dujaghanvi.blogg.se

Det kommer gå bra! Det kommer gå bra, det kommer gå BRA! 

I övrigt mådde jag riktigt illa igår. Så illa att jag inte kunde äta fast vi skulle ha gottmyssöndag. Släppte efter några timmar i viloläge med vatten. Samt byte av byxor till ett par med taskig resår så att det knappt kändes att jag hade dem på mig. 

I övrigt har brösten ömmat något så överjävligt idag. Bara jag stött i dem har det gjort ont. 

Behöver jag säga att jag NJUTER av skumma smaklökar, illamående och bröstömmande!? 

Har nu sett det finaste hjärta jag någonsin sett. Pulserade fint. Två små, små klaffar. Längden, gulhinnesäcken, äggstockarna, livmodern - allt såg perfekt ut. De bästa förutsättningar jag och bebisen kan ha sa läkaren. Och jag grät. Av lycka för en gångs skull.

 

NU vågar jag tro på det här. NU tror jag att det är sant. Och nu har vi bestämt oss för att vi får vara lyckliga och tro på att vi blir föräldrar den 5 november. (intesjalvklart: nu har vi samma BF, jag hade tydligen räknat fel, för att man inte räknar äggplock som befruktning vid IVF, vilket jag trodde, så nu följer vi varandra dag för dag ;)

 

 

Jag håller på att gå av. Hoppas så innerligt att detta går bra, att vi får fortsätta graviditeten. Jag vill bara se ett hjärta slå!!! 

Ännu ett bra tecken. Är galet hungrig. Speciellt på dagarna. Kan äta flera mellanmål mellan frukost och lunch. Jag försöker hålla ner det, samtidigt som jag känner att jag inte vill strunta i begäret, för kroppen faktiskt kanske behöver det just nu. Jag väljer att se det som ett mycket bra tecken, det hade jag ingen känsla av sist. Förhoppningsvis växer det så det knakar där inne. Och lite, lite växtvärk (bytt namn på det nu, att skriva mensvärk gör mig nervös, det är inte mensvärk, det är växtvärk - sådeså) från och till gör känslan än bättre.

 

Nu är det bara fyra dagar kvar tills vi får se hjärtat. Det kommer vara väldigt skönt att äntligen få det på pränt. Sen ska jag ringa barnmorskan på fredag och boka tid, vill få till ett VUL i vecka 10 som jag tidigare svamlat om. För det känns fortfarande viktigt, trots att jag på något sätt, under helgen, har landat i att vi är gravida. 

Kanske inte den mest uppmuntrande rubriken, men måste bara delge:

 

"..om det har konstaterats ett hjärtljud vid vecka 6 så minskar risken för missfall betydligt. Enligt studier så är risken för missfall bara 1,6 procent om det hörs hjärtljud vid vecka 6 och om graviditeten i övrigt är normal"

Källa: http://missfall.se/missfall-statistik/

 

Och där stod vi. Som en del av den härliga, lilla skaran på 1,6 procent. 1,6 procent (!!!) - det är nästintill en obefintlig risk. Inte utan att man känner sig lite utvald och speciell, "dryper-av-ironi-om-någon-mot-förmodan-missar-det". 

 

Nu till det positiva. Det kan ju bara inte hända igen. Vi kan inte ha sådan otur.

 

Eller?

 

En dag på IKEA trots det vackra vädret ute. Haft mysigt med min vän, som vi alltid har. Men oj vad det är svårt att fokusera på annat än fredag nästa vecka. Längtar så otroligt mycket dit, vill tro att vi har haft vår skit nu. Att det vänder och det är vår tur. Det kan man ju aldrig veta. Även om hjärtat slår nästa fredag så kan det ge upp dagen efter. Men så kan vi inte tänka. Även om jag vet att vi kommer snudda vid det många gånger - vi har ju varit där förut.

 

Jag vill tro att jag kommer slappna av lite efter nummer två VUL:et. Det som kommer efter nästa fredag. Det som vi kommer att välja att betala för om vi inte får det. Det kanske är att gå till överdrivt. Men har man varit där så vill man veta. Ha så mycket kontroll över situationen som det bara är möjligt.

 

Tick, tack. Dagarna går...

Brösten ömmar. Varit väldigt hungrig. Hoppas det bådar gott. Någon mensvärk har jag inte haft, däremot har jag väldigt ont i ryggen. Den liksom låset sig om jag ligger still för länge - så gör det ont och är svårt att gå någon minut..sen rätar det ut sig. Skumt!? 

Min man vaknade idag och hade drömt att vi hade en liten bebis mellan oss. En liten tjej som hade legat och skrattat och skrattat. Han såg så glad ut när han berättade, och jag önskar så att det kan bli sanningen om ett halvår! Det är inte första gången han drömmer om en tjej. Hoppas på ett friskt barn som skrattar - precis som i drömmen. 

 

Tänk om drömmen blir sann!

Ännu en dag har tickat förbi, utan blod och med mer bröstömmande. Jag hoppas att mitt huvud "bara" håller på att försätta mig i något slags psykbryttillstånd, men att allt egentligen är mer än bra djupt där inne i min mage.

Har fokuserat på fina vänner och bus med brorsbarnen idag, vilket gjorde att dagen gick fort, med många skratt. Så skönt när man får en sådan dag, när man så väl behöver det.

 

Somnar förhoppningsvis gott inatt. 

 

 

För att lugna nerverna tog jag ett test idag. Inte för att det ger något egentligt svar (jag testade positivt ca en vecka efter skrapningen efter missfallet - visserligen svagt, men positivt), men mest för att få se det igen och försöka hitta lite styrka i det. Hade lite ångest innan, för tänk om det hade varit svagare. 

 

Lyckligtvis var det inte så. TACK för det. Snälla, kan vi inte bara få bli föräldrar denna gång?! Jag gör vad som helst. Fast oavsett vad jag gör så är det redan bestämt om det kommer ske eller inte. Bara att vänta - jag vet ju det. Men det är så jobbigt. Jag är så fruktansvärt rädd. Rädd för att snegla iväg i veckoräkningen. Rädd för att ligga där på KUB-testet med klet på magen och få det kastat i ansiktet igen. "Nej, den här är lite liten för KUB-test". Panikångest. Svettningar. Inse att den återigen är död. Puh, jag målar verkligen fan på väggen. Jag vill bara måla över honom med vitt och vara glad! Glad att vi faktiskt äntligen är gravida. Inte vara bitter och sur och räkna med ett missfall.

 

Oj, vilket deprimerande inlägg detta blev. När allt jag ville säga egentligen var att testet blev jättepositivt idag. Tror jag nämnt ordet galen tidigare...;)

 

 

Fortsatt ont i brösten. Hade en liten illamåendeattack igår - vilket jag välkomnar med öppna armar. Det sticker lite i nedre delen av magen, vilket jag också välkomnar med öppna armar. Varenda lilla antydan till en graviditet är fantastiska nyheter. Men fortfarande inte känt av de där distinkta dragningarna. Jag hoppas att det var tecken på en "dålig" graviditet sist, och att jag ska vara glad för att jag inte känt av det nu! 

 

Och jag känner att livet blir lite lättare när solen glittrar i vattnet på promenaden! (och bilden förblir liggandes, för den vill inte göra som jag säger, och jag är extremt oteknisk).

Nu är det ju faktiskt slut på ruvardagar. Det var den sista igår! Också en milstolpe! 

 

Mitt humör går i vågor. Ena stunden är jag så glad och förhoppningsfull som i förra inlägget. Ena stunden är jag på bristningsgränsen och tänker att det kommer gå åt h-e. Men mest är jag nog positiv ändå. Vilket känns skönt med tanke på vad vi gått igenom. Det ger mig hopp om mig själv som människa. Att jag trots allt i grunden är en positiv person, så som jag vill se mig själv - men egentligen inte sett på väldigt länge. 

 

Jag funderar på om det är dags att börja jobba halvtid. Jag kan känna att det vore lite kul att jobba igen. Och det, det trodde jag aldrig att jag skulle säga. 

 

- Brösten ömmar - fortsätt gärna med det! Det känns tryggt.

- Illamående, obefintligt. 

- Trött? Ja, men jag sover så dåligt på nätterna så det har nog mest med det att göra. 

- Mensvärk? Nja..lite ibland, och det trycker, liksom igår, neråt mage och ryggslut. 

Försöker fokusera på annat. Livet kommer fortsätta, även om detta skulle gå åt helvete. Det kommer inte gå åt helvete. Jag måste sluta tänka på det. Bokat resa till sommaren. Känns skönt, fokuserar på det samtidigt som jag tänker att vi då kommer vara längre än halvtid in i graviditeten. Då borde oron släppt lite. Eller varför skulle den göra det? Då börjar väl oron för att barnet inte ska vara friskt i kombination med rädslan för missfall. Gnäll, gnäll!

 

Vi kommer iaf spendera två veckor i solen tillsammans med nära vänner i sommar. Bokat. Skräckscenariot vore förstås att de var gravida och inte vi - de kör på "blir det så blir det". Klart det blir. Ett par som vi annars aldrig umgås med, de bor långt, långt bort. Men vi har kul ihop när vi väl ses, och de har varit med länge i våra liv. Det är "sådana" - ogravida (?) och barnlösa - man skulle vilja ha lite närmare rent geografiskt. För här är alla gravida, eller har precis fått barn, eller har ett helt gäng med barn. Jag överdriver inte överhuvudtaget. 

 

Men. Nu skulle jag fokusera på annat. Utomlandsresa. Ser det framför mig: liten mage, äta glas, missar det goda vinet med glädje, bada i havet, njuta av god mat..det kommer bli bra. Det kommer gå bra. 

 

Gravid - check

Nästa utlandsvistelse - check

Jobb - pågående

 

Jag ska tänka på saker jag mår bra av att tänka på. Bilden nedan mår jag bra av. Detta kommer gå bra.

 

Jaha, då är jag gravid då. Eller? Det känns som att alla läsare till förra inlägget är betydligt mer positivt inställda än vad jag är. Och jag tackar er för det positiva ni ger mig, idag och alla andra dagar när man behöver bli uppryckt, när man behöver få älta och vara sur - ja varje dag känns era kommentarer värdefulla, bekräftande och uppiggande.

 

Vi håller oss lite till och hoppas att fredagens test ger oss det vi vill se. I så fall blir det Valentine eller Valentina i mellannamn om 8 månader ;)

 

Har fortsatt mensvärk till och från, plus de stora brösten som liksom är överallt. Men ömmar gör de bara när man trycker på dem. Inte ens i närheten av hur de betedde sig i början av lutniusförbrukandet. Då gjorde det ont, ont, ont! Plus att jag kissar oavbrutet. Jag har generellt sett en mycket liten blåsa. Men nu är det extremt. Har varit i några dagar när jag tänker efter. Men har inte riktigt reflekterat över det eftersom jag brukar springa på toaletten i tid och otid iaf. 

 

 

High five. Vi körde den efter att vi fick resultatet. Kanske lite barnsligt, men det kändes rätt. SÅ skönt att det äntligen verkar gå vår väg. Frågan är när det tar slut...men nu tänker vi inte på det, nu tänker vi på det fantastiska resultatet från idag!

 

10 av 12 ägg har befruktats och ett av de 10 vilar tryggt i min livmoder. De övriga 9 odlas vidare och vi får svar inom ett par veckor hur många som är möjliga att frysa ner. Och av den anledningen tyckte jag och min man att det var på sin plats med en high five. Det här har vi gjort jävligt bra. Vi och labet på st Görans. 

 

Happy Valentines day!

Idag travar jag iväg med alla sprutor - använda och överblivna - till apoteket. Tillsammans med medicinförpackningar och det som finns kvar i dem. Känns skönt att vinka adjö till detta lilla kapitel. Även om jag vet att det mycket väl kan komma en dag då vi får börja om igen. Men den dagen den sorgen. Idag känns som en bra dag att lämna tillbaka allt skräp i alla fall.

Har även börjat med lutinus idag. Vaginalt. Har bara tagit en tablett (av 45 - !!!) men känner redan att jag inte är jätteförtjust i dem. Känns som jag har konstanta och kraftiga flytningar, alltså sedan ca 4 timmar tillbaka. Jag vet - gnäll, gnäll, gnäll. Självklart tar jag dem samtidigt med glädje om det på något sätt hjälper att framkalla denna efterlängtade graviditet. Men jag anser mig ha lite rätt att gnälla iaf. Sådeså.

Tänker mycket på våra ägg som förhoppningsvis är befruktade nu av våra spermier. Hoppas att de kommer riktigt, riktigt bra överens allihopa, där i glaset på St Görans. De kanske har en egen liten fest? Njuter av varandras sällskap, simmar, befruktas, delar sig och annat kul som ägg och spermier gör. Ha ett kul dygn gänget! Imorgon ska en av er stoppas in where you belong, och resten av er ska frysas - kommer bli skitkul. Lovar!

Fem veckor. Fem veckors jobb. Sen är det julledigt. Två veckors julledighet åtföljt av två veckors semester. D.v.s. fyra veckors ledigt. En månad. Fantastiskt ska det bli! En tid att vilja stanna i, samtidigt som jag vill att vi ska vara igång med ivf. Trots att vi själva valt att vänta med ivf tills semestern passerat eftersom vi ska vara bortresta. Två pergotime, 2 veckor till flytt, 2 veckors julledigt, 2 veckors semester. Hoppas att det gyllene talet är två för oss. För då borde vi lyckas på försök nummer 2 med pergotime. Vi säger så. 2:an är vår (kan det vara så att det betyder 2 barn också - på samma gång?! Det vore något det - jag skulle bli glad. Håller mina 2 tummar för det).