Snarkningar
I 11 års tid är det jag som klagat på snarkningar. Knuffat på honom när han sover, hållt för näsan på honom, ja rent utav dragit till honom emellanåt i ren desperation - jag måste få sova och snarkningarna gör det omöjligt!
NU, mina vänner, är det ombytta roller. Jag har t.o.m. lyckosamt nog fått det inspelat åt mig ;) Kanske inte den mest attraktiva inspelningen av mig själv - men det kanske inte heller är det mest attraktiva läget i livet just nu heller ;) Så det går väl liksom hand i hand. Jag snarkar järnet. Jag snarkar så att mannen vaknar. RIktiga sånna där "gubbsnarkningar". Såsom jag kommer ihåg att det lät om morfar när han sov. Det liksom dånade i hela huset. Så låter jag nu. Det låter hemskt. Samtidigt som jag tycker att det ändå är dags för lite pay-back-time för de senaste 11 åren... ;)
Funderar på om jag ska införskaffa något hjälpmedel, det finns ju en mindre uppsjö av saker mot snarkningar på apoteket. Men sen tänker jag "nej, då får han gå och införskaffa det själv och plantera på mig". För jag störs ju inte av det. Egoist - javisst! Jag är glad för de timmar jag lyckas sova. Och det är faktiskt mannen med, såpass att han är finkänslig nog att inte väcka mig trots snarkningarna...
Ja, så nu stoltserar jag med ännu en trevlig upptäckt i anslutning till graviditeten. Härligt. Borde nog göra en lista. Listperson som jag är. Det där med att "ja man får väl en vacker liten mage och det är det" är en sanning med modifikation. Jag som skulle springa runt och vara gravidsnygg, träna och hålla mig i form. Jo jag tackar jag - foglossningen och åderbråcken gör ju inte det direkt möjligt. Men vad gör det? Snart är hon här, vårt älskade lilla bär!
