dujaghanvi.blogg.se

Men jag har ju slutat räkna ner livet. Har tänkt att börja leva det istället! Så idag ska jag träffa två nära vänner, som har fått varsin liten nyligen. Så jag ska gosa bebis, skratta med vänner och luncha. Njuta. Njuta av att jag kan njuta av sådana happenings nuförtiden. Snart sitter jag där själv och då är deras föräldraledighet snart slut! Men vi hinner tillslut vara föräldralediga ett par månader tillsammans iaf! Vilket är tacksamt trots att vi egentligen skulle ha gått precis samtidigt...

Trimester 2. Vem hade kunnat tro detta i höstas när mörkret sköljde över en - i dubbel bemärkelse? Men nu är det så. Vi gick in i vecka 15 igår, trimester 2, min chef vet, vi har 5 veckor till RUL och hela våra familj och alla vänner glädjs med oss! Fantastisk tid vi har framför oss och befinner oss mitt i! 

 

Berättade som sagt för chefen igår. Drog hela historien. Och grät. Såklart. Tårarna är aldrig långt borta nuförtiden känns det som. Och det var skönt att berätta om missfall och hela skiten! För det är en massa skit! Men det fick hon ta, och hon har själv gjort både ivf och fått missfall. Så rätt person att få berätta för! Känns skönt. 

 

Frågan är när jag ska berätta för övriga på jobbet? Det får bli lite som det blir tror jag. Eller när jag inte kan dölja det längre helt enkelt. Känner mig duktigt uppblåst efter ett par timmar på jobbet, så det blir nog ganska snart ändå. Men hur säger man det? Till alla i ett stort kontorslandskap? Blir lite obekväm när jag tänker på det. Hur många bryr sig om det egentligen? Jag vet inte? Vi får se? Känns nog bara ovant och konstigt att det berör mig denna gång. 

Det känns också bra att vara igång med nya arbetsuppgifter på jobbet. Visserligen på deltid. Och visserligen är jag lite långsammare än vanligt. Men det går. Och det går till och med bra. 

Idag är det sex månader kvar till BF. Så långt bort, men ändå så nära. Det finns ett datum för när vi troligen är föräldrar. En fantastisk och obeskrivlig känsla. 

Blev så rörd över hur många vi har omkring oss som blir så glada för vår skull - och för sin egen skull, för att de äntligen får ett barnbarn/syskonbarn. 

Fick en massa saker av min svägerska. Hon är en sån som sparar ALLT! Har ju inte vågat köpa något än. Men nu har vi definitivt våra första bebissaker. Och mammakläder. 

Idag fortsätter vi. Några nära vänner ska få veta idag. Sen ska jag berätta på jobbet i veckan. Sen vet alla som behöver veta. 

Vilken känsla - det är VI som ska ha barn denna gång! 

Kommer bli kul. 

Igår fick mina syskon veta. Efter svärmor idag ska även min mans syskon få veta. 

Nu kommer liksom den roliga delen att äntligen få dela med sig av detta! Som vi har längtat, väntat och hoppats att denna vecka skulle inträffa! 

Så fram tills dess är det min tid. Min tid som lycklig, som gravid, som avslappnad. Älskar det! Strax efter detta stora event väntas semestertider. Vi ska inte ta så många veckor, utan vill spara för att ha att kunna mixtra med under föräldraledigheten. Men ett par veckor i värmen blir det iaf. 

Tänk att det skulle bli så här bra. Har svårt att förstå att jag för 7 månader sen var i det svartaste hålet och inte visste om eller hur jag skulle kunna ta mig upp?! Det där hålet blev bara djupare och kulmen var egentligen strax innan ivfen drog igång. Men det har vänt nu. Det kan vända! 

 

Vi. VI. Ska ha barn i november. Helt galet. Helt fantastiskt galet!

Äntligen får jag säga det. Och med ultraljudsbilderna från kubtestet i min hand känns det magiskt. Så HÄR långt har vi aldrig varit förut! Att göra kub idag gick bra. Det slutade inte i tårar och skrapning. Eller iaf inte tårar av ondo. Några glädjetårar blev det allt! Men vi fick gå lyckliga därifrån. Nu kan jag ta in det tror jag. Nu vågar jag tro på att jordgubben troligen vill träffa oss i november! 

Resultatet på själva provet var också bra. Bästa resultatet man kan få, 1:20000 i risk. 

 

Jag trodde i min enfald att "bara jag blir gravid så blir allt bra igen". Men de här 12 veckorna (vilket faktiskt är tre månader!) har varit jobbiga. Riktigt, riktigt jobbiga. Det är inte många ggr jag trott att det faktiskt ska gå vägen. Överhängande ofta har jag istället trott att det ska skita sig när.som.helst. Det har oftast varit en fråga om när, och inte om.

 

Nu vill jag få lov av mig själv att slappna av. Kanske rent utav tänka på annat en stund och försöka bara må bra. Jag mår bättre och bättre. Men riktigt kunna slappna av och planera in roliga helger och kvällar nu när också våren också ler mot oss. Inte bara fokusera på graviditeten utan även hitta tillbaka till mitt liv i övrigt. Jag ska lova mig själv det, att de här sex kommande månaderna ska tillägnas mig. Sen får jag nog glömma mig själv en stund och fokusera på någon annan. Så fram tills dess kan jag med gott samvete skämma bort mig själv, genom att jag göra saker jag mår bra av. 

 Inser att mina böcker som jag så väl behövde, köpte och läste från pärm till pärm när de kom, ligger instuffade långt in i garderoben. "Missfall" och "Ofrivillig barnlöshet". Där ingen ser dem. Som att jag skäms. Jag tänker sluta skämmas nu, eller vad det nu är jag håller på med? Jag tänker ställa dem bland de andra böckerna. Eventuella gäster som tittar bland våra böcker kan med glädje även hitta dessa. En del av vårt liv. En viktig del. 

 

 

Känner inte av något direkt i brösten nu när jag vaknar. Något jag aldrig tycks kunna sluta oroa mig för. Hoppas att det tilltar igen under dagen. Vecka 10 (9+2) känns ju jättebra. Men. Vi har trott oss vara här förut och fått en käftsmäll, så självklart är det svårt att lita på och/eller riktigt ta till sig. Törs inte riktigt. Jag undrar om det blir bättre i vecka 13 eller om det bara är jag som tror det just nu? Längtar så efter att få slappna av och njuta lite!!

Har haft ett fantastiskt första möte med barnmorskan. Hon var superbra. Gullig, lätt att prata med, raka besked och kändes genuint omtänksam. Hon förstod och lyssnade till vår oro som vi har p.g.a. MA och IVF och föreslog själv ett extra ultraljud nu när vi passerat veckorna för MA:t. Precis som jag tänkt själv, och det kändes så skönt att bli tagen på allvar och att hon bara ville att vi skulle må så bra som det bara går. Och inte vara skäl till mer oro. 

Klockrent! Jag är så glad! Enda nackdelen är att vi får vänta med ultraljudet till tisdag, men det var lite självvalt i kombination med de tider hon kunde erbjuda. Så det känns bra ändå! 

Solen skiner. Vi är gravida. Det här ska gå bra! 

Har förstått att det var i förra veckan och under denna (vecka 8 och 9) som livmodern tar över näringstillförseln till bebben. Och att detta är en ganska stor mackapär som kan gå snett. Förmodligen var det vad som hände sist tänker jag. Vilket gör det lite extra oroligt  just nu förstås! 

Min man sa igår att jag ser lite rund ut, på ett bra sätt, skyndade han sig att tillägga ;) och att det liksom lyser lite om mig. Tar det som ett bra tecken, och han är söt. Så fruktansvärt söt. Vilken pappa han kommer bli i november (förhoppningsvis)! 

Jag vaknar inte och kräks som andra gör, inte heller fullkomligen dör jag av hunger på morgonen. Skönt. Så har jag känt hela tiden. Men sen blivit hungrigare - eller inte - under förmiddagen. 

Funderar på att gå och kolla lite mammakläder idag. Efter att jag ringt barnmorskan. Nu när man tackolov inte längre får fira med vin så får man finna andra vägar ;) 

Nu ligger jag i sängen, kramar om min sovande man och tänker att han ska bli pappa i november! Äntligen! 

Då är det dags igen. Det känns liksom lite högtidligt att kontakta barnmorskan. Tänk att vi ska.. Overkligt. Men det ska vi, imorgon ringer jag! 

 

Ska då genast prata om ett VUL om ca två veckor, IVF-kliniken sa att vi kunde höra av oss om vi inte fick ett VUL. Då skulle de se efter om de kunde göra det åt oss, troligen, men naturligtvis går par i behandling före. Men hon ville att vi skulle känna oss välkomna att höra av oss om vi kände att vi ville. Vilken klinik! :)

Har nu sett det finaste hjärta jag någonsin sett. Pulserade fint. Två små, små klaffar. Längden, gulhinnesäcken, äggstockarna, livmodern - allt såg perfekt ut. De bästa förutsättningar jag och bebisen kan ha sa läkaren. Och jag grät. Av lycka för en gångs skull.

 

NU vågar jag tro på det här. NU tror jag att det är sant. Och nu har vi bestämt oss för att vi får vara lyckliga och tro på att vi blir föräldrar den 5 november. (intesjalvklart: nu har vi samma BF, jag hade tydligen räknat fel, för att man inte räknar äggplock som befruktning vid IVF, vilket jag trodde, så nu följer vi varandra dag för dag ;)