När vi såg det där positiva testet igen var det svårt att ta in. Jag var nästan helt nollad, och kände mig oförklarligt lugn precis i början. Vi hade pratat om att det kanske skulle bli svårt att känna glädje pga det som hände.
Vi var glada, men inte övertygade. Vissa om att livets stora glädje kan ryckas bort snabbt.
När vul närmade sig kom den stora nervositeten, jag försökte tänka att upprepade missfall ändå är relativt ovanligt, men dagarna innan kunde jag knappt andas faktiskt. Att se hjärtat slå var ofattbart. Inför VUL nr 2 var jag inte lika orolig. Jag kan fortfarande känna att det är lite jobbigt att jag mår så bra som jag gör, helst hade jag velat kräkas dagarna i ända, men jag kanske bara är en av dem som inte drabbas. De finns ju också.
Nu börjar vi våga tro på det här, när vi lämnade läkaren senast sa min man att vi kunde köpa barnvagn.
Oron kommer nog aldrig att släppa helt tror jag, men så länge det är hanterbarhet så är det ju ok.
Ibland kände jag
-Men va fan har vi sex för, det funkar ju ändå inte!
Och rädslan för missfall bleknar lite med veckorna som går. Men de finns fortfarande där, trots jag är i v 22.
Ibland byts de ut mot rädslan att det ska vara lika svårt att bli gravid en gång till.
Önskar att ni lyckas inom snar framtid!
