Drömma
Sist, vid den första graviditeten, tillät jag mig själv drömma ganska friskt. Tänkte att "efter allt som varit kan vi ju inte dessutom drabbas av ett missfall". Jag hade fel. Det kunde bli värre. Nu undrar jag om man därför inte ska tillåta sig själv att drömma? För säkerhetsskull. Fast jag vill ju få drömma. Jag vill ju tro att detta går bra och att vi får barn i november. Det kittlar i magen när jag tänker på det. I så fall kommer vi ha en liten prutt på jul! Fantastiskt!
Ibland svävar jag iväg i det positiva. Men sen nockar djävulen ängeln som sitter på den andra axeln och så är jag tillbaka i negativiteten. Låt ängeln vinna för bövelen!
