Sprutor
Trodde aldrig jag skulle säga det: Men sprutorna går som en dans nu. Mycket trivsamt. Men jag kommer inte att sakna dem, även om jag skulle klassificera vårt förhållande som bekanta på skalan, inte nära vänner, men bekanta. Nära vänner kommer vi nog aldrig bli. Förhoppningsvis är det bara tre menopur, tre orgalutran och en ovitrelle kvar. Hoppas, hoppas. Längtar till tisdag och bra besked!
Imorgon börjar allvaret igen med jobbet som ska lösas. Jag ska utredas. Jag som tyckt att människor som "gått in i väggen" borde rycka upp sig - jag har lärt mig nu. The hard way. Jag vet hur det känns. Och jag ber tyst om ursäkt inför alla som jag tyst tänkt detta om förut. Man lär så länge man lever. Barnlösheten har gjort mig till en mer ödmjuk person. Ödmjuk inför livet, och vad som är viktigt i det. På det viset vill jag inte ha det ogjort. För på något vis har det gett mig en hel del. Det förutsatt att det faktiskt löser sig, förhoppningsvis inom några veckor. Vet inte vad jag gör annars?
