dujaghanvi.blogg.se

Helgen börjar närma sig, och med den en större släkttillställning i dagarna två. Kommer bli jättetrevligt, men har ju ett litet dilemma. Tänkte först att jag skulle berätta för dem, för att slippa "tjuvfyllapå" alkoholfritt vin i glaset - men eftersom jag ännu inte hunnit träffa min mamma och pappa som jag vill berätta för före släkten såklart (de bor långt bort och är på väg "hitåt" - men hinner inte träffa dem idag, det måste vänta till måndag) så kommer vi att hålla tyst. 

 

Så med på kalaset är min syster som vet. Min bror och hans fru tänkte vi också berätta för på tu man hand. Så att vi iaf har tre partner in crime. 

 

Kommer nog gå bra, trist att man inte dricker en droppe och ändå inte kan använda bilen som färdmedel bara...riktigt opraktiskt. Men det får kosta det helt enkelt. 

För första gången någonsin ska jag genomföra VUL av en trevlig anledning. På måndag händer det. Då ska vi få se hjärtat slå. Om det nu gör det. Men det tror jag - jag känner mig positiv och tillfreds just nu. Det ska dessutom bli extra roligt för min mans skull. Jag tror det kommer bli mer verkligt för honom då. Och jag tror att behöver det för att förstå. Tänk. Till slut. Han ska bli pappa! 

Min älskade vän som i april födde barn och som i juli var tvungen att begrava sin fina lilla, är gravid. Hon trodde att det var dags ca 24 april. De är såklart glada, men också med en konstig känsla. Jag förstår det. Konstigt vore det kanske annars? Men jag tror samtidigt att detta är just vad de behöver. För att orka vidare. För att hitta tillbaka till glädjen igen. Även om sorgen aldrig riktigt kommer läka. 

 

Ett glädjande besked. 

 

Jag berättade inte om mig för henne. Vet inte om det är fel eller rätt? Jag ville bara inte. Inte nu. Jag vill suga lite på karamellen inför vissa. En liten stund till. 

De tycks ha smält det nu. Våra älskade brorsbarn (på min makes sida). Igår fick vi lite glädje och varsin t-shirt när vi kom hem från jobb, lägenhetsvisning och en spontan thaimiddag. De hade tecknat på varsin t-shirt som vi fick. Den ena innefattade mig själv, doktorn, bebis som var på väg ut (fantasin är det inget fel på) samtidigt som hon även ritat en spermie - eftersom hon precis lärt sig att det är det som behövs. En snopp, en "snippa" (som hon själv säger) och en spermie. Klart. Tänk om det var så enkelt! Härligt med naivitet ibland. Brorsonen lät maken vara med på sin bild, han, jag och bebisen - iförd en sjukhusskjorta. För det måste man ha på sjukhus sa han.

Sötnosar. De kommer bli härliga kusiner och fantastiska barnvakter!

Nu vet min mans hela familj. Och dagen, och nyheten, gjorde inte helt oväntat succé. Min svärmor grät, mina svågrar grät och min svägerska grät. Också lilla 94-åriga mormor. Alla med andra ord. Men vi har bett dem ligga lågt och hålla det för sig själva tills vi säger att det är ok. Vilket får vänta i fem veckor till. Hoppas allt går bra. Vi passade även på att berätta om våra långt gångna ivf-planer. Det var skönt. Nu vet de allt. Och kan också lägga förväntningar och förhoppningar utefter det. Dela glädjen idag. Men också eventuell sorg om vi skulle hamna där. Det ska vi inte.

De blivande kusinerna kändes måttligt intresserade. Kanske att de känner av en smula möjlig konkurrens. De har - som enda barnbarn - fått en hel del uppmärksamhet under hela sina liv. Nu kommer de få dela lite. Det kommer säkert gå bra när de väl förstår och får tänka lite. De kommer dessutom bli förträffliga barnvakter om några år! :)

Somnar med ett leende på läpparna. I kväll igen (Hoppas dock att toalettbesök under natten inte håller mig sällskap - de har haft en förmåga att göra det den senaste veckan. Men återigen. Jag klagar inte, konstaterar bara. Bring it on bara. Det är SÅ jävla värt det).

I 1,5 år har jag klämt och känt och undrat och tänkt att "jo - men nu känns det lite konstigt, nu är jag nog lite gravid ändå". Varenda gång har det förstås varit falskt alarm. Vilket har gjort att jag och mina bröst inte är särskilt förtjusta i varandra. Eller iaf inte jag i dem. Nu har de valt att börja irritera mig på annat vis - vilket jag för övrigt noggrant påpekar att jag välkomnar - för allt som tyder på att graviditeten fortlöper är fantastiska nyheter. Iaf, nu börjar de bli så stora att de liksom pluppar ut lite på kanten utav bh:n. Inte så attraktivt om du frågar mig. Inte alls faktiskt. Så jag inser nu att jag är i behov av bhinköp. Frågan är då - hur mycket till har de tänkt att växa? Förmodligen inte bara en storlek till om de redan valt att närma sig en storlek större. Blir intressant. Och maken som är en "bröstperson" är betydligt bättre vän med brösten och deras plötsliga tillväxt - kul att man kan göra någon glad.

Ringde och berättade för min fina lillasyster idag. Hon blev så glad :) Härligt, hon ska bli moster i april! Hon blev lite skakig sa hon, fast "bra skakig". Åh, måtte allt gå bra!

Fortsätter att försöka mörka detta. Det är svårt - speciellt när jag tidigare varit den som drar igång AW:s, fixar middagar och "dolar" i största allmänhet. Min man är sommelier varför det i mångt och mycket förväntas goda viner i vårt sällskap. Det blir knivigt att dölja. 

 

Jag vet inte vad som är rimligt eller ok? Men vi har iaf bestämt att min mans familj får veta i helgen. Min familj helgen därpå. Jag hoppas att vi inte får ångra oss. Men som sagt, blir det missfall så blir det, och det kommer vi ändå berätta. Och då är det roligt att komma med något trevligt först! 

Har fått höra om ännu en graviditet. Känner glädje. Vi har snart lyckats skrapa ihop en egen mammagrupp! 

 

Lägenhetsvisning idag. Besvikelse. Nya tag, nya lägenheter. Den blir det iaf inte. 

Imorgon bär det av till Gotland. 2-dagars bröllopsfirande. Ska bli fantastiskt! Men det blir inget bubbel i glaset, eller rödvin till köttet. Kan tyckas en aning tråkigt. Men så fruktansvärt efterlängtat att vara förbjuden att inte dricka ett glas vin. Ser riktigt, riktigt mycket fram emot det! 

Ännu en vän har lyckats! Efter att ha försökt i 1,5 år och med två missfall bakom sig ville det sig! Jag ringde henne för att tidigt berätta om mitt för att jag ville att hon skulle veta tidigt. Jag har vetat om hennes graviditeter och missfall tidigt. Hon blev överlycklig av mitt besked varpå hon fick ur sig att också hon är gravid. Augusti är blir bara bättre och bättre! (peppar, peppar) 

Två dagar i rad har jag nu vaknat runt fyratiden och inte kunnat somna om. Tusen tankar snurrar i huvudet. Konstant. Ge mig mer trötthet. Illamående. Foglossning. Eller vad fan som helst?! Jag kommer ändå inte kunna sluta le!

Testmissbrukare som jag då bevisligen är tog jag igår kväll ännu ett test. För att verkligen försäkra mig om att jag såg fel igår morse. Jag såg inte fel. Det var ett plus igen. 

 

Så vad händer nu? Lycklig men ändå lite skamsen över att gå ifrån att behöva skriva av sig och vara arg, sur och ledsen till att augusti nu förvandlats till en lyckans månad bara två månader efter att jag kände att nu är det bloggdags. Om jag inte ska tillåta mig själv att explodera av frustration.

 

Så hur blir det nu? 

 

Dessa dryga cirka 15 månader har lärt mig massor. Jag är på ett sätt tacksam över att jag blev en del av denna värld som jag hoppas så få som möjligt blir en del av. Ödmjukhet inför livet har det framför allt gett mig. Ödmjukhet, kunskap och lärdom om vad så många kämpar för att "skaffa barn". Skaffa barn låter som den enklaste saken i världen. Det är det inte. Verkligen inte. Jag önskar fler visste. Fler förstod vad många går igenom. 

 

Ska nu ta mig en funderar på om detta ska utvecklas till en annan typ av blogg. Med förhoppningen att allt går bra fram till den 20 april.

Tänk vad lite urin i en mugg, en bit plast och texten "gravid 2-3" kan göra med två människor. Hela morgonen och dagen har vänts upp och ner. Vi är gravida. Hur fan gick det till undrar jag? Jag känner ju ingenting. Mer än en enorm glädje. Och lite skam över att äntligen ha "lyckats" när det finns de som har det värre, som har väntat längre. 

 

Men idag ska vi fira. Att det äntligen är vår tur att gå från han&jag till vi. Du, jag & han. 

Fortfarande inte fått någon mens. Införskaffat digitaltest. Om den inte kommer inatt blir det test imorgonbitti. Och jag hoppas och vill så fruktansvärt, fruktansvärt mycket. Men vågar inte tro att det slutar här. Eller snarare börjar. Har varit i denna självömkande soppan så länge nu att jag nästan vant mig. Nästan blivit bekväm i skiten. Är det möjligt? Galen var ordet tidigare i bloggen. Vidhåller ordet galen. 

Tänkte bespara mannen just denna känslomässiga bergodalbana och inte prata om spökstrecket. Naturligtvis kunde jag inte heller hålla det - och borde förstås inte heller. Detta är ju även hans resa, men utan att kunna kroppsligt känna så mycket som jag. Varför ord naturligtvis är ännu viktigare för honom. Summan av kardemumman. Han vet om spökstrecket. Vi tar ett mer förlitligt dyrt test imorgon. Men förhoppningarna är låga. Mensvärken kommer krypande lite till och från. 

Mensvärken kommer krypande - förstås. Ja, det blir nog söndag ändå då. Fan. F.A.N. Helvetsjävlaskit vad jag är trött på det här. Helt sjukt vilken jävla situation man hamnat i. Trodde aldrig att det skulle vara möjligt. FAN.

 

 

Visade sig att det var en mycket fin lägenhet, vi skulle kunna bygga om och förhoppningsvis göra oss en slant. Dock mycket pengar. Och tyvärr någon pågående tvist i föreningen som inte känns helt bekväm. Vi suger på karamellen en smula - fast sugna är vi! 

 

Middag efter visningen. Mysigt som alltid med Anna. Vin för mig. Alkoholfritt för henne. Önskar att vi båda hade varit tvungna att hålla oss till alkoholfritt. En "uppoffring" att glädjas åt. 

 

stiltje. Skönt med fredag. Nästa vecka kommer kallelsen. Kommer kasta mig över brevlådan varje dag. Härda ut tills dess. Och sedan börja planera för kommande behandling. Både i kalendern och i psyket. Det kommer gå bra! Kommer vara en av dem som första ivf:en fungerar på! Ja. Sa måste det vara. Hoppas. Längtan är stor! 

 

Trevlig helg! 

Lägenhetsvisning idag. Visserligen något vi ägnar många söndagar och måndagskvällar åt. Men har en liten extra förhoppning om denna. Vi får se om det kan vara något? Att bo i en kappsäck är lite jobbigt kan jag konstatera. 

 

Trevligt det vore att ha en flytt att tänka på. Ett nytt hem att inreda och glädjas åt. Även om ett hem inte känns komplett utan barn. Nej. Det gör ju tyvärr inte det. 

I januari/februari/mars 2015 har jag och min kära vän Anna bestämt oss för att vara 1 månad föräldralediga tillsammans - och med våra män. Och med våra barn. Som vi förhoppningsvis har då. Anna kommer ha två. Jag kommer ha ett. Det måste bara bli så. Då ska vi åka till Thailand. En lång skön månad. 

 

Drömmer mig bort och kollar in lägenheter och villas att hyra där nere. Det kommer bli en fantastisk månad. FANTASTISK. Ska bara fixa en sak först. En liten, liten detalj. 

Åter på jobbet. Det var den semestern det.. Tiden går fort - alldeles för fort!

Idag öppnar st Göran. Undrar om de har lika många mail i inboxen som jag ;) kanske skulle ge dem veckan på att höra av sig? Eller kanske inte? Vi får se hur ångesten ter sig. Blir det för mycket under veckan så ringer jag.

Funderar stilla - kan det vara så att vi slipper detta? Kan jag vara gravid av mig själv denna gång? BIM på söndag. Tänk om allt bara kunde vända. Tänk om?! Parkerar tanken. Jobbar vidare.

Sista dagen på semestern. Känns lite tungt. Men det ska nog gå bra. Det betyder att St Görans öppnar inom kort. Och det betyder förhoppningsvis början till hjälp inom kort. Och det är förstås förenat med lycka och spänning!

Vi har nu även invigt min mans bror och hans fru i situationen. De är härliga människor, och vi tycker hemskt mycket om dem. Det känns skönt att inte behöva hymla om detta för dem. Speciellt i och med att behandling påbörjas och de ändå skulle kunna avläsa att något "är på gång". Dessutom bor vi hos dem några veckor nu. Något annat hade varit ohållbart.

Längtar ihjäl mig. Och ett litet, litet hopp finns fortfarande att det ska ha "tagit sig själv" förstås. Men ömheten i brösten är här nu. Dessutom en smygande mensvärkkänsla. Och detta gör hoppet lite, lite mindre. Men. Hoppet är som bekant det sista som lämnar en. Vi kommer bli föräldrar en dag. Förhoppningsvis under 2014.

32 dagars väntan hittills denna mencykel.

1. Väntan på att mensen ska ta slut.

2. Att det ska bli cykeldag 5 så att pergotime kan ätas upp.

3. Att pergotimekuren ska ta slut så att man slipper äta den. 

4. Att ägglosningen ska komma. 

5. Att mensen ska komma. 

 

Och däremellan en massa stress. Har vi haft "tillräckligt" med sex? Varför har st Görans stängt på sommaren? Kommer de att ringa första veckan när de har öppnat? Kommer det ta en månad - det skulle ju inte ta mer än 1-2 månader från att jag ringde och ville ta del av vårdgarantin? Ångest. Väntan. Stress.

 

Jag borde verkligen lära mig slappna av. Är det någonting som stressar mig så är det detta. Och hur ska man kunna koppla bort det man allra helst vill? Ja - kom ihåg det när ni ber en ofrivilligt barnlös "slappna av". Det hjälper säkert. Bra tips. 

Berättat för mina föräldrar. De drog en kommentar - nu när vi letar nytt boende - om det fina i att välja ett barntätt område och gärna en trea för plats med barn. Då kom det. Behövde få ur mig det. Och hade tänkt det i alla fall. 

 

De visste inte ens vad IVF var. Skönt. Att inte behöva vara insatta i det. De tog det bra. Och tror förstås, liksom alla andra, att det bara handlar om stress. Jag orkar inte ens gå in på det. Men, nu vet de. Och det är bra inför stundande hormonbehandlingar och annat crap som kommer dyka upp i samband med detta. Dessutom - ingen mer hint om barnbarn - det är ett som är säkert. 

 

Bara svärmor kvar. Den största förespråkaren av barnbarn. Som t.o.m. blir sur över att vi inte skaffat barn än. Det har jag bara skrattat åt fram tills tiden gick efter att vi bestämt oss för att nu är tiden kommen för barn. Jag skrattar inte längre. Blir däremot jävligt sur. Därför ska vi berätta för henne. För de kommentarerna orkar jag inte med mer.

 

 

Chocken över att en bästa vän blev på smällen - utan att ens försöka - är pretty stor. Lite som en käftsmäll till. Men vad ska de göra? Vänta i fem år på oss?

Tänk vad orättvist livet är. Vissa blir gravida genom att titta på varandra. Vissa tar det 5-6 år för. Vissa måste vara med om att begrava sina barn. Var är rättvisan? Livets nyckfulla hantering av öden.. Konstaterar att det finns I.N.G.E.N. rättvisa i detta. Inte alls. Man får bara finna sig in i ledet och acceptera den lott man drog.