Vecka 31(30+2)
Dagis. Dagis har gått suveränt. Under inskolningsveckorna och veckan efter. Hon har glatt vinkat hejdå till oss, och lekt. Lekt och lekt. Ätit bra. Sovit gott. "Men så skönt att det gick så lätt" tänkte vi. No, no, no - bakslag. Igår och idag har hon varit fullständigt förkrossad! Gråter. Skriker. Vill inte att vi ska gå. Hemskt. Klamrar sig fast. Vill bara ta henne i famnen och bära hem henne igen. Det går över fem minuter efter att vi gått säger de. Men det känns som ett svek. Vi lämnar henne. Usch. Jag vet ju att det så klart blir bättre. Och vi märker redan hur mycket hon lär sig. Och vinkar glatt och ropar hejdå till sina kompisar (hur mycket kompisar 1-2-åringarna nu blir..? ;) när vi hämtar. Hon utvecklas och kan redan sitta fint och stilla med de andra på samlingen. Bara grejen att hon somnar på en madrass på golvet är ju i vår värld helt galet efter 1,5-års sömnkamp.. Men det skär i hjärtat när ens lilla plutt inte vill ❤️
Idag har vi haft 1,5-årskontroll. Besiktad och klar! Kan det hon "ska" kunna. Väger och mäter det hon "ska". Ligger högt både på vikt- och längdkurvan, precis som tidigare, även om vikten planat ut något. Hon är en en liten stjärna. Såklart! Igår sa hon för övrigt sitt namn för första gången, ungefär iaf. Minsta lilla och man smälter och tycker ens barn är världsbäst! Rollen som mamma i guess.
Lillebror sparkar på och har idag fokuserat på urinblåsan. Tackaaaarrrr..
Nu är han i princip färdigbakad. Ska bara bli lite tyngre och lite längre. Det är fantastiskt. Livet känns fantastiskt. Trots foglossning och konstant trötthet. Overkligt att det blev så här, har sagt det förr..men ven kunde ana detta i all ångest för tre år sen? Vem kunde ana..?
Tacksamhet.
