Vecka 11 (10+0)
Ja det tar sig! Önskar fortfarande att jag kunde skriva "så här långt har vi aldrig varit förut", det har vi ju dessvärre. Men då hade vi inte sett en liten levande i slutet av vecka 10 dansa runt framför våra ögon! Jag känner att jag lite smått börjar tro på det här. Att jag landar lite i det. Lite till för varje dag.
Igår surfade jag lite barnvagn till och med. Inte för att det är något vi ska införskaffa nu. Men mest för att få vara i känslan, känslan av att bli föräldrar!
Mina symptom har avtagit något de senaste dagarna. Inte lika öm i brösten, knappt alls. Men de känns stora och lite uppblåsta. Det var ett tag sen jag kände av växtvärk. Men det ömmar liksom i magen och den känns varm - som att det pågår något där inne. Och det gör det ju faktiskt. Dessutom är jag inte alls lika trött längre. Somnar inte på dagarna och har svårare för att somna på kvällen.
I påsk har vi bestämt att vi ska berätta för våra föräldrar. Vi har inte vågat tidigare. Vi har velat göra allting annorlunda mot sist. Så min och hans bästa vänner är de enda två som vet. Och efter kubtestet berättar vi för syskon och vänner. I den ordningen. Många vet att vi håller på med ivf, och jag har ljugit ganska friskt om insättning i förra veckan. Men de får ta det. De får hantera att det är så här vi ville göra. "Ingen annan" säger ju något förrän efter vecka 12, så ibland kan jag bli irriterad över att vi förväntas berätta hej vilt om detta. Även vi har ett privatliv. Men det har jag redan skrivit ett helt inlägg om ;)
