För att lugna nerverna
För att lugna nerverna tog jag ett test idag. Inte för att det ger något egentligt svar (jag testade positivt ca en vecka efter skrapningen efter missfallet - visserligen svagt, men positivt), men mest för att få se det igen och försöka hitta lite styrka i det. Hade lite ångest innan, för tänk om det hade varit svagare.
Lyckligtvis var det inte så. TACK för det. Snälla, kan vi inte bara få bli föräldrar denna gång?! Jag gör vad som helst. Fast oavsett vad jag gör så är det redan bestämt om det kommer ske eller inte. Bara att vänta - jag vet ju det. Men det är så jobbigt. Jag är så fruktansvärt rädd. Rädd för att snegla iväg i veckoräkningen. Rädd för att ligga där på KUB-testet med klet på magen och få det kastat i ansiktet igen. "Nej, den här är lite liten för KUB-test". Panikångest. Svettningar. Inse att den återigen är död. Puh, jag målar verkligen fan på väggen. Jag vill bara måla över honom med vitt och vara glad! Glad att vi faktiskt äntligen är gravida. Inte vara bitter och sur och räkna med ett missfall.
Oj, vilket deprimerande inlägg detta blev. När allt jag ville säga egentligen var att testet blev jättepositivt idag. Tror jag nämnt ordet galen tidigare...;)
