Cool?
När vi plötsligt var gravida igen var det en chock! Jag tänkte att jag skulle vara cool och lugn hela graviditeten. Ta det för vad det är, naturligtvis hoppas att inget skulle gå fel, men kunna acceptera om det gjorde det, inte låta det påverka min vardag fullständigt. Att känslan av att redan ha ett barn, friskt och underbart, skulle göra väntan lättare. Nu har inget gått fel - så jag vet inte vad det skulle göra mot mig? Men jag är fullkomligt livrädd för missfall. Precis som sist. Jag känner att jag för allt i världen inte kan missta den lilla ärta som förhoppningsvis stökar på i min mage. Jag måste ha just den ärtan.
Jag började ganska snabbt oroa mig för att det kommer bli så nära mellan dem. Men inte ens det kan lugna mig. Att det på något sätt skulle vara ok att få missfall för att det ändå är första försöket, det opraktiska i att ha så tätt och vi har tusen möjligheter efter detta, nåja. Men förhoppningsvis är det ju inte sista chansen. Men nej, inte heller det gör tanken på missfall lättare. Nu ser jag bara fördelar med att ha tätt - tänk vad kul de kommer ha, vill inte ta ifrån dem det med ett missfall..
Är det för att sorgen som satt i sist är så tung att jag inte lärt mig hantera den? Att jag inte bearbetade det som hände hösten 2013? Det svarta hålet som fullkomligen omslöt mig. Men som också var början till slutet på barnlösheten.
Jag vet inte? Kan inte tänka positivt just nu. Tragiskt nog. Vill bara att det ska bli tisdag nästa vecka. Då vet vi. Då kan vi förhålla oss till vad vi vet då. Nu vet vi ingenting. Ärtan mår förhoppningsvis bra. Jag försöker inbilla mig det. Och, jag försöker få tiden att gå.
Haft en underbar helg! Nu måste jag smida planer för veckan så att den går fort.
