Den egentliga anledningen till att jag uppdaterar just nu är en händelse i livet. Ett behov av att skriva av mig. En annan typ av ofrivillig barnlöshet än jag själv upplevt. En av mina bästa vänner har i dagarna upplevt sitt andra missfall. Denna gång i vecka 21. Hon har fått föda fram ett dött barn. Min sorg för dem och deras situation har inga gränser. Vad gör det att man bli gravid på en kvart om det slutar så här? Åh vad jag önskar att det aldrig hänt. Åh vad jag önskar att man kunde hjälpa till och trolla bort det de nu måste gå igenom.
Det finns liksom inget slut på eländet. Hur många det är som kämpar och av olika anledningar inte når fram till målet.
Jag har den fantastiska förmånen att ha nått målet. Vi har vår lilla älskade tjej här hos oss. Hon kan vara världens gnälligaste och jobbigaste. Men hon är en fantastisk krabat som lär sig saker snabbare än jag hinner blinka. Vi har haft en period av jobbiga nätter. Men vad gör det när hon är här? Hon ler så fort man tittar på henne, hon skrattar högt, har lärt sig att sitta, kan själv ta sig fram (nåja - än så länge är det bara bakåt faktiskt..och det kostar en hel del frustration ;) är sprudlande glad i sin gåstol som faktiskt hjälper henne framåt, hon älskar sitt lock till nappflaskan som hon dricker vatten ur (varför köpa dyra leksaker?), hon är kittlig på magen och på ryggen, hon vänder sig så fort man lägger ner henne, hon blir ännu gladare när hon får stå upp. Och ni ska se när hon ser sig själv i spegeln! Herregud, vad jag önskar att jag blev lika lycklig när jag såg mig själv i spegeln! Hon äter mestadels nu. Burkmat till största del. Sin mammas kokkonst är hon tydligen inte så imponerad av?! Det tuttas en del på natten när hon använder sin mamma som napp. Och någon flaska ersättning slinker ner här och där när maten inte passar. Sex månader och åtta dagar har vi haft äran att vara hennes föräldrar! 9,3 kg tung och 70 cm lång - stor liten dam ❤️
Gud vad jag älskar min lilla skatt! Det kittlar lite i syskonerven. Men än är vi inte riktigt där. Vi vill njuta av Nellie först. Men skulle det hända "av sig själv" är vi lyckliga. Vi skriver idag på för en större lägenhet och avvaktar en stund till med hus trots allt.
Mammakilona är puts väck! Promenader och amning tror jag tillslut blev nyckeln för mig. Samt ett par veckors strikt lchf för de sista tre kilona. Skönt - även om det är en bagatell i sammanhanget! Nellie blev aldrig riktigt kompis med att sitta i en stillastående vagn varför mammaträningen blev väldigt svår för mig. Men det gick ju iaf! I sommar blir det lugnt och skönt har vi tänkt, förutom flytt då! Vi ska upptäcka Stockholm, vår hemstad, till fots. Jag och min älskade lilla familj!