dujaghanvi.blogg.se

Vill inte behöva vakna. Vill inte ta mig igenom en dag till. Orkar inte. 

 

Jag har slutat med mycket sen det hände. Jag går inte in på Facebook eller Instagram. Vill inte, vågar inte. Är rädd för bebisbilder och nya besked. Gick in en gång. Då var det "ett nytt mirakel har kommit till världen". Jag klarar det inte. Av respekt för vad andra går igenom tänker jag inte skriva en rad på Facebook den dagen det går hela vägen för oss. Allra minst lägga ut ett foto. Det finns säkerligen någon som jag som tycker det är jobbigt i den stunden. Vill inte utsätts någon annan för det. Dessutom vet de som ska veta. Så jag förstår faktiskt inte denna "pepprbilderböcker bilder på Facebook? Inte som gravid. Änny mindre nu. 

 

Jag tog raskt bort alla appar; namnkällan, gravappen etc. Såklart. 

 

Läste ett antal bloggar. Parallellt med de barnlösbloggarna jag läste - och fortfarande läser. Det har jag slutar med tvärt. Tål inte att se en annan blogg om lycka, glädje, mage och första sparken. Inte om det inte kommer från en barnlösblogg. De som kämpat. De som i min värld har gjort sig förtjänta av lite glädje och en förhoppning om vändpunkt i livet. 

 

Ja. Jag är missunnsam och bitter. Jag tänker vara det. För det är jag just nu. 

Vaknar och vill inte tro att det är sant. Vi måste börja om. Vi måste stå och se på också under denna babyboom bland våra vänner, fem stycken inom loppet av två månader. Jag får ångest. Panik. Vet inte var jag ska ta vägen? Vet inte hur jag ska klara det? Hur hanterar man ett missfall? Jag kan för mitt liv inte hitta en väg ur. Trodde det skulle bli lite, lite bättre för varje dag. Tyckte jag såg början på lite, lite bättre  igår - men idag är jag nere på botten igen. 

Efter skrapningen igår mår jag fysiskt bra. Kroppen känns tom, det känns konstigt tomt. Men det konstigt tomma är väl mer psykiskt. Så jag får nöja mig med beskrivningen "tomt" om jag nu ska prata fysik. I det hela stora känns det bra. Och jag hoppas att det är så bra i kroppen som det känns. Att allt är ute. Att kroppen nu fattar att jag inte är gravid. Och att den vill återställa sig - och gärna vill bli gravid igen. 

 

Blödningar har jag nästan inga alls. Om jag ska vara detaljrik så skulle jag beskriva det som bruna större flytningar. Men egentligen inga blödningar. Bruna spottings kanske är rätt benämning. Jag hoppas att det fortsätter så, och inte blir till en massa blödningar. Vore ju guld om det kunde ge sig om någon vecka. Vi får se?

Skrev precis ett långt svar till www.intejaginte.blogspot.se och insåg att det kändes som ett helt inlägg som kanske fler har erfarenhet av - ni som tyvärr drabbats av missfall. Det berör ämnet "att gå vidare". Den läkare vi träffade i tisdags sa att vi ska vänta en mensperiod. Läkaren som opererade mig sa att vi ska vänta ett par mensperioder. Vi blev igår hemskickade med en massa informstion. Bl.a. ett papper där det stod: "Missfallsrisken är inte ökad om du skulle bli gravid direkt, men ur psykologisk synvinkel rekommenderas att du väntar med nya försök troll efter nästa normala mens". Hur fan ska man tolka dessa tre olika besked? 

 

Ur mitt psykologiska perspektiv behöver jag bli gravid. Nu. Ingenting annat hjälper. Även om graviditet numer kommer vara en ordentligt ångestfylld period? Ska man få missfall igen och igen nu? 

 

Min största ångest rörande detta är att jag har så fruktansvärt oregelbunden mens. Mellan 100-40 dagar, och vem vet vad allt detta gjort kroppen till NU? Vad fan gör vi? Allt vi vill är att bli föräldrar! 

Imorgon är det dags. Vi säger hejdå ordentligt till det som kunde varit och ska försöka gå vidare. Hur är fortfarande jävligt oklart. Men det är alltså vad vi måste göra. Känns som veckor sedan det hände. Samtidigt känns det som att det var någon timme sen. Allting fortsätter att utspela sig framför mig. Om och om igen. 

Kuratorn igår på sjukhuset var inte den bästa upplevelse jag haft. Hon kändes mer intresserad av att själv prata än att låta oss prata. Plus att samtalet riktades främst till mig. Det stör mig. Det är vi som förlorat ett barn (det är så jag ser det, alla andra tycker kanske att det är ett embryo och inte mycket värt eftersom det inte var funktionsdugligt iaf - men för mig är det vårt första riktiga försök till ett barn). Det är inte jag som förlorat ett barn. Min man är lika ledsen han. Javisst det är jag som ska opereras. Javisst det är min kropp vi kommer få vänta på ska återställa sig. Men det är vi som gör det här. Det är vi som ska bli föräldrar. Det är vi som sörjer något ingen annan kan sätta sig in i, det är vår upplevelse. 

Avbokat tid hos sjukgymnasten. Ringde barnmorskan och trodde jag skulle få prata in på telefonsvarare för avbokning av tid hos henne och tid hos ultraljudet. Hon svarade. Hon sa att hon hade tänkt ringa mig och kolla av och höra hur vi mår. Vi. Gillar det. Fick ångest och började gråta när hon svarade. Men i slutändan var det ganska skönt att prata lite. Hon sa att vi skulle se till att prata med läkaren imorgon efter operationen. Se till att ha en plan för vad som händer nu. Hon vet ju hur lång tid det tog att komma hit. Så hon förstod väl även hur viktigt det är för oss att ha en plan. Annars skulle jag ringa henne om jag inte var nöjd med svar från läkare så skulle hon ta tag i det sa hon. Plus att jag var välkommen dit och prata med henne om jag ville. Kändes bra. Även om jag grät mig igenom hela samtalet. När tar tårarna slut?

Kan KBT vara något? Vet inte, mailat en klinik idag och kollat priser och hur det går till. Vi får se?

Hemma fortfarande. Måndag - en av mitt livs värsta dagar. Tisdag - gråt, gråt, gråt. Onsdag - nu ska jag ta mig igenom en till. Imorgon skrapning. Kommer det kännas bättre när den är utskrapad? Vårt lilla liv. Eller kommer det bli ännu värre? Så definitivt. Hur länge får man vara hemma? Jag orkar inte ens tänka på att jag ska jobba. Hur fan ska jag kunna bry mig om jobbet? Får ångest av att tänka på det också. Är man svag då - om man inte orkar jobba? Har aldrig varit sjukskriven i hela mitt liv. Kanske en vecka någon gång om jag har haft influensa eller något. Men aldrig annars. Man måste tydligen ha läkarintyg från nästa vecka. Hur gör man, hur får man det?

Värst är att vakna, då väller allting över en igen.

Det är som en film, minnet av händelsen hos barnmorskan när det började gå upp för mig att det här gått åt helvete. Hur hon satte igång ultraljudsmaskinen. Tittade lite och sa "den här lilla är lite tidigt att ta kubtest på den är ju bara 8-9 veckor". Nej - tolv ska den vara. Sa jag. Hon blev nervös då. Tittade lite till och sa att hon skulle ta med sig siffrorna och räkna. Men att vi måste titta på den vaginalt också. Man behöver inte det i vecka 12 har jag läst. Alltså var något fel. Har sett bilder på kubtestultraljud från vänner. De var inte så små som vårat foster på skärmen, man kunde se att de var människor. Våran var fortfarande en "alien". Alltså var något fel. Det där scenariot spelas upp i mitt huvud om och om igen. Jag vill ta bort det. Orkar inte se det igen, och igen. Det trycker mot bröstet. Hur ska jag ta mig upp? 

Ännu en term jag inte trodde att jag skulle behöva bli närmare bekant med. Skrapning. Låter hemskt. Det känns hemskt. Men som det rätta alternativet i den situation vi ställs inför där tabletter i ensamheten hemma är alternativet. Som kan resultera i ett behov av skrapning senare iaf. Nej. Jag vill försäkra mig om att jag får bort allt så fort som möjligt. Enda sättet för mig att kunna gå vidare, är att kunna gå vidare så fort som möjligt. Jag vill bara krypa ner under en sten och dö samtidigt som hoppet ändå finns där djupt inne någonstans. Vi vill ju ha barn! Någon gång måste det väl ändå vara vår tur?! 

Gråten. När tar den slut? Vaknade gråtandes i morse. Ångest. Det trycker mot bröstet. Läkaren idag. Ska bestämma om vi ska skrapa eller äta tabletter. Vill skrapas. Vill få bort allt och börja om, när vi orkar igen. Skrapa bort det lilla liv som vi kämpat så för att skapa. Jag kan inte förstås att det händer. Kan inte. 

Känns som ett stort jävla skämt. En riktigt jävla dåligt ett. Jag förstår inte hur allt kunde vända till detta? Hur 1,5 års försök, plötsliga glädje som höll i 8 veckor för att sedan bytas ut till det här. Det känns inte rättvist. Inte ett dugg jävla rättvist. Är då arg, ledsen och har sån ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen? Är det inte meningen att vi ska få bli föräldrar? Va fan händer? 

 

Tillbaka i det där svarta hålet jag befann mig i för knappt ett år sen. Jag kan inte ta in att det har hänt. Jag vill inte. Vi är tillbaka på jag och han. Lycka kan ryckas ifrån en förbannat fort. 

Jag som trodde att blod var förenat med missfall. Ingenting. Konstigt. Död i 2-3 veckor?! Jag fattar ingenting?

Kubtestet som bara skulle bekräfta att allt var bra har nu vänt och blivit till missfall. Den lilla dog för 2-3 veckor sen. En oerhörd sorg och tomhet. Trodde aldrig det skulle kännas så för jävligt som det gör.