Så sant, så sant
Är nog sant det som sägs om att gravida kvinnor går "in i sig själva" mer och mer. Jag känner att jag blir mindre och mindre brydd av vad andra gör. Fler och fler saker lämnar mig oberörd och jag orkar inte riktigt ta in saker. Däremot har jag t.ex. extremt mycket energi till reflektion av bebisens rörelsemönster. Jag har extremt mycket vilja att köpa saker/sy saker, boa helt enkelt, inför bebisens ankomst. Helst känner jag att jag vill prata om bebisen oavbrutet med mannen. Vill inte prata om något annat alls faktiskt. Får bita mig i tungan ibland.
Trodde aldrig att jag skulle bli en "sån". Känns främmande och lite konstigt. Men kanske normalt, vad vet jag?
