Att slitas mellan hopp och förtvivlan
Pratade med läkaren idag - som inte var på plats för att mäta äggblåsorna som genererats av pergotime dubbelkur. Han var ganska positiv trots allt och trodde nog ändå att pergon kunde ha haft något med ägglossningen att göra denna månad.
Han lovade att skriva ut ny pergotime om vi inte fick plats på ivfen denna månad. Känns som ett litet ess i skjortärmen måste jag säga. Så att slitas mellan hopp och förtvivlan är dagens verklighet. Kommer det vara så även resten av livet när vi väl fått barn? Jag tror faktiskt det. Välkommen till livet!
Tänk om allt bara skulle vända och vi kunde skita fullständigt i både pergotime och ivf. Tänk om vi är gravida NU! Egentligen vågar jag inte tänja tanken. Och med tanke på mensvärken så är chansen nästintill obefintlig. Men man hoppas ju. Precis när man är på väg att ge upp igen så börjar man hoppas.
