Psyko
Just nu måste jag verkligen framstå som ett riktigt psyko. Idag har jag slitits mellan hopp och förtvivlan. Och fram och tillbaka igen. Och det är precis vad den här bloggen är till för. Ett andningshål för mig.
Det visar sig att jag har underskattat svensk sjukvård och bara tagit för givet att vi är körda på ivf-kliniken, iaf på landstingets bekostnad. Det visar sig att det är vi inte. För vi har fortfarande inga barn. Mailade ivf-kliniken i ren desperation. Hon beklagade vårt missfall och ska skicka en ny kallelse. En ny kallelse! Grät lite av glädje. Tårarna är aldrig långt borta för mig just nu...
Visserligen och säkerligen, blir vi satta i kö. Men vi är med i rullarna iaf. Om det nu inte plötsligt visar sig att vi kan själva (nåja - mha pergotime) igen. Känns som en oerhörd lättnad. Ivf kanske inte heller är svaret. Men vi är återigen garderade iaf.
Glädje och hopp. Känns välbehövligt.
