dujaghanvi.blogg.se

Gråten. När tar den slut? Vaknade gråtandes i morse. Ångest. Det trycker mot bröstet. Läkaren idag. Ska bestämma om vi ska skrapa eller äta tabletter. Vill skrapas. Vill få bort allt och börja om, när vi orkar igen. Skrapa bort det lilla liv som vi kämpat så för att skapa. Jag kan inte förstås att det händer. Kan inte. 

Känns som ett stort jävla skämt. En riktigt jävla dåligt ett. Jag förstår inte hur allt kunde vända till detta? Hur 1,5 års försök, plötsliga glädje som höll i 8 veckor för att sedan bytas ut till det här. Det känns inte rättvist. Inte ett dugg jävla rättvist. Är då arg, ledsen och har sån ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen? Är det inte meningen att vi ska få bli föräldrar? Va fan händer? 

 

Tillbaka i det där svarta hålet jag befann mig i för knappt ett år sen. Jag kan inte ta in att det har hänt. Jag vill inte. Vi är tillbaka på jag och han. Lycka kan ryckas ifrån en förbannat fort.