dujaghanvi.blogg.se

Ofrivillig barnlöshet, PCO, missfall, IVF, graviditet och slutligen livet som mamma.

Cool?

Publicerad 2015-12-07 08:58:56 i Försöknummer2, Graviditet, Hopp, Längtan, Missfall,

När vi plötsligt var gravida igen var det en chock! Jag tänkte att jag skulle vara cool och lugn hela graviditeten. Ta det för vad det är, naturligtvis hoppas att inget skulle gå fel, men kunna acceptera om det gjorde det, inte låta det påverka min vardag fullständigt. Att känslan av att redan ha ett barn, friskt och underbart, skulle göra väntan lättare. Nu har inget gått fel - så jag vet inte vad det skulle göra mot mig? Men jag är fullkomligt livrädd för missfall. Precis som sist. Jag känner att jag för allt i världen inte kan missta den lilla ärta som förhoppningsvis stökar på i min mage. Jag måste ha just den ärtan. 

Jag började ganska snabbt oroa mig för att det kommer bli så nära mellan dem. Men inte ens det kan lugna mig. Att det på något sätt skulle vara ok att få missfall för att det ändå är första försöket, det opraktiska i att ha så tätt och vi har tusen möjligheter efter detta, nåja. Men förhoppningsvis är det ju inte sista chansen. Men nej, inte heller det gör tanken på missfall lättare. Nu ser jag bara fördelar med att ha tätt - tänk vad kul de kommer ha, vill inte ta ifrån dem det med ett missfall.. 

Är det för att sorgen som satt i sist är så tung att jag inte lärt mig hantera den? Att jag inte bearbetade det som hände hösten 2013? Det svarta hålet som fullkomligen omslöt mig. Men som också var början till slutet på barnlösheten. 

Jag vet inte? Kan inte tänka positivt just nu. Tragiskt nog. Vill bara att det ska bli tisdag nästa vecka. Då vet vi. Då kan vi förhålla oss till vad vi vet då. Nu vet vi ingenting. Ärtan mår förhoppningsvis bra. Jag försöker inbilla mig det. Och, jag försöker få tiden att gå. 

Haft en underbar helg! Nu måste jag smida planer för veckan så att den går fort. 

Kommentarer

Postat av: Drommarochlangtan.blogg.se

Publicerad 2015-12-07 12:06:15

Åh vad jag känner igen mig! Man blir ju som besatt av att ingenting FÅR hända...även om det realistiska säger att det inte är hela världen (?), att det är första försöket/oplanerat/utan hjälp, och att det är tätt (opraktiskt?) så blir man så kär i det där lilla livet som man inte ens vet nästan om det finns?!
Allt som har med barnlöshet, graviditet och barn gör ju att man blir helt knäpp, förmodligen för att man har en jobbig historia bakom sig? Den ständiga oron...gah.
Bra att du försöker tänka positivt även om det är sjukt svårt...det bästa är ju att planera in roliga saker så man får tänka på nåt annat och bara få dagarna att gå...det försöker jag också med just nu även om det är svårt med en halvt handikappad kropp, hehe.
Stor kram och jag håller sååå tummarna för er!

Svar: Tack för dina ord och skönt att inte vara ensam! Man blir så knäpp! Hoppas din sista tid går fort nu, så lillan får bli storasyster snart! Vilken fantastisk värld den här bloggvärlden har visat sig vara, så skönt med igenkänning och pepp! Kram!
Anna

Postat av: kmp

Publicerad 2015-12-08 07:34:49

Hej! Visst är det märkligt med alla känslor? Vi försöker ju inte få ett syskon än, men jag känner ändå en stark barnlängtan och viss avundsjuka på dom med som är gravida, trots att jag redan har ett barn. Jag tror det är svårt att radera ut sin identitet som ofrivilligt barnlös helt enkelt. En liten spillra finns kvar och kommer alltid finnas kvar.

Svar: Ja det är märkligt med känslorna över lag, all over the place! Konstant.. Jag kände precis likadant innan vi ens var "där", vid syskonförsök. Och det är nog som du säger, det är omöjligt att göra sig kvitt ofrivilligtbarnlöshetskänslan. Det sätter sig djupt.
Anna

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela