Kurator
Kuratorn igår på sjukhuset var inte den bästa upplevelse jag haft. Hon kändes mer intresserad av att själv prata än att låta oss prata. Plus att samtalet riktades främst till mig. Det stör mig. Det är vi som förlorat ett barn (det är så jag ser det, alla andra tycker kanske att det är ett embryo och inte mycket värt eftersom det inte var funktionsdugligt iaf - men för mig är det vårt första riktiga försök till ett barn). Det är inte jag som förlorat ett barn. Min man är lika ledsen han. Javisst det är jag som ska opereras. Javisst det är min kropp vi kommer få vänta på ska återställa sig. Men det är vi som gör det här. Det är vi som ska bli föräldrar. Det är vi som sörjer något ingen annan kan sätta sig in i, det är vår upplevelse.
