Mars
"Jo men jag har tagit beslutet att lämna min familj om tio år för att åka till Mars, och för att aldrig någonsin komma tillbaka, för det går inte att komma tillbaka". Hur tar man det som familj? Som fru till en man som tycker att forskning och rymden är viktigare än dig och ert gemensamma barn! Visst - vi runt omkring får väl vara glada att det finns människor som gör sånt. Men hur är det att stå nära, bredvid, att bli bortprioriterad?
Och säg nu att han inte blir uttagen. Han får inte följa med. Men han har ändå visat klart och tydligt vad han prioriterar. Vill man leva med en sådan man? Köper man läget och tänker "tur att han inte fick åka, nu kan vi fortsätta som familj"?
Mystiskt. Fascinerande. Galet. Skrämmande. Allt på samma gång!
Nej, är glad att min mans ambitioner, och mina egna också för den delen, stannar här på jorden.
