dujaghanvi.blogg.se

och kör som sjunger in våren! Öppnar en alkoholfri Carlsberg också. Dagen började inte strålande, men nu känns det bra. 

Trevlig Valborg! Äntligen är det maj! 

Dessutom oroar jag mig för hur det kommer bli när vi får barn. Ska vi alltid ha med dem i alla lägen! 

Det är härligt med familj, och det är fint att de har en nära relation. Men det blir för mycket ibland. Alldeles för mycket. 

Vet inte om jag bara är hormonstinn? Men idag har jag bara lust att säga upp bekantskapen med dem allihop! Och få ha honom ifred! 

Det retar mig kanske ännu mer att jag låter SL påverka mig så mycket som jag gör. Känner mig asirriterad. Och en hel morgon, i värsta fall en hel dag, kan vara förstörd av en sån här grej. 

Fasen också! Jag som var så pigg och glad imorse! MEN, fyra dagars ledigt ska nog kunna muntra upp så småningom! 

Efter morgonens varningar från Livsmedelsverket har jag tokångest för att jag inte köpt de där röda istället. Så jäkla onödigt! Och jag drar i mig en hel del frukt om dagarna nu.. Fasen också! Nu blir det endast ekologiskt! Hoppas att detta inte gjort att jag lyckats förorsaka några konstigheter! Livrädd! 

I övrigt har morgonen bjudit på en hel växtvärk i magen. Så växer gör den ju, oavsett ekologisk frukt eller inte. Vill vara att den ska må bra och ha det bra där i! 

Jag tänker inte klaga, jag tänker bara ta upp det som ett faktum. Det gör ondare och ondare. Började redan i vecka 8 med lite känningar ibland. Det hände att ryggen låste sig och jag fick problem att ta mig ur soffan om jag halvlegat i den. 

 

Nu gör det ont när jag går, när jag står och när jag ligger. Inte high life på den direkt. Men vill man ha barn får man ta det för vad det är. Naturligtvis oroar det att det är så här i vecka 13, hur blir det då i vecka 25? Samtidigt - de dagar jag känner mig bättre i ryggen blir jag orolig för det istället. Kontentan, jag har hellre så här fortsatt ont i ryggen, som ett kvitto på att det händer saker, än att inte ha det. Hur dumt det än kan låta. 

 

Sjukgymnast på måndag för utprovning av bälte och eventuella övningar för att hålla det något sånär i schack. 

Så fram tills dess är det min tid. Min tid som lycklig, som gravid, som avslappnad. Älskar det! Strax efter detta stora event väntas semestertider. Vi ska inte ta så många veckor, utan vill spara för att ha att kunna mixtra med under föräldraledigheten. Men ett par veckor i värmen blir det iaf. 

Tänk att det skulle bli så här bra. Har svårt att förstå att jag för 7 månader sen var i det svartaste hålet och inte visste om eller hur jag skulle kunna ta mig upp?! Det där hålet blev bara djupare och kulmen var egentligen strax innan ivfen drog igång. Men det har vänt nu. Det kan vända! 

Flera ggr har jag faktiskt glömt av mig. Tagit en klunk. På tre sekunder hunnit tänka: "åh va gott med en öl, det var länge sen, men NEJ! Vad gör jag? Kan ju inte dricka öl! Ajuste. Den är alkoholfri..." Mums! 

"Jo det går bra, snart vet vi" (ja, vissa ljuger vi fortfarande för, vi vill behålla det för oss själva en stund till. Och framför allt ska svärmor - som är bortrest - naturligtvis få höra det först!) 

"Jaja, men om det inte går nu, så går det ju nästa gång"

"Nja, SÅ kan man ju inte säga, det vet vi ju inte, ivf är ju naturligtvis inte en garanti för graviditet och barn för alla - tyvärr" 

"Va?!?!" - gullar lite med sin egen 2-månaders - "men ivf fungerar ju för alla"

"Nej. Det gör det inte. Folk är ofrivilligt oförklarligt barnlösa efter åratals barnförsök mha ivf. Det är hemskt. Men så är det." (Tänker: din ignoranta, opålästa, dumma människa - ja sorry, men det här triggar mig alltid på tre sekunder, och då tänker jag så!!) 

Då ska ni veta att den här människan dessutom är gift med en person som är adopterad. Jag säger inte att alla adoptioner sker tack vare ofrivillig barnlöshet. Jag har själv en vän som är adopterad för att hennes mamma och pappa ville bilda sin familj på detta sätt. Men jag antar att ordet infertilitet har passerat hennes väg någon gång under hennes 32-åriga liv. Men det kanske är att ställa för höga krav på en människa. 

Bitterhet pga okunskap. Den mest provocerande och triggande bitterheten. 

 

Vi. VI. Ska ha barn i november. Helt galet. Helt fantastiskt galet!

Äntligen får jag säga det. Och med ultraljudsbilderna från kubtestet i min hand känns det magiskt. Så HÄR långt har vi aldrig varit förut! Att göra kub idag gick bra. Det slutade inte i tårar och skrapning. Eller iaf inte tårar av ondo. Några glädjetårar blev det allt! Men vi fick gå lyckliga därifrån. Nu kan jag ta in det tror jag. Nu vågar jag tro på att jordgubben troligen vill träffa oss i november! 

Resultatet på själva provet var också bra. Bästa resultatet man kan få, 1:20000 i risk. 

 

Jag trodde i min enfald att "bara jag blir gravid så blir allt bra igen". Men de här 12 veckorna (vilket faktiskt är tre månader!) har varit jobbiga. Riktigt, riktigt jobbiga. Det är inte många ggr jag trott att det faktiskt ska gå vägen. Överhängande ofta har jag istället trott att det ska skita sig när.som.helst. Det har oftast varit en fråga om när, och inte om.

 

Nu vill jag få lov av mig själv att slappna av. Kanske rent utav tänka på annat en stund och försöka bara må bra. Jag mår bättre och bättre. Men riktigt kunna slappna av och planera in roliga helger och kvällar nu när också våren också ler mot oss. Inte bara fokusera på graviditeten utan även hitta tillbaka till mitt liv i övrigt. Jag ska lova mig själv det, att de här sex kommande månaderna ska tillägnas mig. Sen får jag nog glömma mig själv en stund och fokusera på någon annan. Så fram tills dess kan jag med gott samvete skämma bort mig själv, genom att jag göra saker jag mår bra av. 

Graviditet eller missfall? 

Kubresultat?  

Idag börjar vi se slutet på vecka 12, 11+4, men jag har svårt att förstå det. Tror fortfarande att jag när som helst kommer få issues inför kubtestet. Men än så länge håller jag mig ganska lugn trots att jag egentligen inte har mycket till symptom. Brösten ömmar ytterst lite och det bara ibland. De är visserligen någon storlek större fortfarande. Sen tycker jag att de börjar se väldigt "ådriga" ut. Jag törs inte ens tänka på hur mycket jag gått upp i vikt, trots obefintlig bebismage (längtar fruktansvärt mycket tills den gör entré!) och inser att jag måste börja träna igen. Rädd för att säcka ihop totalt, men det rimmar illa med dunderförkylning. Så jag får nog fortsätta med bara promenader en stund till. 

Är dunderförkyld och sovit dåligt pga både förkylning och nattkisserier. Min man var dessutom ute igår och åt middag med några vänner, måste blivit ett par öl för mycket för han har snarkat något fruktansvärt inatt. Jag får spel då. Så natten har inte varit fantastisk. 

Hoppas dagen blir mer fantastisk. Riktigt vårväder, sol och varmt! Vill ner till Kungsträdgården och de vackra blommande körsbärsträden innan det är för sent! Hoppas att det inte redan är det! 

Så kom dagen. Dagen som jag har svårt att släppa. 19 april - vårt BF om det inte hade gått som det gick. Jag känner mig fortfarande väldigt ledsen över det. Kan liksom inte släppa det. Men är idag ofantligt tacksam över att vara gravid igen. Annars tror jag den här dagen hade varit än värre. 

 

Nu hoppas jag bara att vårt nya BF kvarstår. Så att inte även det datumet kommer svärtas ner för all framtid. Nu betyder liksom hela november hopp för mig. November som jag annars sett som en ganska tråkig och grå månad ser jag på som en månad i glada färger och hopp om framtiden! Fånigt kanske. 

 

Idag tänker jag låta mig vara ledsen om jag blir det. I min värld har vi förlorar ett extremt efterlängtat barn. Det kan ingen säga något om. Är det min känsla så är det så. Önskar att det hade gått annorlunda. Den känslan tror jag dock kommer förbytas i november till att "det var precis så här det skulle bli för att just Du skulle få komma till oss". 

 

Flummigt inlägg kanske? Men känslor som de är - rakt upp och ner. 

 

Man får sörja. Är det ett barn, och inte naturens gång för mig, så är det ett barn man förlorar. Oavsett hur liten räkan är som dansat runt där i. 

Jag var hemma några dagar i samband med missfallet, och sen skrapningen, en vecka sammanlagt ungefär. Jag behövde mer. Några månader senare blev jag sjukskriven p.g.a. akut utmattning och ångest. Ett resultat av att jag inte tog hand om min sorg ordentligt när det hände. 

Ta hand om er där ute! 

Bröstvärken kom tillbaka sent igår. Dessvärre är den borta nu igen på morgonen. Ryggvärken kom också tillbaka igår. Så jag är glad att jag gick till sjukgymnasten igår, en träff jag tänkte hoppa över i min negativitet igår...

 

Det var en sådan där gruppträff. Det var sådär. Så jag bokade in ett enskilt möte där sånt där stödband provas ut och man kan få lite mer individuella tips. Hoppas det hjälper. 

 

Skönt med ett avbrott, Påsk. En resa till föräldrarna och förhoppningsvis lite bortkoppling av ämnet så att säga. Hoppas iaf på det. Men det kanske blir svårt? Det kommer ätas godis iaf. I massor faktiskt. Det har jag bestämt mig för!

Har haft, och har fortfarande, en ganska rejäl bröstkris idag. Och bröstkris för mig betyder att jag inte känner något i brösten, inte på hela dagen. Det lugnar mig något att det hänt förut, och att vi några dagar senare fick se sprattel och hjärtslag. Men det oroar mig ändå, för varför skulle det inte kunna bli missfall efter det?

 

I vanlig ordning finns det ingenting jag kan göra åt saken. Det är bara att härda ut. Och hoppas på det bästa. Jag vet ju det. Men det är föga lugnande eller tröstande. 

 

Min bästa vän sa: "oj - tänk att det strax är vecka 12". Ger mig inget lugn överhuvudtaget. Har varit där förut. Har läst om fostrets utveckling i vecka 12, och min egen kroppsliga resa. Bara för att landa i missfall senare. Då det bara visade sig vara en "bluff", allt det där vi läste hände aldrig oss. Det finns inget som lugnar. Det är väl bara att konstatera. 

 

Ge mig KUB och en förhoppning om lycka. Negativt inlägg. Negativ dag. Sorry.

Det känns mer än förra graviditeten. Även om illamående i princip lyst med sin frånvaro. Och kräkningar inte existerat. Jag är inte lika öm i brösten längre. Men de känns. Och de känns dessutom stora. Låsningarna i ryggen kvarstår, blir ett sjukgymnastbesök imorgon för att förbättra de förutsättningarna. Och igår somnade jag mitt på dagen igen - det var ett tag sen sist. Allt sånt gör det lite lättare för oss att tro på graviditeten. 

Räknade ut att vi vid förra kubtestet var i vecka 11+1. Denna gång kommer vi vara i vecka 11+6. Och så slår det mig plötsligt att samma dag, på morgonen där i vecka 11+1 så kom det en liten brun blödning. Så pass stor att det syntes ordentligt på pappret. Vet inte om jag har förträngt det? Men nu har jag plötsligt det som delmål, inget brunt/rött vecka 11+1! Och jag inser själv det oresonliga i det! För denna gång fick vi ju se liten i vecka 9+5. Då hade den lille redan slutat leva sist. Jag vet inte varför jag hakar upp mig om och om igen på vad som hände förra gången? Både det bra och det dåliga? Blir ganska trött på mig själv! Kan jag inte bara tillåta mig själv att vara glad? Det här är ju en ny plutt! En plutt som hittills verkar må bra! Det finns inga likheter med den vi förlorade. Ändå snurrar hjärnspöken runt i huvudet! 

När man dras in i den här barnlöshetskarusellen och inser att PCO - i sammanhanget - är ganska lindriga omständigheter, och att förutsättningarna att få barn när man har den sjukdomen är mycket bra. Tänker iaf jag väldigt mycket på dem som inte har den turen. Där äggförrådet är dåligt, eller kanske rent utav slut. 

 

Tittade på hur man gör för att bli äggdonator. Det verkade inte vara några konstigheter. Man är med fram till äggplock helt enkelt, med sprutor och hela baletten. Det har jag ju gjort, det var jobbigt, men inte SÅ jobbigt. När jag insåg detta tänkte jag genast, det ska jag göra när vi fått våra barn, speciellt eftersom Sverige skriker efter äggdonatorer. Donera ägg, oj va skönt att kunna hjälpa någon att få sin skatt! 

 

Men insåg efter lite mer läsning att jag inte får det. Att om man själv har haft problem med att skaffa barn så får man inte donera. Hur kan man ha en sån regel? Borde det inte handla om vilket typ av problem man haft? Ska mina fullgoda ägg, som kommer hänga med längre som PCO:are (självklart förutsatt att de också gör det, det får man ju kontrollera!) gå till "spillo" av den anledningen? Tycker det låter vansinnigt. Ska kolla upp det där ordentligt när vi har skapat hela den familj vi vill ha! 

 Inser att mina böcker som jag så väl behövde, köpte och läste från pärm till pärm när de kom, ligger instuffade långt in i garderoben. "Missfall" och "Ofrivillig barnlöshet". Där ingen ser dem. Som att jag skäms. Jag tänker sluta skämmas nu, eller vad det nu är jag håller på med? Jag tänker ställa dem bland de andra böckerna. Eventuella gäster som tittar bland våra böcker kan med glädje även hitta dessa. En del av vårt liv. En viktig del. 

 

 

Ja det tar sig! Önskar fortfarande att jag kunde skriva "så här långt har vi aldrig varit förut", det har vi ju dessvärre. Men då hade vi inte sett en liten levande i slutet av vecka 10 dansa runt framför våra ögon! Jag känner att jag lite smått börjar tro på det här. Att jag landar lite i det. Lite till för varje dag. 

 

Igår surfade jag lite barnvagn till och med. Inte för att det är något vi ska införskaffa nu. Men mest för att få vara i känslan, känslan av att bli föräldrar! 

 

Mina symptom har avtagit något de senaste dagarna. Inte lika öm i brösten, knappt alls. Men de känns stora och lite uppblåsta. Det var ett tag sen jag kände av växtvärk. Men det ömmar liksom i magen och den känns varm - som att det pågår något där inne. Och det gör det ju faktiskt. Dessutom är jag inte alls lika trött längre. Somnar inte på dagarna och har svårare för att somna på kvällen. 

 

I påsk har vi bestämt att vi ska berätta för våra föräldrar. Vi har inte vågat tidigare. Vi har velat göra allting annorlunda mot sist. Så min och hans bästa vänner är de enda två som vet. Och efter kubtestet berättar vi för syskon och vänner. I den ordningen. Många vet att vi håller på med ivf, och jag har ljugit ganska friskt om insättning i förra veckan. Men de får ta det. De får hantera att det är så här vi ville göra. "Ingen annan" säger ju något förrän efter vecka 12, så ibland kan jag bli irriterad över att vi förväntas berätta hej vilt om detta. Även vi har ett privatliv. Men det har jag redan skrivit ett helt inlägg om ;) 

Blir, och är, så tacksam över läsarskaran som hela tiden peppar, tipsar, "kramar om", hejar på och tröstar under den är resan som blivit den längsta i mitt liv. Vilket engagemang inför en helt okänd människa. Jag är rörd till tårar av detta ska ni veta. Tack för att ni finns! Att starta en blogg är bland det bästa jag gjort tack vare er alla! 

Dessutom är min mans prover alltid bra och simmarna är duktiga! Bara en sådan sak - gör förutsättningarna än bättre! 

Det hade verkligen kunnat varit SÅ mycket värre...

Nu hoppas vi på lillprutten i magen, med en önskan om att pruttens kommande syskon inte är lika svårcharmade att få till oss! 

Ibland svävar jag iväg i det positiva. Men sen nockar djävulen ängeln som sitter på den andra axeln och så är jag tillbaka i negativiteten. Låt ängeln vinna för bövelen! 

Känner inte av något direkt i brösten nu när jag vaknar. Något jag aldrig tycks kunna sluta oroa mig för. Hoppas att det tilltar igen under dagen. Vecka 10 (9+2) känns ju jättebra. Men. Vi har trott oss vara här förut och fått en käftsmäll, så självklart är det svårt att lita på och/eller riktigt ta till sig. Törs inte riktigt. Jag undrar om det blir bättre i vecka 13 eller om det bara är jag som tror det just nu? Längtar så efter att få slappna av och njuta lite!!

En kvinna delade i avsnittet med sig av sin upplevelse. En total lycka fram till v12 då allt föll samman i samband med kub. Då embryot hade visat sig dött i v8. Det var fem år sen det hände, och hon hade två friska barn idag. Ändå grät hon när hon berättade om det. Hur starkt det kan vara, en sorg över något som egentligen inte fanns, i 12 veckor. Känner igen mig i allt hon sa, och det gjorde naturligtvis saken ännu starkare när de hade exakt samma händelseförlopp som vi. 

Jag grät lite där jag gick min raska promenad. Det där vill jag aldrig uppleva igen, nu hoppad jag att vi följer hennes senare del av historien också. Den om två (gärna tre!) friska barn! 

Två kissvändor inatt, och den senaste nu gjorde det svårt att somna om. Var väldigt frusen igår, vet inte om det är något kroppen kan roa sig med pga graviditet? Annars är jag fortsatt uppsvälld på kvällarna, så mycket att jag undrar om någon närsomhelst då ska fråga om vi väntar tvillingar. "Dessvärre inte" svarar jag på den! Brösten ömmar. Fast egentligen inte nu när jag vaknade, men de känns fortfarande stora. Så det är ok. 

Japp - liten korrigering i nedräkning till UL (ja, efter alla trettiotusen VUL som gjorts de senaste två åren är det så dags för UL - känns också ganska stort!) och vi får vänta fem dagar. Hoppas helgen går fort - hur ofta tänker man så? 

Har haft ett fantastiskt första möte med barnmorskan. Hon var superbra. Gullig, lätt att prata med, raka besked och kändes genuint omtänksam. Hon förstod och lyssnade till vår oro som vi har p.g.a. MA och IVF och föreslog själv ett extra ultraljud nu när vi passerat veckorna för MA:t. Precis som jag tänkt själv, och det kändes så skönt att bli tagen på allvar och att hon bara ville att vi skulle må så bra som det bara går. Och inte vara skäl till mer oro. 

Klockrent! Jag är så glad! Enda nackdelen är att vi får vänta med ultraljudet till tisdag, men det var lite självvalt i kombination med de tider hon kunde erbjuda. Så det känns bra ändå! 

Solen skiner. Vi är gravida. Det här ska gå bra! 

Idag är det 2 dagar till VUL (UL?) och vi får se att liten mår bra. För det gör hon/han ju förstås!

 

Idag är det 22 dagar, eller 528 timmar, kvar tills vi har passerat vecka 12 och missfallsstatistiken ska sjunka med 65%. 

 

Idag är det 217 dagar till BF och lite drygt 22% av graviditeten har passerat. 

 

Men vem räknar?

Vi har gjort vår läxa och tittat på fosterdiagnostikfilmen. Så vi hoppas helt enkelt att vi går därifrån med ett inbokat kub. I övrigt har vi inga förväntningar. Vore ju fint med ett extra ul mellan vårt eget finansierade och kub. Men betvivlar detta. 

Vi får se? 

Det kommer gå bra! Det kommer gå bra, det kommer gå BRA!