Resa
Nu har vi bokat vår första resa med barn. Nu kostar ju hon bara några hundralappar, så kostnaden blir ju inte nämnvärt större jämfört mot när vi bara var två. Men det känns så konstigt att kryssa i att man ska ha en liten med sig redan när man söker på olika resemål. Overkligt. Vi har en liten som ska med. Vi är inte längre bara två.
Iaf. Vi har gjort det enkelt för oss. Eftersom hon är en skrikig tjej. Och eftersom barnläkaren avrådde oss från att flyga till Thailand (och överallt annars också innan hon blir sex månader) så har vi nu valt en allinclusiveresa, två veckor, transfer och hela paketet. Boskapskänslan är på topp. Men det känns bra just denna gång. Slippa tänka. Bara fokusera på henne. Förhoppningsvis är hon iaf mindre skrikig då. Men vi får räkna med att det är lika eller kanske värre? Vad vet jag? Vi är människor som gillar att resa. Och har inte tänkt sluta med det. Och vi anpassar det hela utefter vad vi tror vi klarar av med henne. Lyssnar ju nästintill slaviskt på poden Barnvagnsprommenader med Louise Hallin. I ett av avsnitten dök frågan om resor upp. Och hon sa kort och gott att barnens trygghet och rum är där föräldrarna är. Det spelar ingen som helst roll var föräldrarna befinner sig. Det man ska passa sig för är att utsätta sig själv för stress. Det märker barn och kan uppleva som jobbigt. De blir stressade av att känna att deras föräldrar är stressade helt enkelt. Logiskt. Därför har vi försökt minimera stressmomenten. Som sagt, transfer och all-inclusive. Vanligtvis inte vår melodi, men det kanske blir nu. Nu när våra liv äntligen inkluderar barn.
I april bär det iväg, två veckor till solen, lagom långt bort. Lagom varmt. Och lillan är nästan sex månader.
