IVF-kliniken
Då har vi gått igenom allt inför ivf. Jag har stuckit sprutor i min egen mage för att prova. Det trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle göra för två år sen. Det kändes läskigt, men gick bättre än förväntat. Vi har diskuterat, vänt och vridit på detta tillsammans med läkaren. Och kommit fram till att vi kör två pergotimekurer till. Sen går vi på IVF. Läkaren gav oss "mycket goda chanser" - för vad det är värt, går ju förstås inte att lova något. 50-70% chans att lyckas. Är det en glädjekalkyl? Vet inte - men trevligt att höra förstås.
De var mycket trevliga och omtänksamma på kliniken. Vilken skillnad mot behandlingen vi tidigare fått på sjukhus. Möjligen har jag inte så höga krav efter alla sjukhusbesök, men ändå. Lugnt, vänligt. Och massor av andra par i samma/liknande situation. Bara det känns bra. Missförstå mig rätt. Men man känner sig som en i mängden där. Till skillnad från att sticka ut i en grupp där alla har barn/är gravida.
Det är med någon slags ångestfylld glädje som vi nu kommer att motta denna hjälp i januari. Ser fram emot det, men vi ville ändå ge oss själva en chans till. Och det blev två eftersom de förstås har stängt över jul. Jag antar att det löser sig i januari senast då. Jag vet inte om vi är dumma som tagit beslutet att ge det två pergotimekurer till? Jag har inte bestämt mig för svaret på den frågan än. Det lär väl utvisas svart på vitt. Man slutar ju aldrig hoppas - och tur är väl det.
