Ruvardagar
Nu är det ju faktiskt slut på ruvardagar. Det var den sista igår! Också en milstolpe!
Mitt humör går i vågor. Ena stunden är jag så glad och förhoppningsfull som i förra inlägget. Ena stunden är jag på bristningsgränsen och tänker att det kommer gå åt h-e. Men mest är jag nog positiv ändå. Vilket känns skönt med tanke på vad vi gått igenom. Det ger mig hopp om mig själv som människa. Att jag trots allt i grunden är en positiv person, så som jag vill se mig själv - men egentligen inte sett på väldigt länge.
Jag funderar på om det är dags att börja jobba halvtid. Jag kan känna att det vore lite kul att jobba igen. Och det, det trodde jag aldrig att jag skulle säga.
- Brösten ömmar - fortsätt gärna med det! Det känns tryggt.
- Illamående, obefintligt.
- Trött? Ja, men jag sover så dåligt på nätterna så det har nog mest med det att göra.
- Mensvärk? Nja..lite ibland, och det trycker, liksom igår, neråt mage och ryggslut.
