dujaghanvi.blogg.se

Liksom rubriken lyder. Inser mina begränsningar och fokuserar på lillans mat, dvs amningen. Fortsätter med promenader, mammamageappen och att tänka på vad jag äter. Men stannar där. Ingen hets. Ska bara försöka landa i att jag får ha knappa åtta kilos övervikt en stund. I mars börjar jag med en mammaträningsform under tre månaders tid. När de månaderna har passerat är pluttan sju månader och vi får se hur mycket jag ammar då. När amningen är över blir det lchf. 

 

Känns helt rätt rent logiskt. Ska bara försöka landa i det känslomässigt. Är ju så ivrig på att få tillbaka min kropp. Så sugen på att komma ner till min gamla storlek. Men jag antar att jag inte är viktigast i mitt liv längre. Utan min dotter. Så amningen får gå före. Såklart. 

 

Slutar därmed stressa inför torsdagar och vägningsdags. Fokuserar på annat. Ser fram emot mammagruppsstart. Att min bästa vän, som också är föräldraledig, kommer hem från en lång resa. Att testa babysim så snart det känns ok (oroar mig för badhus och virus just nu när hon bara är två, snart tre, månader). Tänkte testa babyrytmik eller babysalsa ev. Vi ska boka resa - jag och min lilla familj i april/maj till solen. Och lääängtar till våren när promenaderna kan bli ännu längre i vårsolen! 

 

Jag är någons mamma - fantastiskt! ❤️

 

Sista viktuppdateringen på bra länge, hann iaf passera inskrivningsvikten ;) 

Jag ska försöka släppa detta med barnmorskan nu. Sluta bry mig. Det är bara pengar. Vi överlever om jag går på ledighet utan betalning. Eller norpar ett par semesterdagar som utfyllnad. Eller sjukar mig och få betalt iaf någon vecka. Orkar jag inte så orkar jag inte. Då slutar jag helt enkelt gå till jobbet så får det bli vad det blir. Min man försöker återigen dämpa mina katastroftankar och ber mig fokusera på att må bra, och på att lillan mår bra. Han är bra han. Vad vore jag utan när jag skenar iväg och får panik av både stora och små saker? Det viktiga är ju att vi står här och nu i vecka 38 och snart får träffa vår dotter. Hela livet är på väg att förändras. Till det bättre. En fantastisk månad! Förmodligen vår livs bästa. 

 

Lugn bara lugn. 

 

Har även haft en riktigt, riktigt bra natt. Somnade vid 22. Var uppe en gång och gick på toaletten vid 2-tiden. Sen sov jag ända till 7. Fantastiskt! Inget konstant springande på toaletten. Ingen vaka från 4.00. Hjälper mig defintivit att vända katastroftankarna också ;) 

Avslutningsvis skulle man kunna säga att tiden gick fort och var väldigt lång på samma gång. Men det är vi ju vana vid, vi ofrivilligt barnlösa! ;) 

Har under min sjukskrivning kommit till insikt med att min självkänsla förmodligen är lika med noll. Jag är extremt fokuserad och avundsjuk på vad alla andra gör/har/kan. Och upplever att mina kunskaper/erfarenheter/drömmar är näst intill meningslösa (den ofrivilliga barnlösheten har inte bättrat på den känslan). Köpte en av Mia Törnbloms böcker - vilket bar mig emot ordentligt. Jag ogillar ofta det där som blir fruktansvärt populärt och inne. Så pass mycket att jag inte vill ta i det med tång. Började redan när jag var en sprudlande 8-åring som vägrade ta på mig trumpetbyxor. Trots att alla andra hade det. Har heller aldrig sett en Harry Potter film/läst en bok - för det fixar jag inte, ett tag var allt Harry Potter vilket resulterade i att jag direkt ogillade honom och hysterin kring honom. Så - Mia Törnblom har haft extremt svårt att fånga mitt intresse. För några år sedan var hon överallt. Alla läste en bok med henne. Alla gick på hennes föreläsningar. Därmed undvek jag henne.

 

Men i sjukdom ställer sig allt på sin spets, och jag tänkte - va fasiken. Jag undersöker vad det där är - självkänsla. Har bara tagit mig igenom ett par kapitel, men känner igen mig. Inser att det där är ju jag - en sån som inte har någon självkänsla. Mitt självförtroende är, eller har iaf varit, på topp. Men jag mäter allt jag gör i prestation och resultat. Aldrig någonsin ger jag mig själv en klapp på axeln och tänker att "jag gjorde så gott jag kunde - och jag är duktig för att jag är jag" - jag är alltid missnöjd. Alltid.

 

Dessa kapitel blev ett litet uppvaknande för mig. Jag måste ta mig igenom fler. Men jag känner mig liksom lite rädd för vad jag ska hitta där inne i mig. Hur blev det så här? För jag har ju haft en bra uppväxt, fina föräldrar, roliga syskon som jag slagits och lekt med och älskat, fantastiska vänner, bra betyg i skolan, duktig på det mesta jag företagit mig, ansvarsfull, målmedveten, företagsam, you name it - men jag har alltså ett bra självförtroende. Jag älskar inte mig själv, mitt riktiga jag. Bara de saker jag tar mig för, när jag "lyckas".  

 

1. Jag behöver hantera min egen självkänsla.

2. Jag måste föra detta vidare till mina barn. Jag vill inte att de går in i väggen när de är 30 för att de inte älskar sig själva.

 

Eftertanke.