Vecka 7, 6+0
Då har ännu en vecka till passerat. Och det är 9 dagar kvar till VUL:et. Jag känner mig ganska gravid. Uppsvälld. Den värsta ångesten och negativiteten har lagt sig. Men nu är det mer en likgiltighetskänsla, där jag inte kan göra något åt missfall. Inte göra något åt om det inte är något där. Jag kan inte göra något alls. Så jag orkar inte tänka på det. Istället har jag lagt min energi på att planera en kommande möhippa. Fixat med lägenheten så att vi kan fortsätta renoveringen. Och nästa vecka ska jag till läkaren och kommer då meddela att jag vill börja arbeta lite smått igen. Inte mycket, men 25-50% för att inte förhasta sig. Arbetsträning kommer jag gå som. Kommer bli bra och får dagarna att gå fortare.
P.g.a. omorganisationer kommer jag att få räkna med att vara arbetslös inom kort, en tanke som varken skrämmer eller oroar. Vi har en fördel på mitt jobb som gör att lönen kvarstår en bra tid efter att man blir övertalig i något sammanhang. Snarare ser jag det som en spark i baken att kanske komma ut och se något annat. Eller om jag blir kvar, i en annan form inom företaget. Båda scenarioin ser jag som en vinnarsituation för mig då det hursomhelst resulterar i att jag inte kommer gå tillbaka till mitt gamla jobb. Sen är det bara att hoppas att jag får mitt mest meningsfulla jobb någonsin i november.
Fram tills dess ska jag försöka njuta, så mycket jag bara kan, att jag kan ta långa promenader. Att jag inte behöver bry mig om tider. Att må bra, att omge mig med människor som jag mår bra av. Har en lång lista av människor som jag har undvikit under den ofrivilliga barnlösheten. Nu känner jag inte längre att jag undviker dem, jag väljer bort dem, av olika anledningar men med en gemensam nämnare: De tar min energi. Nu har de även tagit min energi för att jag har gått runt och varit arg på dem. Jag är inte arg längre. Jag bryr mig helt enkelt inte om dem. Kul om de mår bra, men jag bryr mig egentligen inte. De är inte längre en del av mitt liv. Och det känns bra. Hur hemskt det än kan låta. Satsar från och med nu på kvalité och inte kvantité. De som inte är kvalité bekommer mig inte.
En sak har jag märkt. Jag mår bättre av att berätta om vår situation. Jag hatar att ljuga. Och jag känner att varje dag som jag undanhåller vår ofrivilliga barnlöshet för någon så ljuger jag. Berättade för några till förra helgen. Känns inte alls lika laddat att träffa dem nu. Innan har jag dragit mig för det. Nu vet de (fast inte att vi är gravida i dagsläget, den hemlisen håller vi oss för oss själva en stund till och försöker njuta av) situationen. Och jag känner att jag kan prata med dem om jag vill, jag behöver inte spela någon som "kanske" vill ha barn "sen". Och jag kan även säga: "jag vill inte prata om det just nu". Det blir lättare för mig att inte bara vara ofrivilligt barnlös när de vet. Även om det kanske låter konstigt, och kanske borde ha exakt motsatt effekt. Nej, det känns bara skönt. Frågorna avstannar. De jobbiga är att folk tycker synd om en. Det är det enda som irriterar mig med att berätta.
