En vän
Jag har en vän vars barn gick bort. Det var hemskt och tragiskt. Är naturligtvis fortfarande. Och vi levde i hopp och förtvivlan i många månader för vi visste inte om barnet skulle bli bra, om hon skulle försvinna innan hon ens hann börja sitt liv? Hon blev lite drygt tre månader.
I sex månader försökte jag med alla medel vara ett stöd. Vi kom överens om att de dagar när hon inte orkade så svarade hon helt enkelt inte. Men då visste hon iaf att jag fanns här, för att älta, gråta. Då när lilla stjärnan var sjuk men fortfarande kvar hos oss. De befann sig på ett sjukhus långt bort och jag gjorde vad jag kunde. Förutom dagliga samtal och sms hälsade jag på, på sjukhuset så fort hon bad om det. Det fortsatte naturligtvis efteråt också. När stjärnan flög till himlen. Fram till mitt missfall.
När mitt missfall kom tappade jag fotfästet. Jag orkade inte ens med mig själv. Och klarade inte av vardagen. I det ögonblicket skrev jag ett långt mail till henne. För jag orkade inte prata. Om allt som varit. Hon visste inget om vår ofrivilliga barnlöshet förrän då. Men jag berättade om all frustration och sorg den senaste tiden. För att hon skulle förstå. Hon sa då, i den stunden, att hon var så glad som hade mig. Som gav henne allt stöd trots att jag var mitt uppe i min egna livskris. Dessvärre fortfarande är.
Sen sa hon inget mer. Inte på över en månad. Absolut i.n.g.e.n.t.i.n.g.
Så plötsligt en dag började hon ringa igen. Jag orkar inte och vill inte prata med henne. Jag svarar inte. Har inte bestämt mig för om jag är barnslig eller inte? Men jag har gjort upp med mig själv att jag bara ska ägna tid åt dem som ägnat tid åt mig tillbaka. Åt dem som inte bara tar energi utan också ger.
Jag vet inte om det är egoistiskt? Men kanske vände jag mig lite till henne för att få förståelse och tröst. Från någon som varit med om något värre. Men blev så besviken när jag bara fick tystnad tillbaka. Hon är mitt uppe i sin nya graviditet.
Jag känner mig oerhört sårad av detta. Och vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur det?
