dujaghanvi.blogg.se

Glad att jag varit företagsam idag. För oj vad dagen har gått fort! Nu avslutar jag kvällen där jag mår bäst, i makens armar i soffan efter en kort fika med världens bästa vän. 

High five. Vi körde den efter att vi fick resultatet. Kanske lite barnsligt, men det kändes rätt. SÅ skönt att det äntligen verkar gå vår väg. Frågan är när det tar slut...men nu tänker vi inte på det, nu tänker vi på det fantastiska resultatet från idag!

 

10 av 12 ägg har befruktats och ett av de 10 vilar tryggt i min livmoder. De övriga 9 odlas vidare och vi får svar inom ett par veckor hur många som är möjliga att frysa ner. Och av den anledningen tyckte jag och min man att det var på sin plats med en high five. Det här har vi gjort jävligt bra. Vi och labet på st Görans. 

 

Happy Valentines day!

Sedärja! All oro "förgäves". Allt bra. Min kropp har återhämtat sig fint. Och jag har t.o.m. ägglossning på g, mätte härliga 15 mm på blåsan och lossning bör ske inom 4-5 dagar. Lycka i en liten gynstol! Vi kommer få mer pergotime utskrivet om vi vill, har ju en kur sparad sen förut som vi ska använda först. Vi kommer kunna börja med ivf om vi vill. Vårt spontana beslut är att vi kommer invänta denna ägglossning och köra på pergotime efter det, 1-3 kurer. Enkelkurer, för han är fast besluten att vi inte behöver mer än enkelkurer för ändamålet. Jag hade ju tankar om att vi kunde få ägglossning snabbare om vi fick dubbelkur, men han trodde inte det skulle göra annat än för många blåsor. Men vi fick det korrigerat till att börja äta pergotime dag 4 istället för dag 5. Alltid något. Vi kommer även åka upp till ivf-kliniken på tisdag för att vara helt beredda att börja köra ivf när som helst om vi skulle vilja börja köra igång med det. Få allt utskrivet och klart. 

 

Känns fantastiskt bra. 

 

Förundrad över hur enkelt det är att hoppa upp i en gynstol nu för tiden. Sagt det förr, och jag vidhåller att det är lite som att gå till tandläkaren. Sjukt kanske. Men samtidigt skönt, för gynstolar är jag verkligen inte längre rädd för.

 

Bra dag sammantaget. Jävligt bra dag!

Hon och tvillingarna ger mig energi. Kommer bli en bra helg - det känner jag nu. Ibland i allt det sorgsna och bittre glömmer jag bort att jag också har fina vänner, som bryr sig så mycket, som nästan vill lika mycket som vi att det här ska gå vägen. Som gråter med mig, och firar med mig. Energi, det är bra det. 

Just nu måste jag verkligen framstå som ett riktigt psyko. Idag har jag slitits mellan hopp och förtvivlan. Och fram och tillbaka igen. Och det är precis vad den här bloggen är till för. Ett andningshål för mig. 

 

Det visar sig att jag har underskattat svensk sjukvård och bara tagit för givet att vi är körda på ivf-kliniken, iaf på landstingets bekostnad. Det visar sig att det är vi inte. För vi har fortfarande inga barn. Mailade ivf-kliniken i ren desperation. Hon beklagade vårt missfall och ska skicka en ny kallelse. En ny kallelse! Grät lite av glädje. Tårarna är aldrig långt borta för mig just nu...

 

Visserligen och säkerligen, blir vi satta i kö. Men vi är med i rullarna iaf. Om det nu inte plötsligt visar sig att vi kan själva (nåja - mha pergotime) igen. Känns som en oerhörd lättnad. Ivf kanske inte heller är svaret. Men vi är återigen garderade iaf. 

 

Glädje och hopp. Känns välbehövligt.

Ett fåtal vänner vet om vår "situation". Egentligen är det några utav mina vänner som vet. Inte min mans. Vilket jag vet är en frustration för honom. Han känner inte att han har någon han vill prata med detta om. I alla fall ingen som han tror skulle förstå. Jag tror att han har fel. Att han har vänner som skulle förstå. Men det är naturligtvis helt upp till honom vem han känner att han vill dela detta ytterst intima och känsliga med. Hans frustration över "situationen" är dock en aning lättare än min egen. Och det är alltid han som lugnar mig. Även om jag den senaste tiden märkt att han på riktigt börjar bli orolig.

 

Jag har en vän som är fantastisk. Anna. Utöver min man så är det hon som känner mig utan och innan. Som jag berättar A.L.L.T. för. Det sköna med Anna är att hon - trots att hon har en son på 1 år som tog några månader att "tillverka" - på något sätt lyckas sätta sig in i det jag känner. Jag förstår faktiskt inte alls hur hon gör? Men det är fantastiskt att ha en sådan vän att kunna gråta, diskutera detaljer och kunna skämta om eländet tillsammans med. Säger jag att jag mår dåligt så accepterar hon det. Säger jag att jag inte vill prata om det så gör vi inte det. Men vi kan också sitta och älta detta timme, efter timme - om det är det jag vill. Fantastiskt. Jag är lyckligt lottad.

 

Men jag funderar ofta över vem man ska delge detta. Jag har alltid varit en stark person. Som står för vad jag tycker. Som ser lösningar i problem. Som tror på mig själv. Denna nya erfarenhet har dock satt mig i en situation som jag känner mig helt naken inför, och oerhört sårbar. Samtidigt som frågorna hopar sig. "När ska ni?" Inte minst från föräldrar och svärmor. Hur gör man? Vad är det vettiga beslutet? Ska man skrika ut detta och sedan kanske man aldrig "lyckas". Men vems fel är det om man aldrig "lyckas". Ingens. Det är bara ren och skär otur. Att det blev så att det inte "lyckades". Nu tar jag ut saker långt i förskott. Men tiden tickar på. Och förutsättningarna blir inte bättre med åldern.

 

Så vem ska man inviga? Vem ska man klä av sig naken för - förutom sin partner?