Idag
Idag för ett år sedan skrapade vi bort det lilla liv som vi äntligen hade lyckats skapa efter konstaterat MA några dagar tidigare. Den känslan vill jag aldrig uppleva igen. Jag grät i flera dagar, i veckor, det fanns liksom inget slut på sorgen. Konstigt. Konstigt hur det kan vända till att stå här i vecka 36 och bara invänta de dagar och veckor som är kvar tills vi äntligen får bli föräldrar istället. Känner mig ännu mer tacksam över att det gick till slut.
Jag blir fortfarande oerhört ledsen när jag tänker på det. Grät en hel del igår. För det är ju liksom, för mig, en liten person som vi aldrig kommer få träffa. En liten person som vi gjorde. Ser det inte riktigt som alla andra: ett missfall, något som var naturens gång, och alla de där peppande kommentarerna man kan få. Jag förstår att det var så. Men för mig var det så mycket mer än så, det var ett barn. Ett barn som jag skulle varit mamma till idag. Ett barn som vi längtat så otroligt mycket efter.
Om några veckor är jag mamma, "på riktigt". Det är nog det enda som kan trösta. Och tacksamheten är oändligt stor!
