest
Festen igår var lyckad och trevlig! Härligt häng med fina vänner. Barnlösa mer eller mindre allihop. Undrar om det är av egen vilja eller om fler går igenom liknande? Borde vara öppen med det. Tror jag skulle få fler positiva reaktioner än jag tror. Men det vilar något skamligt över det. Sorgligt. Men hur ska man orka göra detta "misslyckande" officiellt? Nej. Jag suger på den karamellen ett tag till. Pratar av mig hos min fina Anna så länge.
Snart hos min msn igen. Bra. För Stickan var starkare idag. Nästan positiv. Ägglossning imorgon förhoppningsvis.
Snart hos min msn igen. Bra. För Stickan var starkare idag. Nästan positiv. Ägglossning imorgon förhoppningsvis.
30 år
Negativit test imorse. Skönt. Då finns det fortfarande en möjlighet. Att verkligen slitas mellan hopp och förtvivlan. Igår var jag riktigt, riktigt förbannad och trött på situationen! Idag är jag tillbaka på ok. Tänk vad en liten sketen sticka kan framkalla för känslor!
Det vankas trevlig 30-årsfest ikväll! Ser fram emot det. Och reflekterade även över att många av de som kommer på denna fest är lika gamla som jag, och har faktiskt inte heller barn. Ibland känner jag så - att alla har barn. Alla har jättelätt för att få barn. Alla utom vi. Men så är det förstås inte. Ska njuta ikväll - av att inte ha barn och att kunna gå på fest utan stök med barnvakt.
Hoppas
Ännu en dag där jag varit helt övertygad om att jag haft ägglossning. Haft råpanik och ångest - eftersom jag denna gång är bortrest från mannen. Men. Det verkar faktiskt inte ha blivit något.. Och lättnaden är total. Hoppas den kommer på söndag. Hoppas jag blir gravid. Hoppas. Hoppas. Hoppas.
Byta blöja
Vem vill byta blöja på någon annans unge? Visst kan man hjälpa till om det på något sätt behövs assistans, eller om man är barnvakt, naturligtvis. Men vem ser det som en "kul grej" eller ett privilegium att bli "erbjuden" att byta blöja på någon annans unge? DET är ett av de få glädjeämnena i livet som barnlös - att man slipper byta blöja. Herregud.
cykeldag 25
Cykeldag 25. Ingen ägglossning. Va faaan!?
Omgiven av tre söta barn och deras föräldrar känner man sig dum och malplacerad. Speciellt när en av mammorna - som jag inte känner - försiktigt (eller oförsiktigt eftersom jag tydligt uppmärksammade det) sneglade på min mage eftersom vi alla var iförda badkläder. Jag blir så trött. På käcka morsor. På andras ungar. Och på att att mina barn inte vill vara här nu.
Omgiven av tre söta barn och deras föräldrar känner man sig dum och malplacerad. Speciellt när en av mammorna - som jag inte känner - försiktigt (eller oförsiktigt eftersom jag tydligt uppmärksammade det) sneglade på min mage eftersom vi alla var iförda badkläder. Jag blir så trött. På käcka morsor. På andras ungar. Och på att att mina barn inte vill vara här nu.
Skräcken personifierad
Ska imorgon på barnbegravning. Det absolut värsta man någonsin kan tänka sig. Min väns lilla blev 3 månader. Så fruktansvärt, fruktansvärt tragiskt.
St Görans
Flyttad till st Görans från Huddinge för att speeda upp detta, tack vare vårdgarantin! De öppnar 4 aug och jag borde bli kontakta kort därefter. Skönt. Det händer något. Känns konstigt att längta bort semestern nu. Men det gör jag. Herregud vad jag längtar efter att få igång detta.
Sticka
Fortfarande lika förbannat negativ sticka! Trots mensvärk. Faaan!
Mellan fredag och söndag är jag bortrest denna gång. DÅ kommer den garanterat. Fast egentligen - spelar ju uppenbarligen ingen roll.. Så är det bara att vackert vänta i 2 månader till på nästa. Och därefter är pergon slut och därmed också mina chanser till något sånär vettig regelbundenhet. Nej. Jag får nog komma till ro i att ivf är det dom gäller för oss.
Mensvärk vs negativ sticka
Jag blir tokig. Fruktansvärt stark mensvärk. Som brukar generera plus på älsticka. Till och med gått igång ordentligt och testat både imorse och nu på kvällen. Negativt. Jag blir tokig.
There is still a chance
Hoppet är förmodligen det sista som lämnar en. Mannen är hemma. Stickorna visar negativt. Betyder att - there is still a chance den här pergotimeomgången. Just saying. (Att äta upp senare vid IVF)
Måndag
Kommer ringa vårdgarantin för att se hur det står till i kösystemet och med ursäkten adressbyte. Hoppas det kan ge lite lugn inför semestern som precis börjat. Jag vill njuta av den sista sommaren utan barn. För det kommer det bli va? Sista sommaren utan barn. Sista julen utan barn. Sista, sista, sista. Ja - så måste det vara. Det måste vara vår tur nu. Måste.
En vän
Ett fåtal vänner vet om vår "situation". Egentligen är det några utav mina vänner som vet. Inte min mans. Vilket jag vet är en frustration för honom. Han känner inte att han har någon han vill prata med detta om. I alla fall ingen som han tror skulle förstå. Jag tror att han har fel. Att han har vänner som skulle förstå. Men det är naturligtvis helt upp till honom vem han känner att han vill dela detta ytterst intima och känsliga med. Hans frustration över "situationen" är dock en aning lättare än min egen. Och det är alltid han som lugnar mig. Även om jag den senaste tiden märkt att han på riktigt börjar bli orolig.
Jag har en vän som är fantastisk. Anna. Utöver min man så är det hon som känner mig utan och innan. Som jag berättar A.L.L.T. för. Det sköna med Anna är att hon - trots att hon har en son på 1 år som tog några månader att "tillverka" - på något sätt lyckas sätta sig in i det jag känner. Jag förstår faktiskt inte alls hur hon gör? Men det är fantastiskt att ha en sådan vän att kunna gråta, diskutera detaljer och kunna skämta om eländet tillsammans med. Säger jag att jag mår dåligt så accepterar hon det. Säger jag att jag inte vill prata om det så gör vi inte det. Men vi kan också sitta och älta detta timme, efter timme - om det är det jag vill. Fantastiskt. Jag är lyckligt lottad.
Men jag funderar ofta över vem man ska delge detta. Jag har alltid varit en stark person. Som står för vad jag tycker. Som ser lösningar i problem. Som tror på mig själv. Denna nya erfarenhet har dock satt mig i en situation som jag känner mig helt naken inför, och oerhört sårbar. Samtidigt som frågorna hopar sig. "När ska ni?" Inte minst från föräldrar och svärmor. Hur gör man? Vad är det vettiga beslutet? Ska man skrika ut detta och sedan kanske man aldrig "lyckas". Men vems fel är det om man aldrig "lyckas". Ingens. Det är bara ren och skär otur. Att det blev så att det inte "lyckades". Nu tar jag ut saker långt i förskott. Men tiden tickar på. Och förutsättningarna blir inte bättre med åldern.
Så vem ska man inviga? Vem ska man klä av sig naken för - förutom sin partner?
Mensvärk, mensvärk - men inget händer?
Dag 19 i cykeln utan tillstymmelse till stegring på ägglossningstestet. Vad ska man säga? Och så tänker jag "vänta, vänta på äl" känna efter, kissa på stickor och fundera lite till. Gråta en skvätt. Och så kommer äl. "YES". Och sen då? Vänta 12 -13 dagar på att mens kommer. Vad är det egentligen att vänta på? Vad håller jag på med? Vad håller vi på med? Det vi borde fokusera på är ivf. Även om det inte är en 100-procentig lösning förstås. 25% har jag kunnat läsa mig till. Undrar hur många ivf-försök man orkat hantera?
Någon annans glädje min sorg
Varför blir man så fruktansvärt bitter? Jag önskar att jag inte var sån ibland, men tillåter ändå mig själv detta. Känner ingen som helst glädje i att någon annan blir gravid, om det inte är någon som fått kämpa och i mina ögon "förtjänat" det där pluset. "Ja - så ska vi väl börja tänka på barn kanske". Tre månader sen var detta. Och nu är de gravida. I vecka 8. Skjut mig. Jag tycker fanemej inte att de förtjänar det - och ännu värre är att de inte har någon som helst ödmjukhet inför det. Det tror jag stör mig mest. Var lite ödmjuk inför livet. Var lite ödmjuk inför det du serveras. Tänk till lite. Oallmänbildning får man kanske lov att kalla det?
"När ska ni då?"
Ja du, HELST IGÅR.
Nu har vi valt att inte skrika ut detta vitt och brett. Men den dagen jag känner att jag orkar prata om det vitt och brett. Då ska jag säga några väl valda ord till vissa.
Semester va det jag. Skål då.
Uppsvälld semester
Fortfarande lika uppsvälld och med mensvärk. Stickan fortsätter dock skratta åt mig och lika bra är väl det! Mannen har rest iväg för tre dagar. Semester stundar om en knapp timme. Som icke gravid får man åtminstone dricka vin. Och DET tänker jag dra nytta av.
Uppsvälld 10 dagar efter avslutad pergotimekur...
...är det möjligt? Har så kraftig mensvärk att jag faktiskt för en sekund trodde att ägglossningen var på gång. Kan den komma som en normal människas ägglossning nu? (iofs redan passerat den möjligheten, men bättre än på dag 28 eller för den delen dag 85!) "Ja, det skulle man kunna tro" skrattade kroppen och ägglossningsstickan när den tre timmar senare tittade på mig med sitt negativa ljusa streck. Men jag ger mig fan på att den kommer i helgen, för då är min käre make bortrest.
Vänder på det!
Äh! Dagar/veckor innan äl=en ny chans! Ivf runt knuten=verkligen en riktig chans! Inte deppa ihop i det fina sommarvädret. Semester på fredag. Allt ordnar sig.
Ofrivillig barnlöshet gör mig en smula schizofren. Jag vet. Men det gäller att suga tag i de där positiva tankarna när de kommer!
Ofrivillig barnlöshet gör mig en smula schizofren. Jag vet. Men det gäller att suga tag i de där positiva tankarna när de kommer!
Dagens lärdom
Även om man går till sjukhuset för ett VUL och kontrollerar om det blivit några äggblåsor av pergotimen denna gång, och man går därifrån med förhållandevis positiva besked. Såsom att slemhinnan var 10 mm (ännu ett "mycket bra" resultat) och äggblåsorna är 12 mm och det ser ut att gå bra även denna gång (Vad nu bra är om man inte blir gravid?). Så kan man bli ledsen. Luften gick ur mig totalt efter besöket. Varför? Varför? Varför? All den tid jag hittills spenderat på sjukhuset p.g.a. denna åkomma som stavas ofrivilligt barnlöshet räcker till i alla fall 2-3 förlossningar. Och fler lär det bli. Timmar alltså. Kanske inte så många förlossningar. Även om man fortsätter hoppas. Man gråter. Reser sig. Och börja tro och hoppas igen. Jag har gråtit nu. En riktig långkörare. Känns skönt. Nu tror jag att jag orkar resa mig igen.
Vi hoppas att detta är historia..
Juni 2012, kyrkklockorna slår för oss och vi har den mest fantastiska helg med hela vår familj och alla våra vänner! Att vi kommer att samla alla våra vänner och familj på ett och samma ställe hoppas jag någon gång kommer att upprepas. Resten av året juni 2012 till juni 2013 hoppas jag går i graven och aldrig kommer mer igen.
Den där omtalade resan började för oss då. I juni. Det var i juni vi på allvar började försöka skaffa barn efter en tid oskyddat men inte så "ordentliga" försök. Och visst hade vi hört att det kunde ta tid. Och visst hade vi hört att det kunde ta många månader. Men trodde inte att det skulle hända oss. Trodde inte att vi ett år senare skulle stå i ivf-kö!
När jag i oktober 2012 fortfarande inte fått mens - efter otaliga gravtest - och långa mörka månader och djupa funderingar över vad som kunde vara fel besökte vi för första gången sjukhuset. Inget fel - förstås. Men ett löfte om att få komma tillbaka i februari och påböjra utredning om ingen mens kommit och inga barn blivit.
Senare i oktober får jag mens. Även i december - på vår bröllopsresa. I februari ringer vi sjukhuset igen eftersom någon kallelse inte skickats ut. 14 februari lyckas vi få en inställd tid eftersom vi varit planerade att få komma i maj (?) och karusellen är igång.
Därefter följer blodprov på oss båda. Utmärka resultat. Otaliga vaginala ultraljud. Utmärkta resultat varje gång. Äggledarna spolas. Fantastisk framkomlighet. Sperman kontrolleras. De är duktiga simmare. Allt är bra. Bra. Bra. Bra. Men varför blir det då inte bra?
I maj lyckas jag tjata till mig att få prova pergotime. Eftersom jag har en menscykel på mellan 97 och 42 dagar bedömmer jag själv det inte som orimligt att någonting iaf måste vara lite fel med min äggproduktion trots allt. Ja, en smula bitter och irriterad på läkare som inte vill hjälpa till och öppna det där medicinskåpet för mig som jag så sällan efterfrågar. Pergotime är enligt läkaren inte alls vad jag behöver eftersom jag har - återigen - en fantastiskt bra äggproduktion. Men tre enkelkurer får jag. Någon gång i augusti-september borde vi få kallelse till ivf. Där står vi nu. Kur nummer två av pergotime är uppäten och ägglossning väntar förhopningsvis.
Mitt syfte med denna blogg är att liksom så många andra få skriva av mig. Räkna med sorgsna inlägg. Glada inlägg. Jävligt sarkastiska. Och även bittra. För bitter är jag, något så fruktansvärt - vilket jag anser mig ha rätten till vara. Med en djup förhopning om att 2013 till slut vänder och blir "vårt" år.
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
