Berörd
En läsare har mist sin lilla i magen. Och jag gråter. För hennes skull. För deras skull. För alla som måste gå igenom ett missfall. Över minnet av vårt missfall. Det är så hemskt och fruktansvärt att gå igenom det, det trodde jag aldrig förrän jag själv gjorde det. "Naturens gång". Ja - men inte fan blir det lättare för det!
Man får sörja. Är det ett barn, och inte naturens gång för mig, så är det ett barn man förlorar. Oavsett hur liten räkan är som dansat runt där i.
Jag var hemma några dagar i samband med missfallet, och sen skrapningen, en vecka sammanlagt ungefär. Jag behövde mer. Några månader senare blev jag sjukskriven p.g.a. akut utmattning och ångest. Ett resultat av att jag inte tog hand om min sorg ordentligt när det hände.
Ta hand om er där ute!