Dan före dan
Allt gick bra idag. Idel vänliga ansikten, omsorgsfulla samtal och glada "vi ses imorgon"! Det kändes jättejättebra när vi lämnade sjukhuset och åkte hem till lillan. Det känns fortfarande jättebra med sjukhuset. Operationen. Allt det fysiska. Och jag längtar efter att få träffa vår lilla kille. Min son. Jag kommer ha en dotter OCH en son. Jag är så tacksam och emotionell nu att hjärtat och tårarna i ögonen fullkomligen svämmar över. Glädjetårarna.
Ändå känner jag mig lite vemodig. Ville inte lägga lillan. Ville bara sitta med henne i fönstret och prata om "pippin", förbiflygande "plyplan" och "pindel" för alltid. Känns så underligt. Samtidigt som ett syskon känns som en av de största gåvorna i världen, så känns det som att jag berövar henne uppmärksamhet som borde tillfalla henne enkom en liten, liten stund till.
Det kommer bli fantastiskt. Jag vet det. Men känner mig ändå lite otillräcklig. Med lite dåligt samvete. Fast jag vet att jag inte ska känna så.
Imorgon är han här ❤️
