På tåget
Undrar hur länge man ska behöva bita ihop. Alltid le fast man gråter inombords. Är så fruktansvärt trött på det. Orkar inte glädjas åt andras graviditeter, orkar bara inte. Kan för mitt liv inte släppa missfallet. Som tog sån jäkla tid att skapa. Helt oförståeligt. Hur kan "alla andra" bara bli på smällen och sen blir det barn 9 månader senare?
Deprimerande inlägg. Jag är bara så jävla trött på det här!