Det brast
Har lyckats hålla upp en ganska glad och positiv fasad ganska länge nu. Dölja att varannan tanke tillägnas missfallet och det barn som skulle blivit, som vi längtat så till. Men när jag läste avslutningen i boken Missfall så brast det totalt. Har haft en riktig bölsession med min svärmor, som kom hit i precis det ögonblicket. Det var jobbigt och skönt på samma gång. Och uppenbarligen välbehövligt. Min svärmor förstår, hon har varit med om tre själv, varvat med sina fyra barn. Alla har sin sorg i livet. Och man klarar det på något vid.
