Så HÄR långt har vi aldrig varit förut (vecka 12, 11+6)
Äntligen får jag säga det. Och med ultraljudsbilderna från kubtestet i min hand känns det magiskt. Så HÄR långt har vi aldrig varit förut! Att göra kub idag gick bra. Det slutade inte i tårar och skrapning. Eller iaf inte tårar av ondo. Några glädjetårar blev det allt! Men vi fick gå lyckliga därifrån. Nu kan jag ta in det tror jag. Nu vågar jag tro på att jordgubben troligen vill träffa oss i november!
Resultatet på själva provet var också bra. Bästa resultatet man kan få, 1:20000 i risk.
Jag trodde i min enfald att "bara jag blir gravid så blir allt bra igen". Men de här 12 veckorna (vilket faktiskt är tre månader!) har varit jobbiga. Riktigt, riktigt jobbiga. Det är inte många ggr jag trott att det faktiskt ska gå vägen. Överhängande ofta har jag istället trott att det ska skita sig när.som.helst. Det har oftast varit en fråga om när, och inte om.
Nu vill jag få lov av mig själv att slappna av. Kanske rent utav tänka på annat en stund och försöka bara må bra. Jag mår bättre och bättre. Men riktigt kunna slappna av och planera in roliga helger och kvällar nu när också våren också ler mot oss. Inte bara fokusera på graviditeten utan även hitta tillbaka till mitt liv i övrigt. Jag ska lova mig själv det, att de här sex kommande månaderna ska tillägnas mig. Sen får jag nog glömma mig själv en stund och fokusera på någon annan. Så fram tills dess kan jag med gott samvete skämma bort mig själv, genom att jag göra saker jag mår bra av.
