Inget mer
Inte haft några bruna flytningar sen imorse. Pustar ut något, men är nervös varenda gång jag springer på toa. Vilket jag naturligtvis gör ofta för att kontrollera. Måtte vi få ringa kliniken imorgon och meddela dem att vi plussat!
Sur, grinig och negativ
En riktig skitdag idag. Är sur och grinig. Fräser åt mannen som inte fattar någonting. Känns som det är kört redan. Varför skulle det gå på första försöket för oss? Varför ska det gå överhuvudtaget? Ibland känner jag bara att jag vill ge upp. Skita i alltihopa. Orkar inte. Men vet inte vad jag skulle göra istället? Varför kan det inte vara rättvist? Varför kan det inte finnas en gräns för hur länge man ska behöva kämpa och orka vidare?
Skit. Skit. Skit.
Vad gör vi när det här försöket gått åt helvete? Då är det flera månader kvar till nästa möjlighet. Och för någon som varit ofrivilligt barnlös länge går den ekvationen ganska snabbt. Det betyder 2015 för vår del. 2015 blir vi kanske föräldrar. Hur ska vi orka? Hur ska vi ta oss igenom det här?
Har inte varit så här nära en graviditet sen innan missfallet. Men ändå känns det så jävla långt borta.
Skit. Skit. Skit.
Vad gör vi när det här försöket gått åt helvete? Då är det flera månader kvar till nästa möjlighet. Och för någon som varit ofrivilligt barnlös länge går den ekvationen ganska snabbt. Det betyder 2015 för vår del. 2015 blir vi kanske föräldrar. Hur ska vi orka? Hur ska vi ta oss igenom det här?
Har inte varit så här nära en graviditet sen innan missfallet. Men ändå känns det så jävla långt borta.
Dum
Känner mig som världens mest korkade person, det blev värre än 10-sekunders-ångesten igår. Mycket värre. 45 minuter efter "injektionen" fick jag för mig att titta närmare på sprutan. För något gnagde i mig. Det kändes liksom som att det varit för lätt att ta sprutan.
Mycket riktigt.
Sprutan var inte tagen, jag hade tryckt ner en knapp, men inte hela som skulle tryckas in. Vilket alltså resulterade i att tidsspannet på 15 minuter överskreds med 30 minuter. Och jag grät. Igen. Såklart. Det är liksom det jag gör nuförtiden känns det som.
Ångesten la sig något efter lugnande från vän och man. Men har fortfarande inte förlikat mig med tanken på att det är mitt fel om vi inte får genomgå ägguttag imorgon.
Väntar på samtal från kliniken.
Mycket riktigt.
Sprutan var inte tagen, jag hade tryckt ner en knapp, men inte hela som skulle tryckas in. Vilket alltså resulterade i att tidsspannet på 15 minuter överskreds med 30 minuter. Och jag grät. Igen. Såklart. Det är liksom det jag gör nuförtiden känns det som.
Ångesten la sig något efter lugnande från vän och man. Men har fortfarande inte förlikat mig med tanken på att det är mitt fel om vi inte får genomgå ägguttag imorgon.
Väntar på samtal från kliniken.
Hur dum får man bli? Var så jäkla nervös och samtidigt exhalterad över att det var sista (?!) sprutan igår så jag tror jag tappade fokus. Seglade iväg i tanken och kände mig säker på spruttagandet - för det har ju gjorts varje kväll i 14 dagar - men detta var ju en ny spruta. Fokus!
Kommer inte förlåta mig själv om jag lyckas med konststycket att sista dagen förstöra hela behandlingen.
Kräks
Bildligt talat så kräks jag. Benen viker sig på mig och jag vill bara gå hem. En till gravid på jobbet. Varför är det så jobbigt med sådana besked? Jag orkar inte. Hon har ju redan två! Varför kan inte jag iaf få en!? Barnen tar inte slut. Barnen tar inte slut. Barnen tar inte slut. Eller?
Ångest
Har haft någon typ av ångestreaktion under natten. Vet inte om det är en reaktion av barn och magar en hel dag - som har genererar ofantligt mycket känslor under gårdagen och som jag försökt hålla i schack. Förmodligen var jag helt slut. Men har istället knappt sovit inatt. Svårt att somna. När jag väl somnade har jag vaknat i någon slags panik flera ggr. Vad är det som pågår i huvudet egentligen?
Överlever
Överlever nog det här. Det trodde jag dramatiskt nog inte förrförra måndagen. och jag är vanligtvis långt ifrån en drama queen. Ska träffa min bästa vän i helgen. Hon som har peppat och stöttat mig igenom hela förra året. Hon är - som jag skrivit om - gravid. Nästan halvvägs nu. Jag saknar henne och längtar efter henne. Samtidigt som jag har lite ont i magen och ångest inför att träffa henne och framför allt hennes mage. På telefon behöver man ju inte se den. Men nu blir det mer påtagligt. Vet inte hur jag kommer reagera och må. Var ska man titta? Fast hon vet allt. Hon vet att magar är det värsta för mig. Någon med tips?
känns konstigt att vara nervös för att träffa henne. Tråkigt. men jag kan inte styra det!
Käftsmäll
Kände precis att jag började vända på saker. Började hoppas och tro lite igen. Beställde nya tester på billigatester.com för att börja kontrollera när min kropp vill sluta tro att den är gravid. Mailade ivf-kliniken. Hörde mig för om insemination. Började lite, lite.
Då ringer min man. Hans bästa kompis är gravid med sin tjej. I v13 förstås. Där vi skulle ha varit. De ska ha den 15 april, vi skulle ha haft den 19 april. Ångesten griper tag i en direkt. tillbaka. Kullkastad.
Ebbaspotatisar - bloggare - sa en gång när jag var riktigt bitter. "Tur att barnen inte tar slut". Försöket tänka på det nu. De tar inte slut, de tar inte slut...men var fan är de? Våra fruktansvärt efterlängtade bebisar!?
Nyårslöftet känns som bortblåst. Hur ska jag inte kunna bry mig om vad andra gör, när allt de gör är att skaffa fina friska ungar?!
Ägglossning
Dagdrömmer om ägglossning. Vore så fantastiskt skönt om det kunde komma igång, och inte bli någon utdragen flera-månaders-process innan vi ens kan försöka igen. Är så fruktansvärt orolig över att det kommer bli så. Om någon bara kunde säga mig att om jag inte fått någon mens den 18 november så får du fuskmens på medicin med påföljande pergotime. Så vi iaf har en chans att ta oss tillbaka. Allt känns så fruktansvärt långt, långt borta nu! Alla chanser och möjligheter. Jag behöver dem, jag behöver den vetskapen att klamra mig fast vid. Känns som att det inte finns något annat i livet som är intressant eller med anledning stor att bry sig om. Jag håller förmodligen på att bli knäpp på riktigt.
